here we go again
Jag fick en första bra dag som fortysomething, sedan kom ett telefonsamtal och allting ställs på ända igen. Fy fan vad jag hatar cancer. Hur kan en människa få cancer för andra gången på sju år? En helt annan sort, inte en följdsjukdom av det första? Hur får det vara så?
Men mamma är ju som hon vart. De hade ett mors på avdelningen där hon ligger i går, och när vaktisen - som i vanliga fall är en kollega - kom med den (då ännu tomma) gröna liklådan ute i trapphuset så hojtade mamma ett “nä, nu är du allt lite för tidigt ute” till honom.
Racervända Karlstad t o r i går kväll. I dag portakateteroperation. Cellgifter kan inte bota, men i 2/3 av fallen förbättra och förlänga en stund.
Vad kan man säga? “Lev i dag, i morgon vet man inte”? Ge tusan i att älta finnar, bilringar eller risigt hår? Köp inte de där löjligt dyra märkesjeansen, du kan ändå ingenting ta med dig dit du går och sånt är inte viktigt ändå?
Världen stannar inte fast jag gör det för en stund, det vet jag. Bit ihop och orka ett tag till.
