Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Kortrapport: nu har jag äntligen fått se (efter en kopiös blodtryckhöjning hos Mimer, mer om det sen) det som ska bli vårt nya hem. Som tur är (inte minst för stackars Kristoffer) är jag otroligt positivt överraskad, bilderna har INTE gjort huset rättvisa. Det kommer bli jättefint.

Plusgrader, droppen dripp och en blek men välment vårsol gav utrymme för drömmar om varmare tider på lunchpromenaden i dag. Varmare och ljusare! Fåglarna har envetet vårhojtat länge (jag var dödligt impad av den pigga pippin som trotsade ymnigt blötsnöfall och tjoade på som om ingenting hänt härom veckan), kan det börja kvittra lite i mig också, tack?

Flyttångest. Packa, kasta, men var tar tiden vägen? Kaos. Lådor och svarta sopsäckar överallt. Hur ska vi hinna preppa inför lördagen, då fina vännerna ställer upp och bär, samt mingelfestar lite på kvällen?

Och jag då, jag vill påminna om att jag inte ens har varit inne i huset än (vi får nycklarna på fredag). Kontroll-freak jag. De som känt mig länge inser det otroliga i detta, samt relaterar kanske en aning till min oro. Jag ÄLSKAR min nuvarande lägenhet, den är underbar, men den ÄR för liten för att vi ska bo här allihop, det blir inte bra.

En av de nya kollegerna bor i samma radhuslänga med sin familj och de trivs kanonbra, det var skönt att höra. Lugnt område, inte lyhört mellan husen, helt OK grannar säger hon. Gott så!

…och så känns det så fruktansvärt i-landsproblemigt att angsta över en flytt när… äh, ni vet varför. Jag vill inte älta.

“Nä, nu tror jag att jag ska ta och rusa runt i lägenheten som en galning en stund, sen går jag och bajsar” sa Kristoffer för några timmar sen.

Jag vet inte riktigt jag, om jag gillar detta med hur stor påverkan Izzy-katten har på honom egentligen.

—

I bildcollaget på jobbet finns bl a bilden ovan, det är inte helt oväntat Andrea. Maria tog den när A var ganska ny här i världen.

Clara, snart tre, pekade på bilden och sa “hon är hos doktorn”, och det var ju alldeles rätt. De hajar, de där små.

(ja, nu menar jag inte att Clara på nåt sätt skulle veta att A är hos doktorn fortfarande, men bara att hon reflekterade över situationen på bilden tyckte jag var fantastiskt)

NÄSTA fundering är vad A tänker på bilden. Kallt härute? Vaaad är det där som blixtrar? Vart har jag hamnat? Varför har farsan så håriga händer?

Reservationslistan börjar anta mer normala (jaja, för mig normala) proportioner igen.

Berglund, Tobias, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga
Cedervall, Marianne, Svinhugg
Dixelius, Kalle, Toffs bok
Ferris, Joshua, Så fick vi se slutet
Franchell, Eva, Väninnan
Gerhardsen, Carin, Mamma, pappa, barn
Hellquist, Hanna, Karlstad
Johannisson, Karin, Melankoliska rum
Kallentoft, Mons,
Kino, Nuri,
Kling, Johan, Människor helt utan betydelse
Klingberg, Jon Jefferson, Jag tror vi behöver prata faktiskt
Lagercrantz, David, Syndafall i Wilmslow
Langeland, Henrik H.,
Ruiz Zafón, Carlos, Ängelns lek
Sund, Lars, En lycklig liten ö
Tamas, Gellert, De apatiska
Öijer, Bruno K., Svart som silver

—

I dag fick jag hämta ut ”Änglalik” av Veronica von Schenck.

Kriminalroman i Stureplansmiljö (!), minsann. Veronica von Schenck är en ny författarbekantskap för mig och just Stureplan kan eventuellt låta lite ”flaky”, men Ordfront förlag brukar borga för kvalitet så jag hoppas att det här blir en riktigt smarrig helgnjutning. Det behöver jag! Tyvärr så har boken ”bott” hemma hos en rökare innan den kom till mig (baksidan med bibilioteksböcker…) och jag är just nu så känslig att bara den rökdoft som kom från boken när jag tog den ur väskan fick mig att böja nysa. Isch! Att ligga med den nära snoken i sängen känns inte så lockande om man ser det på det viset…

Jag har börjat läsa ”Bang om Bang” också, den är inte helt otippat alldeles underbar, den blir perfekt att varva med deckaren. Vilken kvinna hon var, denna Barbro Alving!

Annat sedan sist – jag har svepläst Per Källéns fjärde bok, ”Adipocere” (det betyder likvax, för den som undrar – jag tror att jag lärde mig saker om det av Patricia Cornwell, möjligen Kathy Reichs, snarare än i Uppsala). Per är, precis som Jonas Moström (visst har jag skrivit om honom förut? jo, det är jag ganska säker på), läkare. Av någon anledning tycker jag att det är extra intressant att se hur läkare väljer att ta död på folk. Ja, rent litterärt, alltså (det där kunde missuppfattas, insåg jag i samma stund som jag skrev det).

Källéns bok är spektakulär, huvudpersonerna är på vissa vis speciella åt det snudd på Salanderska hållet (är inte Lisbeth Salander en av de mer extrema hjältarna vi någonsin sett i svenska böcker som ändå inte är helt förkastade av de som läser mycket [vill inte säga ”snobbarna” ;)]? Hon kan ALLT, och det hon inte kan lär hon sig, bums, bara så! Ja, lite som allas vår Hamilton också.), så man får släppa det där med eventuella önskningar om vardagsrealism en smula. Att skildra sånt sägs inte heller vara Källéns avsikt, så – good for you, Per. Det är en smula rörigt med parallella historier (dåtid-nutid), men spännande likafullt.

Glöm Lotus Notes. Glöm internpost i fula bruna cirk-kuvert. Glöm snigelpost. Glöm the Information Highway. Numera är det hissen som gäller!

Jag visste ju exakt vem jag skulle kontakta i ärendet med den förfelade D-suben i VCU-fonten. Jag visste hur hon såg ut, vilken dialekt hon talar (skånska), ja, allt utom… namnet.

Yayseeez, vi har varit på tre möten tillsammans, inför vem skulle jag våga exponera min yrsliga okunskap och
1) erkänna att jag inte minns vad hon heter
2) lyckas förklara vem jag överhuvudtaget menar.

Men si, det löste sig tack vare min lättja. Kallt, fuktigt, morgonpromenad till jobbet => köldastma => host, aj, host => jag tar hissen upp till min våning på mornarna trots att jag verkligen borde gå de där trappstegen.

Strax efter mig hör jag ett pust och puh, där kommer hon och skyndar in i hissen innan dörrarna går igen. Ah!

Inför en leende och intresserat lyssnade herre – vårt sällskap i hissen - lyckades jag få fram mitt ärende, vi förstod till slut vad vi menade båda två och hon lovade att kolla upp saken.

Jag visste dock fortfarande inte vad hon hette.

Några timmar senare ringde telefonen. “Hej, det är Xxx” (Dialekten! Det är hon!), jag skrev snabbt ner namnet och vi löste problemet.

“Jag funderade på om jag skulle gå och ställa mig i hissen och vänta på dig, men jag bestämde mig för att det kanske ändå var bättre att ringa” sa hon. Ah, humor. Det skadar som bekant aldrig.

—

Min hjärna är inte helt otippat en aning överhettad nu, så det är inte bara namn som trillar bort (tur ändå att jag fortfarande klarar av logiskt tänkande), den stressrelaterade afasin slår till med full kraft. Ett gammalt hemtamt mönster som inte längre gör mig rädd, knappt irriterad, mest av allt en aning road. Som tur är har Kristoffer greppat det hela och hånar mig inte för de underligheter som kommer ur mig. Vi resonerar helt enkelt tills vi båda fattar vad jag egentligen menar.

Vi veckohandlade på Willys i söndags.

“Jag måste ha tofflor” sa jag “fast egentligen är det inte tofflor jag ska ha” (det hajade K också, eftersom jag redan har tre par).

Efter en stunds förklarande (knastrar, frukost etc) kom vi fram till havrefras. Tofflor = havrefras. Ja, jag är lika flabbergasted (ett riktigt favoritord som ännu INTE försvunnit ur minnet) som ni. Igår var gardiner = lakan, det var kanske aningens mer logiskt (tyg, inredning) men fortfarande lika fel.

Jag är evighetsförkyld, konstant oroad över mamma och Andrea, ledvärkig och aningens hårt lastad (men med roliga saker!) med nya saker på jobbet, då får man överse med baksidorna av det hela.

Vad gäller jobbet får jag skylla mig själv till 100%, jag gillar att ha tassarna i många syltburkar samtidigt, jag är en erkänd prestationsneurotiker som går loss pinsamt mycket på att få beröm, så det är så jag klarar allt det svåra vid sidan av just nu. Jag tankar beröm och bekräftelse på jobbet för att orka låta bli att vråla argt över alla saker som inte är som de ska privat. Inte helt sunt men jag är åtminstone medveten om det, och hur ska jag annars göra? Lägga mig ner i fosterställning på heltid (det räcker med nätter och mornar) är inte ett alternativ i det här läget, hur lockande det än kan kännas.

Dixelius, Kalle, Toffs bok
Lagercrantz, David, Syndafall i Wilmslow

Ja, den är ultratunn nu, reservationslistan. Under allt det där kajkandet fram och tillbaka mellan Västerås och Qingdao fick jag avboka alla reservationer - jag visste ju aldrig exakt när jag skulle vara hemma eller inte. Har dessutom köpt mer böcker än vanligt [numera] de senaste månaderna. Jag förbrukar böcker som livsmedel, som medicin mot ALLT just nu, samtidigt som jag har sällsynt (för att vara jag) dålig koll på vad som gäller, allra helst runt det där med kommande godbitar.

—

Elsebeth Egholm är en ny bekantskap som har satt sig, ska jag säga. Glöm det där gamla norska deckarundret, det danska är ännu coolare.

Gretelise Holm, Sara Blædel och Egholm är en kompetent trio om man vill dyka ner bland sköna kriminalromaner. Gretelise är mer sarkastisk, kanske lite mer vass och politisk, men Elsbeth skriver å andra sidan om kvinnor som är lika gamla som jag, med väldigt liknande bekymmer som människorna runt mig (frånsett att ingen av mina vänner - tack gode gud - blivit hängd och sedan huggen med en yxa i huvudet). Hon lyckas få till spännande page-turners utan att trilla ner i de senare årens alltför vanligt förekommande cliffhangersjuka (författare som Dan Brown är skräckexempel i den patientgruppen).

Jag har svept Dolda fel och brister och Självrisk, nu står Personskada på tur - om jag inte sticker emellan med någon av de andra godbitarna från torsdagens underbara adlibrispaket. Bang om bang lockar kanske mest av alla i den högen.

Egholms två första böcker kommer i sin tur med största säkerhet att exporteras till Houston inom kort (om du är intresserad, C?).

“STOP” (sic!) stod det på dörren till avdelning 83 på Örebro Universitetssjukhus.

Calici. Ja men jaaa, vi hade åkt tio mil för att träffa mamma, skulle vi hejdas av kräksjuka då? Tror inte det, va.

“Ja, ni gör det på egen risk” sa personalen, och det gjorde vi. So far so good, ingen av oss mår illa än (det har iofs bara gått tio timmar…). Mamma tillhör de 20 immuna procenten (gissa om det är praktiskt när man som hon jobbar i vården?) så jag hoppas att jag gör det också (jag har aldrig haft “chans” att testa det förut ;)) och Kristoffer… ja, han blir aldrig sjuk. Förresten, varför skapade kosmos sjukhusspriten, om inte för att man ska klara sånt här? Den kan ju inte BARA vara till för att pigga upp medicinarfesterna på uni? (sorry, den var kass) Vi spritade och spritade.

Hon mår bättre nu, några gånger såg jag att det körde till, att hon hade ont, men för några dagar sedan grät hon konstant av smärta så det här var en lättnad att se. Hon var så söt där hon satt uppe på sängen med benen i kors, jag förutsade redan på förhand att hennes knubbiga, hårlösa (men hon börjar få babyludd på huvudet igen nu, kritvitt och lent som sammet) skulle få henne att se ut som en Buddhastaty, och i dag var det klockrent.

De bra dagarna kan man skoja med henne, GROVT. Det är så vi orkar. I dag var en bra dag.

Kvällsskiftet gick på och den nya syrran som kom fick höra att mamma är immun mot calici, “men vad bra, då kan du hjälpa till i kväll då?” sa hon och jag fyllde i att “ja, sluta ligga där och lata dig nu. upp med dig, lite cancer har väl ingen dött av!”

…och så garvade vi.

så’na är vi.
de bra dagarna.

dåliga kommer, oavsett vad vi vill, så det är bara att röja på och vara råa så länge vi kan och orkar.

Hur kan folk få vara sjuka när solen skiner så fint? undrar min inre fyraåring. Det var en fantastiskt vacker dag i Örebro. Lunchpromenad. Hittade vi nån av de tre indiska restaurangerna vi var nyfikna på? Icke. Så går det när man glömmer kolla adresser innan man far… men det blir ju fler chanser.

Ingen har sån fullständig fokus, med kärlek i den bedjande blöta blicken, som Izzy när hon betraktar Kristoffers glasskål. DET är kärlek det.

Happy Valentine.

—

Nu drar vi till Örebro. Det skulle bli två dagars skörd av transplantationsmaterial, det blev till (än så länge, vem vet) en vecka. Mamma har nån ännu odefinierad infektion med svåra smärtor (cellgifterna, de sänker immunförsvaret och bäddar för sånt) och jag är så GLAD att de behåller henne för utredning lite till.

Det (åter-)startade med Slavenka Drakulics bok Till sängs med Frida. En fantastisk författare tolkar delar av en likaledes fantastisk konstnärs liv, det var smaskens för trötta men hungriga hjärnceller.

“Vi bara måste se Frida!” sa jag till Kristoffer, han hade inte sett den och det är onekligen en av mina favoritfilmer så jag var nyfiken på att se vad han tyckte.

Jo, han insåg hur bra den är, och varför. Värmen, färgerna, det kluriga sättet på vilket de levandegör hennes konst - han greppade.

Innan han såg filmen misstänker jag att Kahlo var reducerad till “hon med ögonbrynen” för honom, men nu slåss vi (nåja) om böckerna, för jaaa, det blev som vanligt: jag “råkade” glida in på adlibris, och “råkade” klicka hem tre böcker till om Frida. Jag chansade lite - Taschen är alltid ett säkert kort om man vill ha en översikt över en konstnärs skapande i smidigt format, biografin av Hayden Herrera som ligger till grund för filmen var inte heller något direkt kontroversiellt val, men det tredje kapet - The Diary of Frida Kahlo - var mer av en chansning.

Vilken FANTASTISK bok! Den går loss på 212 kronor hos adlibris, den är lätt värd det dubbla. Det ÄR verkligen Kahlos dagbok, hennes underbara mix av skisser, rena målningar, dikter, ord… ja, helt fantastiskt. Färgrikt, tryckt på fint papper.

I slutet av boken finns varje textsida översatt (jag kan inte nog mycket spanska för att läsa själv, men bara hennes underbara handstil är konst i sig).

Jag är helt såld.

På något vis landar jag alltid hos surrealisterna, även om Kahlo sägs ha sagt “jag är ingen surrealist, jag målar inte mina drömmar - jag målar min verklighet”.

En fantastisk kvinna i en spännande tid. Hon blev bara 47 år, men vilka år.

(ja, det blir lite knasigt när man fotograferar innehållet i en bok, men hur ska jag annars ens kunna komma i närheten av att förklara vilken härlig bok det är?)

Ibland undrar man verkligen vad de där automatöversatta (??) annonserna på svenska fejjan EGENTLIGEN betyder.

Kan man motstå en sån föredragstitel? Lysande, tycker jag. Annika är kul, smart, strulig, underbar, charmig, glittrig, energisk och - en dampmamma, säger barnen. Hur kan man klara det ena, men inte det andra? Hur känns det, hur är det, hur funkar det? Den här tjejen har gjort så mycket kul, men också levt genom så tuffa saker. Hon har mycket att berätta. Lyssna på henne!

Läs mer här

Hon är en sweetheart, denna kvinna. Bara så ni vet.

Klara, snart tre, skapade en installation på min anslagstavla på jobbet i tisdags. Ljuvliga unge. Hon vet minsann vad en tågnörd behöver för att göda anden mitt i allt teknokratande.

—

Hä snög!

—

Vi får väl se hur ofta jag kommer ihåg att publicera något i den här kategorin då.

Man vet att man borde sätta på sig glasögonen, alternativt lära sig att tända lampan, när man böjer sig in i det halvmörka sovrummet och säger “Nämen, ligger du där ensam på sängen” med tuttenuttig röst bara för att finna att det är BHn som ligger där, INTE katten.

Jätteviktigt: Jo, jag har hellugg sen en tid tillbaka (kulturtantsfrilla), och jag är väldigt mörk (till mammas fasa, i hennes skalle är jag fortfarande lintottsblond a la Siv åtta år) - apropå KDs förvånade utrop nedan. I loooove being jättemörk. Passar mina vamp-yriska tendenser.

Slut på nyhetssändningen.

Pay it forward hette en film som jag tror att jag såg med ett halvt getöga på ett flyg för länge sen (är det bara jag som har svårt med koncentrationen när jag reser?). Jag minns inga detaljer mer än att den drev fram en lätt hype, och ett budskap som fastnade lite i bakhuvudet.

Pay it forward, det är rätt mysigt.

Jag har en vän som på grund av en separation har det rätt svettigt ekonomiskt just nu. Ensamstående med tre barn är inte alltid helt lätt.

Jag försökte övertala henne att det visst är OK att vi fikar på stan och jag bjussar - först kände hon sig obekväm (jag kan relatera, även om jag INTE vill eller tycker att hon ska känna så) men så hajade hon. När jag var arbetslös och inte ens fick stämpla för några år sen så hade jag vänner som stöttade mig med småglammiga saker. En god middag här, ett biobesök där. Sånt där ljuvligt som är alldeles vad man behöver just då.

Nu är JAG rik (jaja, men jo!) och strösslar med ojämna (det ska erkännas) mellanrum lite glitter över en del av mina vänner som kan behöva lite små-glam. Ja, de behöver säkert stor-glam också, men det blir svårare, så sporadiskt små-glam it is.

I dag fick jag ett ljuvlig paket (se ovan), det i sin tur förde med sig att jag äntligen drog tummen ur röven själv och postade tre paket som fått ligga och vänta en vecka eller två.

Grisen? Ficklampa.

Saknas på bilden gör döskalleklubban som jag råkade äta upp innan jag fotade.

Pay it forward kostar ju inte med nödvändighet något. Det kan lika gärna vara att man går ut med hunden åt nån som är risig, eller att man kastar ett vänligt ord åt nån som ser ut att behöva det.

Pay it forward! Jaa, det är klyschigt, men det är en mysklyscha. Jag säger som Kenta, “try it, you’ll like it”.

(förlåt, den där länken är inte helt barntillåten, men jag kan inte tänka de där orden utan att minnas den berömda tischans intåg i Mello 1980)

—

Det var flängigt men skönt att klara av V-ås–Örebro–Karlstad–V-ås helgen som gick. I sista stund insåg de (=örebroarna ;)) att mamma hade på tok för lågt Hb för att få åka hem (det droppade från 119 till 75 på 24 timmar tack vare den inledande aggrocellgiftskuren hon fick som förberedelse inför kommande benmärgstransplantation), så de pytsade i henne några påsar blod trots att det ju faktiskt var lördag (ouch, var jag spydig nu?). Bra.

Vi kom iväg från Örebro vid 18-tiden, ruschade hem till mamma, bar upp väskorna åt henne, for sedan vidare till sjukhuset i Karlstad för att hälsa på min älsklingstjej där (ja, Maria, du är min älsklingstjej också, men lilla dotra smäller ännu högre ;)). Hon var för stunden pigg och jollrig, men somnade (ren självbevarelsedrift? ;)) gott när jag smekte hennes panna.

Det var SVÅRT att slita sig, men Kvarnen (pizzeria) stänger 22.00, vi hade inte ätit på hela dagen, så vi fick snällt bege oss strax före kl 22 för att jaga föda till oss och mamma. Berikade med två pizzor och en kebabrulle (hälsomat? jo, men själen ska också ha sitt) åkte vi hem till mor igen och surrade till midnatt när det var dags att sova för länge sen. Surra vidare på söndags-fm, glo på utförsåkning, sedan hem till kära halvsyster för en fika och en skvätt Tuvagos innan vi styrde snoken mot Västerås igen. Puh!

Både mamma och A mådde bättre än man kan kräva, det var skönt. Jag säger som vanligt, må det hålla i sig ett tag till.