Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Sovrummet kan kännas en aning beigetråkigt, men det känns samtidigt rofyllt och lugnt.

Gardiner uppe i köket, till skillnad från de gamla bilderna. Japp, likadana gardiner som i sovrmmet. De blev över från gamla lägenheten där det var två sovrumsfönster, vi tyckte att de funkade fint med bordet och fondväggen.

Izzy är inte bara ett husdjur, hon är en vandrande installation. Hon matchar också bordet (hade hon inte gjort det så tjong, katthemmet direkt. eller inte. hum)

Jag var möjligen ute på en aning hal is när jag anklagade Kristoffer för att vara denilsement. Men bara lite.

Bilderna har några veckor på nacken, det har kommit upp lite mer gardiner och grejor sen dess, men inte orkar jag vara duktig och plåta igen just nu heller. Enannandag.

—

Kök (nähä…?)

Vaktgargoylerna i hallen

3 av 7 Billysar i vardagsrummet

2 av 4 Kristofferälsklingar får bo under trappan, detta är fixien och racern

Pysselrum

Vintrig utsikt över lekplatsen på framsidan

Ett varmt TACK för alla mail och kommentarer med pepp och delande av egna erfarenheter. Det är så otroligt skönt att för en gångs skull bara kunna få släppa loss, vräka ur sig allt och få höra hur andra tänker/hade det i samma sits/tycker fast de ännu som tur är inte hamnat där. Alla orden var lika välkomna. Ni anar inte.

Nu ska jag bli en snäll Siv igen, och återgå till att skriva fjäderlätta och meningslösa små texter om Izzy och böcker. I promise ;)

Puss.

Jag kan ha fel, jag kan ha otur eller bara vara en allmänt jävla körd människa - men är det någon mer än jag som tror/känner att man har helt andra förväntningar på sig som Dotter till en sjuk förälder, än om man vore en Son?

Nu hade jag fått ett brev från en av mammas grannar som vänligen bad mig att ringa upp henne, så då gjorde jag det och det framgick ganska klart att det är för eländigt att jag tar så dålig hand om mamma. Och katterna, har jag tänkt på hur katterna har det när mamma åker ut och in på sjukhuset?

Damen ifråga visste inte ens att jag var hemma i Karlstad för två veckor sedan. JA, jag vet att jag inte är hos mamma på heltid nu som jag var för sju år sen. Hon har sagt i efterhand att hon haft dåligt samvete sen dess, över att jag var där på heltid i flera månader.

Jag hade inte tänkt åka hem igen förrän till påsk, egentligen, men jag inser att jag får åka hem igen i helgen då. Om inte annat så för katternas skull? Jo, de har tillsyn, men eftersom det var damen som brukar se efter dem som bad mig ringa nu, så… ja.

Nej, mamma vill inte att jag ska ha dem här än, det räcker med eländet att hon ska ha dem på annan ort i tre månader i samband med transplantationen (om den nu nånsin blir av). Nu vill hon vara med dem så mycket hon kan, om så bara om hon kan få gå hem från sjukhuset över dagen eller när hon nu blir utskriven igen.

Jag kom hem från Kina i slutet av januari, sen dess har jag varit hos mamma tre gånger. Jaha, det sticker i ögonen på folk att jag är där så sällan? Men vad ska jag göra? Jag har ett väldigt krävande jobb, jag är långt från frisk själv, jag är också rätt nerbruten över tanken på att bli lämnad ensam kvar, att plötsligt vara ensam och äldst i familjen, vi har och har haft MYCKET att göra kring flytten så det ÄR inte helt enkelt att kajka iväg 44 mil t o r var eller varannan helg.

Hej alla Dåliga Döttrar där ute, hur fan ska man någonsin duga? Vet ni, så snälla berätta, för jag vet då fan inte.

Äh, det är ingen jävlasöndag egentligen (frånsett de där snöflingorna som börjar singla ner i detta nu, jag kunde väldigt gärna vara utan dem) men jag blev lite inspirerad av att se Bono och Adam Clayton i Söndagsmorgon. De säger sig vara lite skamsna över de äldre albumen. Jag tycker tvärtom - efter The Joshua Tree tappade de mig. Enstaka låtar har jag gillat sen dess, men inget wowwowwow som förr, då de kunde snurra på repeat dagarna i ända.

(uhm, det KAN ju bero på att jag inte längre är tonåring också. kärleken till enskilda låtar/musiker var onekligen aningens starkare när homonerna rusade som värst)

—

Boktok: Kvinnorna på 10 våningen är Karin Alfredssons andra roman, pang på rödbetan - den här boken gillade jag. Hon blandar det jag njuter av; en trevlig huvudperson (gynekologen Ellen) i en spännande dokumentärthriller, politik, historia, ett främmande land (denna gång är Ellen med familj i Hanoi, Vietnam) och tankeväckande människoöden, allt skildrat med journalistisk precision. Karin är mycket riktigt journalist, hon har själv levt i Vietnam så bilderna hon sår i huvudet känns skönt realistiska. Suget att resa till Vietnam minskar inte precis, trots att boken minst av allt är turistig. Historien snurrar kring korrumperade läkare, försäljning av barn och prostitution. Kvinnoödena är minst sagt omysiga, ändå är det en bok att längta hem till.

Fick jag bestämma så skulle Karin Alfredsson skriva om Ellen MYCKET oftare.

Nu drar jag åter till Kina en stund (bokledes alltså, nån mer faktisk resa dit blir det inte inom överskådlig framtid tyvärr) och läser Ma Jians Rött Damm. Jian reser/vandrar runt Kina på 80-talet, en extra bonus för mig är att han bl a besöker staden Jiayuguan där jag arbetade under några månader sommaren/hösten 1998.

Jersilds underbara En levande själ passade jag vidare till Kristoffer, som också älskar den nu. Till veckan ska det landa ett bokåaket innehållande bl a Babels hus, det paketet lääääängtar jag efter!

—

Det började alltså snöa igen. Jag känner att det KAN vara mitt fel. Snöfallet här i V-ås började ganska precis en timme efter att vi hade satt ut (de från gamla lägenheten äntligen överflyttade…) utemöblerna på terrassen. Hum. So sue me.

—

Mitt i all bedrövelse i går eftermiddag (jag satt och deppade över mammastackarn) fick jag höra en duns. “Boink” sa det och jag tittade upp. “Boink” igen.

Izzy. Min normalt så ljuvligt goa katt hade fått syn på en kattrackare utanför det gigantiska (från golv till tak) fönstret ut mot terrassen. Hon blev vansinnig och skulle till varje pris ta sig ut, möjligen på bekostnad av en del hjärnceller (Boink, igen). Till slut retirerade hon bort mot bokhyllorna och jag hann bara lite förvånat tänka “ska hon gömma sig nu…?” innan hon laddade på och sprang mot fönstret IGEN. BOIIIIINK!

Kattkraken trodde alltså att hon skulle kunna spränga sig genom fönstret om hon bara tog lite fart. Well. Hon måste ha blivit av med MÅNGA hjärnceller redan…

Eller så var det helt medvetet? När matte gråter tar man till våld för att få henne att skratta igen? Vem vet.

Jättedålig mamma nu igen , massor av jobbmåsten som staplas på hög, ofärdig flytt (för att inte tala om flyttstädningen), massor av utgifter i form av dubbla hyror och annat flyttrelaterat (jo, jag har pengarna, men de kunde gå till roligare saker, men jag veeet att det är lyxbekymmer i det stora hela)… “lalalalalala” kan man få försvinna in i böckernas värld en stund? Fly från denna dära Värklighääääten? En timmeveckamånadetthalvår?

Plus är bra katt, bra sambo och inplanerad Londonresa. Men ändå. Just nu är det svårt att hålla skenet uppe.

En enorm retrokärlek har uppstått mellan mig och PC Jersilds “En levande själ” (nyutgivning i Bonniers pocketklassiker, väl värd att uppmärksamma).

Johan Cullberg skriver ett tänkvärt förord, han ställer frågan om boken borde utgöra diskussionsmaterial i kurser i medicinsk etik, i de fall den inte redan gör det? Ja, kanske. Jag kan åtminstone tänka att vilken människa som helst - oavsett yrke eller studieinriktning - som inte läser den missar en smart, tankekittlande och intressant bok. Jag har för mig att jag läste den på åttiotalet också, men jag har onekligen ett helt annat underlag för vidare filosoferande nu än jag hade då.

Boken skrevs 1980 och kan beskrivas som en dystopisk skröna i laboratoriemiljö, lite sci-fi, men… vänta här nu. Vem vet? Nu tror jag iofs inte att det skvalpar runt nån Ypsilon (Ypsilon är huvudpersonen. Eh, förlåt, huvudhjärnan) i nåt akvarium nånstans men… En ständig längtan efter evigt liv kombinerat med penninghunger driver fram ett och annat sjukt projekt här och var runt världen.

“Jag är en naken hjärna som vilar i ett akvarium. Ena ögat har de låtit mig behålla. Det sitter som ett litet målat ägg på sin stängel framför själva hjärnan. De har tagit bort allt som jag inte behöver: kroppen, halsen, ansiktet, själva kraniet, ögonmusklerna. Men ett öga har jag fått behålla. Jag ser bra - men bara rakt fram. Av någon anledning har de också lämnat ytteröronen kvar. De slokar sorgset på var sin sida om de grågula, veckiga hjärnhalvorna… Sammanfattningsvis ser jag ut som en trådig havsmanet med ett uppspärrat emaljöga i fören.”

Ja, där skvalpar h*n alltså runt, Ypsilon, och filosoferar. Försöker flörta lite med sitt labbiträde Emma (medelst tankeöverföring!), försöker komma tillrätta med sitt nya utseende (en grå klump, förvisso med ett IQ på över 500 nu när alla onödiga processer kopplade till Kroppen är frigjorda, men ändå - en slabbig klump) och får bara stå ut med det forskarna hittar på. Vad kan h*n göra åt det?

Vad är en människa?

—

reservationslistan 090316

Alfredsson, Karin, Kvinnorna på 10:e våningen
Cedervall, Marianne, Svinhugg
Franchell, Eva, Väninnan
Gerhardsen, Carin, Mamma, pappa, barn
Hellquist, Hanna, Karlstad Zoologiska
Johannisson, Karin, Melankoliska rum
Kallentoft, Mons, Höstoffer
Kling, Johan, Människor helt utan betydelse
Ma, Jian, Rött damm
Olsson, Sören, Prins Annorlunda
Ruiz Zafón, Carlos, Ängelns lek
Sten, Viveca, I den innersta kretsen

Veckans glada boköverraskning: Välgörarna av Nuri Kino och Jenny Nordberg. Bra bra bra. Mer mer mer! Sarkastiskt om svenskt (media)liv och sekteristiska “välgörenhetsorganisationer” som gör allt utom för fram pengarna dit de ska (UFF-inspirerat, antar jag). Spännande och kul. Jag hoppas att “Den motvillige journalisten” (visst indikerar undertiteln seriechanser?) Ninos snubblar över många fler grejor han inte kan motstå.

Ika! Jag missade Sundboken mitt i flyttandet, så det blir inget tyckande om den inom överskådlig framtid i alla fall.

Ja, vem vet. Bredbandsbolaget har fortfarande inte gjort sitt, men jag har hittat en lånad lina. Blir det tyst här igen kan ni fortsätta titta till “Destination Bellmansgatan” på resdagboken.se.

Det är sliiiiitigt att flytta, för er som inte har gjort det på så länge att ni har glömt det. Jag är så LESS på flyttröra (och min egen lättja) nu, men det är i alla fall attans fint i nya huset. Me so happy. Jajamensan.

Jooo, det ska bli bilder, så småningom. Promise.

—

I helgen tog vi emellertid ledigt från allt grejande. Vi pysslade om sjuklingar! Mammamys och mååååånga timmar med ljuvligaste Andrea på sjukhuset. Den lilla tjejen gör gott för min själ, så sjuk hon är. Bilder finns i resdagboken.