Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Vilken dag! Årets varmaste här i Västerås, säkert samma sak i stora delar av övriga landet.

Kristoffer skulle cykla Energitrampet (12,7 mil), han räknade med ca 3,5 timme ute på banan och eftersom start och mål var på Lögis (ja, Lögarängsbadet heter det ju egentligen) plockade jag med en bra bok och njöt av solen medan han svettades. HÄRLIGT!

På väg ner till Lögis frågade jag “kom du håg att limma chipet på hjälmen nu?” (så mäter man tid numera), jodå, det var gjort men hoppsan - nummerlappen hade han glömt hemma.

Jag väntade kvar vid Skallbergsrondellen medan han cyklade hem igen. Det blev lite bråttom så jag stod verkligen startberedd där. Swoooosch, där kom det en snubbe i VCK-dress så jag kastade mig likt en blixt upp på cykeln och hängde på (han såg lite förvånad ut) ända tills jag kom ihåg att nej just nej, Kristoffer tog ju inte DEN dressen i dag. Aja. Så kan det gå. Till slut lyckades jag ju hänga efter rätt kille i alla fall.

(till mitt försvar får jag säga att det ÄR inte lätt att skilja folk åt när de har hjälm och solglajjer och… ja)

Vi tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av en smarrig grillkväll efter all friskluft på dagen (jag traskade runt nästan en timme i solen innan jag satte mig ner i gräset) jag plockade fram det gamla receptet på drinken Sivan som vi avnjöt före maten. Vi satt ute tll 22.00, guuuud så härligt väder det var.

Men satan i gatan, hur trött kan en människa bli? Jag känner mig lika slak som den där låååånga, inte helt obekanta katten på bilden.

Jag har gått en väldigt intensiv kurs under veckan (Project initiation, del av den där internationellt fastlagda PMI-utbildningen för den som är intresserad av projektledningskurser) OCH den var jättekul och jättebra, men den pågick 8.15-17.30 i tre dagar. Fine. Det dumma med att gå en utbildning “hemma i huset” (i e samma hus som jag jobbar i) är att man råkar ut för det där “jag vet att du är på kurs några dagar, MEN det är katastrof och…” - sålunda fick “ordinarie” jobb skötas före 08.15 och efter 17.30. Tröttande. Igår for jag till jobbet vid 06.30 för att nån kommit på att en tidplan måste uppdateras med kort varsel inför ett möte i dag (ett möte som sedan inte ens blev av). Jag vet inte. Hemma från jobbet 18.45, sen dit igen strax efter halvsju morgonen efter, då är det normalt att bli trött va?

På grund av en felkalkylering i vintras (jag fick två projekt, cheferna trodde det var två halvtidstjänster men den ena var en heltid) har jag haft en baslast på 60 h/vecka sedan februari (jag har INTE jobbat så många timmar varje vecka, men det är det beräknade som hade behövts normalt för att hinna det jag vill och borde hinna). Inte så bra. Först kämpade och kämpade jag utan att förstå varför jag aldrig tyckte att jag hann med allt. Sen insåg vi läget. Nu har jag i drygt två månader väntat på att cheferna ska hitta nån som kan gå in och assistera för att avlasta mig. Fr o m nästa vecka har jag honom (men som alla som provat samma sak vet så tar det ju ett tag innan avlastningen är så upplärd att det blir till en hjälp). Too little too late kände jag tidigare i veckan, när jag faktiskt var så slutkörd att jag bara ville gå hem.

För att göra saken ännu lite “lättare” så saknade jag länge åtta av sexton resurser i det ena projektet. Vem sprang som ett skållat troll för att försöka täcka in för att skadan inte skulle bli alltför stor innan jag fick in de där resurserna? Nu har jag fått fem av dem, så det fattas “bara” tre personer. Ja jävlar.

Man klarar sannerligen mer än man tror, men nu får det snart bättra sig, annars…

HUR kan man mostå Jane Austen parad med zombie-klet?

Det kan man inte. Man köper.

Hittills har jag fnissat ganska många gånger, men vi får väl se om konceptet håller hela vägen genom en full-lång bok?

“It is a truth universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains.” So begins Pride and Prejudice and Zombies, an expanded edition of the beloved Jane Austen novel featuring all-new scenes of bone-crunching zombie mayhem. As our story opens, a mysterious plague has fallen upon the quiet English village of Meryton—and the dead are returning to life! Feisty heroine Elizabeth Bennet is determined to wipe out the zombie menace, but she’s soon distracted by the arrival of the haughty and arrogant Mr. Darcy.

—

Helgen ägnades åt Ingrid Hedströms Flickorna i Villette, och jag måste säga att hon växer. Första boken, Lärarinnan i Villette, var helt OK, bok nummer två om Martine Poirot var stråt vassare. Seriemördare är alltid skoj (!) även om de är elaka nog att mörda unga kvinnor på löpande band, och upplägget belgisk småstad (Villette är hittepå, stan finns inte men är väl starkt inspirerad av något kan man ana) känns ännu inte helt utslitet som miljö betraktat.

Men måste de äta så mycket gott hela tiden? Se till att ha choklad hemma när du läser boken. Du ångrar dig annars.

Går en hett efterlängtad projektledningkurs i tre dagar nu. Lite feltajmad sett till arbetsbelastning, men när blir det rätt tid då? Nä, just det, aldrig.

Otroligt kul att träffa folk från BT runt om i Europa, som alla gör ungefär samma saker som man själv.

Men - det där med att åka hemifrån kl 8 och vara hemma igen 18.30 och framför allt att förväntas lyssna och ta IN det man hör däremellan - huuuu. Jobba långa dagar, jaaa. Sitta och lyssna långa dagar, näää. Nu är det förvisso en kurs med många grupparbeten, men ändå. Huvudet blir tungt.

Sålunda kan det jag fått med mig från i dag sammanfattas med “Mushroom management = keep them in the dark and feed them bullshit”.

Nä, det är inte den ledarstilen som förespråkas, men det råkade vara det som ändå fastnade hårdast ;)

(OK då, lite risk management, stakeholder identification och annan corporate bullshit gick in också)

Jag tror jag ska börja lyda kollegan Maria.

Kloka ord.

Nu har ju inte Karlstad varit “hemma” sedan den 10/6 1988, men ändå. Födelsestan är födelsestan, på gott och ont. Jag har aldrig ångrat att jag lämnade Karlstad, för mig var det ett lyft, men med åren ser jag lite mer försonande på stan och kan t o m se dess vackra sidor… ;)

I sällskap med Kristoffer är det lättare att ta på sig turistglasögonen. Plötsligt vill jag visa det fina, bortanför närfamiljen och de kvarvarande kompisarna. Mys-Karlstad.

Vi hade stämt träff med systrarna Berglund i Mariebergsskogen. Nej, det är inte dem du ser på bilden. Detta är kultingarna vi alla samlades för att begapa.

Söta var de. Söt var också tanten som med en envis min av äganderätt tog sig an den hedervärda uppgiften att med en medhavd “ryggkliare” luta sig över staketen för att gosa med samtliga grisar (hon kände dem alla med namn och fullständiga data). Hon ÄLSKAR verkligen grisarna.

Hon har väl inte riktigt “alla hästar hemma” (det är självmål att vitsa till det med “alla grisar i stian” va?), hon är visst där snudd på varje dag för att titta till sina favoritdjur, men hon var en riktigt skön tant.

Jag fällde en kommentar om hur grisarna tycktes njuta av hennes behandling. Hon noterade med förtjusning min “expertis”.

“Jobbar du med grisar?” undrade hon ivrigt
“Öh, ja, det beror väl på hur man ser det, jag är ingenjör” svarade jag

- det skämtet sjönk som en sten -

“Ja, du verkar känna igen hur de reagerar, det kanske är nåt tekniskt då?” sa hon då. Tja. Att notera att raggen på ryggen reser sig vid njutning var väl nu inte så expertmässigt. Som Mia sa; “det gör den väl på oss alla?” ;)

—

Dagen efter trotsade vi det utlovade regnet (!! jag fick ännu fler fräknar, såpass regnigt var det ;)) och promenerade ner till stan/Sandgrundsudden för att få lite frisk luft innan vi skulle hämta upp mamma från dialysen.

Detta, mina vänner, är Sola i Karlstad. Inget annat.

Sandgrundsudden är fantastiskt vacker. Sandstrand mitt i stan. Bara en sån sak.

—

Stadsbiblioteket. Kanske inte det allra vackraste, men en viktig viktig plats under hela min uppväxt. Alla dessa underbara böcker, för att inte tala om pysselhörnan. Till Majken fick man gå och pyssla varje dag om man så ville. Det ville man.

—

Stora Torget måste man väl plåta även som låtsasturist? :)

—

Efter mammas dialys drog vi raka vägen ut på Tynäsudden och “majade” en stund. Lovely.

Mamma börjar få gulligt cellgiftsludd på huvudet igen nu. Det är som pälsen på en vit liten chinchillabebis. Tätt tätt och mjukt.

—

Izzy tycker det är ILLA tomt nu när Astor är borta. Ska man tro mamma är Astor också lite moloken hemma i Karlstad. Inte kunde man väl tro det, när de slogs så att blodet flödade för några år sen?

Kristoffer ärvde en ljuvlig gammal jordglob av sin morfar (gissa om Europas gränser ser en aning annorlunda ut numera?). Den samsas så fint med Kinadraken i lilla fönstret. Tur att vi flyttade så den slapp stå gömd i nån garderob längre - den är ju hur fn som helst och ska självklart stå på hedersplats! Gammalt och nytt är en oslagbar mix. Kultiga saker kan sällan köpas för penar ;)

P Kott, vårt vildaste husdjur. Söt men loppig.

Japp, du läste rätt. Det heter inte längre Kristi Flygare, nu är det KVISTI. (se länken nedan till guldstoryn kring hur Jesus blev en helt vanligt Svensson, förlåt, Kvist om du inte redan gjort det. den håller än)

—

När båda lägenheterna äntligen var tömda kom pysselenergin åter. Den där halvfärdiga flytten har legat som ett extra onödigt stresspåslag ovanpå mammaproblem och jobbstress. Trevligt att vi båda fick lust att fixa igen, i alla fall! Uteplatsen har ni sett förut (det fattas bara mysiga möbler nu), nu har det kommit upp lite hyllor också. Lack är trivsam, den där “osynligafästenLack”.

Lack i köket.

Lack bakom soffan i vardagsrummet. Perfekt att ställa kaffekoppen där, när man divan-ligger i soffan och inte ideligen vill resa sig för att nå soffbordet framför.

Bor jag med en cykeldåre, sa ni? Tur att han åtminstone har fina cykeltavlor. Det är bättre med fina än med fula.

Gotta love billiga bijouterier. Söta ringar från Gina Tricot. 69 spänn. Snobbigt va? Jag är en riktig glamourbloggare. Sekunden efter åkte gummihandskarna på (börjar det bli kinky nu? njä), de förblötta persiljefröna skulle planteras ut på terrassen.

en av mina unga idoler spekulerar kring Jesus

Min mamma och jag brevväxlar, det har vi gjort sedan jag flyttade hemifrån. Så gjorde hon också med SIN mamma, och jag brevväxlade också med mormor så länge hon levde och kunde skriva.

Japp. Posten borde prisa oss. Det är vi som är de där som fortfarande köper frimärken...!

Vi håller fast vid papper eftersom mamma vägrar digitaliseras. Det blir ofta flera brev/kort i veckan - nu när hon ligger i isolering (igen) blir det snudd på ett per dag. Personalen är snälla och postar dem åt henne (men vi hoppas att de ska släppa loss henne igen senare idag).

Handstilen är kass (det kan vi inte skylla på cancern) men det kanske ändå med lite god vilja går att se vad det står: "Hälsn från en _piggare_ Mamma" och jag tror inte att man behöver ha Nobelprisats i empati för att kunna gissa hur sköna såna ord är att läsa. Förutom ÄNNU en infektion som de ännu inte fått spår på exakt och ett RIKTIGT läskigt blodtrycksfall (70/40 är inte... så bra) under dialysen i måndags så är hon en HELT annan människa nu än för bara två veckor sen.

Hon har fått fint kändissällskap i sin diagnos nu, förresten. Den i mitt tycke störtsköne gamle fotbollspelaren Klas Ingesson har fått samma cancerform som mamma :(

Han är lika gammal som JAG, och har väl barn. Faan! Livet är knäppt ibland. Fast den som berättade för Aftonbladets research att myelom ibland går att BOTA skulle vi alla - inklusive mammas mycket skickliga specialist herr Nilsson - vilja ha tag i. Det vore en sensation. Myelom går att lindra, ibland, aldrig bota. Relativ femårsöverlevnad 30-35% (något bättre för män).

(nä, jag vet. de är inte medicinare, de som skriver sportartiklar)

---

Till Skylla (du frågade för länge sen): här är invånarna i den lite elakt heladagenskuggiga rabatten på framsidan av huset: