TGIF
Men satan i gatan, hur trött kan en människa bli? Jag känner mig lika slak som den där låååånga, inte helt obekanta katten på bilden.
Jag har gått en väldigt intensiv kurs under veckan (Project initiation, del av den där internationellt fastlagda PMI-utbildningen för den som är intresserad av projektledningskurser) OCH den var jättekul och jättebra, men den pågick 8.15-17.30 i tre dagar. Fine. Det dumma med att gå en utbildning “hemma i huset” (i e samma hus som jag jobbar i) är att man råkar ut för det där “jag vet att du är på kurs några dagar, MEN det är katastrof och…” - sålunda fick “ordinarie” jobb skötas före 08.15 och efter 17.30. Tröttande. Igår for jag till jobbet vid 06.30 för att nån kommit på att en tidplan måste uppdateras med kort varsel inför ett möte i dag (ett möte som sedan inte ens blev av). Jag vet inte. Hemma från jobbet 18.45, sen dit igen strax efter halvsju morgonen efter, då är det normalt att bli trött va?
På grund av en felkalkylering i vintras (jag fick två projekt, cheferna trodde det var två halvtidstjänster men den ena var en heltid) har jag haft en baslast på 60 h/vecka sedan februari (jag har INTE jobbat så många timmar varje vecka, men det är det beräknade som hade behövts normalt för att hinna det jag vill och borde hinna). Inte så bra. Först kämpade och kämpade jag utan att förstå varför jag aldrig tyckte att jag hann med allt. Sen insåg vi läget. Nu har jag i drygt två månader väntat på att cheferna ska hitta nån som kan gå in och assistera för att avlasta mig. Fr o m nästa vecka har jag honom (men som alla som provat samma sak vet så tar det ju ett tag innan avlastningen är så upplärd att det blir till en hjälp). Too little too late kände jag tidigare i veckan, när jag faktiskt var så slutkörd att jag bara ville gå hem.
För att göra saken ännu lite “lättare” så saknade jag länge åtta av sexton resurser i det ena projektet. Vem sprang som ett skållat troll för att försöka täcka in för att skadan inte skulle bli alltför stor innan jag fick in de där resurserna? Nu har jag fått fem av dem, så det fattas “bara” tre personer. Ja jävlar.
Man klarar sannerligen mer än man tror, men nu får det snart bättra sig, annars…
Ojojoj. Ska inte stata det blodiga obvious, men….ta det lugnt. Du vet.
Comment by Mårr — May 29, 2009 @ 11:06 pm
Tack. Ja, jag håller koll. En del underliga fysiska fenomen dyker upp som kan bero på allvarliga saker eller “bara stress”, och en massiv provtagning föra vckan visar “bara stress”, det var skönt. Behandlar symtomen (förutom sömnbristen, vägrar fortfarande ta sömntabletter) och ser tiden an. Nån gång ska det väl lugna sig igen.
Comment by semestersiv — May 30, 2009 @ 7:28 am
Åh nej! Been there, done that! Kan inte rekommenderas!!!!!!
Hoppas du är starkare än jag och kan säga ifrån på skarpen. Försök inte rädda andra, tänk på dig själv, i det långa loppet blir det bäst resultat så. Nu gör jag visst precis tvärtemot Mårran och statar det obvious. Men, äh du vet!!! Kram, typ!!!
Comment by KD — May 30, 2009 @ 7:47 am
Jag vet. Jag har också varit rätt illa ute förr, det är därför jag törs nu, för jag vet en del om mig själv och var gränsen ligger. Jag är illa ute, men fortfarande på betryggande avstånd ;)
Tack för omtanke!
Comment by semestersiv — May 30, 2009 @ 8:01 am