speaking of DDR
Det är lätt att tänka att PENGARNA är belöningen. Att mumlande addera traktamentessummor som ett mantra när man bara vill hem (been there, done that). Att trösthandla något när Jobbiga Mötet är överlevt och avklarat.
Eller coola platser jag fått se. Jag krälade i kvarglömda irakiska tanks i öknen i Kuwait. Jag besteg, jäkligt rödmosig, de officiellt toksista metrarna av muren i västra Kina. Jag har vandrat i vindlande gångar i en av många bortglömd reaktor i ett bergrum. Yay, jag har kul tankematerial till bakgrundsfilmen om mitt liv den dagen då drömma är allt jag kan eller orkar.
MEN, coolast av allt är “informella” samtal man snikit sig till genom åren. Både med “gamlingar” och jämnåriga.
I det aktuella fallet jämnåriga.
DDR, som ligger närmast i tanke och kommande tid. De ÄR, eller var, “Good Bye Lenin” (den är ljuvlig, se den!) minus den sjuka mamman . Till, Scheffi, Katrin. Vi har setts på möten i Tjeckien (Till), när vi delade skrivbord i Kina (Scheffi) eller bara i snabba “pratomlivetuniversuåmallting-samtal” mellan Doc #10-duvningarna under våren. Nu är det DE som är levande historia. De som föddes några år innan eller strax efter muren byggdes, och som ännu var unga när den revs.
Men förutom det: insikter från båda sidor kring inbördeskriget på Sri Lanka. Yay. Försök att förstå hur den djupt religiöse muslimske sitechefen tänker. Yay.
Jisses, vilka möten jag fått med i bagaget.
DET mina vänner är nåt jag ser som avundsvärt.
Fast det behöver inte vara så jäkla svårt (om man nu inte vill utbilda sig till ingenjör och börja resa i jobbet själv - you are so welcome, we need you). En del möten kommer om man söker en för en själv rätt otippad lös kurs på universitetet. Eller går på nån knäpp men kul gratisförelsning på bibblan. Fyll i själv. Folk finns överallt. De flesta är roligare än man tror.
Ibland blir jag pissetrött av alla “men just JAG kan inte för att…”. Jo, et kan du. Finn ditt eget sätt. Vet du hur många saker jag inte har kunnat, vid en första anblick (både enligt mig själv och andra). Gissa själv om du läser exemplen ovan en gång till. Addera faktor hundra.
För hundrade gången: mitt liv, ingen räkmacka. Mitt liv = bra på många sätt (och jävligt dåligt på andra men that’s life), men jävlar i mig ingen räkmacka. Slit slit slit varav somligt gett det jag velat ha, annat inte. Det får man ta. Det är livet det se. Deal with it.
—
Jag fick citatet av Anna-Maria i går. “Det är läsväder”. Ja, men jaaa. Jag ska sluta sura över regn och vara nöjd över läsväder. Skön reminder.
Kaffe ur sköngrön djungelmugg lyser upp.
Fy fan vilket bra inlägg. Ett sånt där, klipp ut, häng upp, tryck under nyllet på alla-inlägg.
Comment by Fredrika — June 14, 2009 @ 1:23 pm
It takes one to know one.
Puss på dig Ultrabruden, du är ren inspiration i dig själv.
Comment by semestersiv — June 14, 2009 @ 1:41 pm
Hear! Hear!
Nope räkmacka!
Håller med Fredrika: Tryck upp i nyllet på den det berör. Slit och mera slit ….
Comment by KD — June 14, 2009 @ 9:02 pm
Håller med Fredrika! Och till de som säger: “…men jag har inte tid…” - nej, du HAR inte tid - du måste TA DIG TID till det du verkligen VILL! Prioritera rätt - FÖR DIG! Om du vill se på “Nannyhjälpen” på TV istället för att pyssla med frimärken, så varsågod! Men sägg inte till mig att du inte HAR tid - säg istället att du inte har lust eller vill. Tack till dig Siv, som prioriterar som du vill och inte ber om ursäkt!
Comment by Louise — June 15, 2009 @ 8:04 am
När småbarnstiden är över, så… Fast lite tid finns det. Den får man ta vara på och sova när man är död (senaste tiden har jag bara varit halvdöd…).
Comment by Christina — June 16, 2009 @ 7:57 am
Härliga upplevelser du har i bagaget iallafall! Jag ska samla jag också.
Comment by Christina — June 16, 2009 @ 7:58 am
Christina: det är ju det där med livsfaserna. Men småbarnsår är äventyr i sig - det är lite det jag menar också: gräv där du står. Ibland missar man skogen för alla träd och glömmer de egna äventyren. Att ta barn genom småbarnsår är ju ett äventyr som jag i min tur kanske aldrig får delta i…!
Comment by semestersiv — June 16, 2009 @ 5:40 pm
Det är sant förstås! Men det är roligast när man inte är så trött. Just nu känns det som om jag bara skriker åt dem. Men jag är bara lite ovan vid att jobba, tror jag. Snart blir det bättre. Jag borde uppskatta den här tiden mer, för som alla säger, den kommer aldrig tillbaka (tack gode gud för det, tänker jag ibland ;)).
Comment by Christina — June 17, 2009 @ 8:20 am