Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Expressen.se - yay.

“U2 äntligen i Göteborg” och en suddig ser-ut-som-paparazzi-bild på… ja, vadå? ÄR det Bono eller Mullen i Mössan? Är the Edge flint?

En så sällsynt kass bild, ska det vara nåt att publicera?

Är du bra på ett måla i akryl? Jag letar riktigt riktigt bra smala penslar, som man t ex kan måla morrhår på katt med. Jag lyckas ALRIG! Får aldrig nog med färg på penseln för att kunna göra låååånga smala svepande linjer. Hittar inte ens riktigt supersmala penslar för annat än akvarell, och det funkar ju inte. Behöver något hårdare.

(jaja, jag ska leta upp riktig butik för dylikt material, EN eller två dyra penslar kan jag faktiskt kosta på mig i allt det Lidliga och Rustaiga)

Finns det något superknep som alla som kan kan, eller är det bara jag som är för fipplig ch ostadig på handen?

/frustrerad kattkladdare med ständigt morrhårslösa katter

Slö fredagseftermiddag i radhuset på Izzygatan 6c. Jag spelar Smash Food (Mindjolt, fejjan) på bärbara i soffan på nedervåningen, Kristoffer bokför sin träning på sin stationära uppe på övervåningen.

Jag nyser. J*vla pollen.

Oj, titta! Mail!

Aha. Ett “Prosit!”, mailat hela vägen från övervåningen.

Men vi ses ibland faktiskt. Promise.

Jag har visserligen 150 sidor kvar (alldeles för få) av Dödergök men kan redan bedyra/återupprepa min kärlek till Katarina Wennstams ord. Hon är så BRA! I vinter kommer nästa bok om åklagaren Madeleine Edwards. Jag kommer att kasta mig på reservera-knappen i OPACen så snart det går.

(nä, jag hinner inte skriva mer om den nu. jag vill läsa ;))

—

rev 1, dagen efter: den höll hela vägen! jäklars vilken bra bok! smart, spännande och med brabra slut.

Den ska komma i pocket i oktober, då införskaffar jag förmodligen ett ex att skicka till Houston, ett annat att skicka till Yvonne i Karlstad. Yvonne älskade Smuts, det var en rolig överraskning. Min gamla goa halvsyster har också blivit en liten smygfeminist på gamla dagar (hon fyller snart 63, då blir det nog en Carin Gerhardsen och något mer).

Järnpojken, Månpojken, Pojken och månen - kärt barn har många namn. Jag läste om honom i en bok med föreslagna Stockholmspromenader för ett antal år sedan, har velat leta upp honom sedan dess men det har aldrig blivit. Inte förrän i går. Vi (vi som i Lia, Kristoffer och jag) åt en sen middag på Tre indier (jag åt Mango Chicken, oooooh, det var smarrigt intill extasens rand, tänk så glad jag är att jag för en gångs skull åt något annat än Madras eller Vindaloo), vi hade strosat kringelikrokar på Söder efter att ha sett Cirkus Cirkör i Tantolunden och ville strosa ännu mer efter maten. Lia pratade om en guidad tur som hon och syster Åsa hade tagit i Gamla Stan och hur mycket de hade tyckt om just Månpojken.

Yes! Här fanns tillfället! Det var en timme tills sista tåget skulle gå, det var en lagom ljummen sommarkväll och jag tillbringade den med två likasinnade varav den ena faktiskt hade chansen att hitta dit - vi letade upp rätt liten gränd och där satt han på en liten innergård, än finare än jag hade trott. Vilken tur att jag inte letade upp honom den där oktobereftermiddagen. Eller vilken dag-på-året-dagtid som helst! Ja, han är säkert fin då också, men det var ju så här, en blå sommarkväll under den alldeles egna månen som jag ville se honom. Blott en decimeter hög (tja, något åt det hållet) sägs han vara Sveriges minsta offentliga skulptur.

Han påminner inte så lite om min lilla favoritman på Sigmatorget. Vem vet - det är inte helt omöjligt att det är Liss Eriksson som har gjort den också, faktiskt. Att det är samme man som har gjort den gigantiska och ganska tvärfula (men coola) Fågelmannen på Arvikas torg var däremot inte lika självklart. Nu har jag lärt mig nåt nytt i dag också :)

—

rev 1 :)

Konst i Västerås - vilken trevlig site! Det ÄR Liss Eriksson som gjort min lille favoritman på Sigmatorget också. Yay!

Jag försökte verkligen först. Yvonne skulle få en Oscar. En målad, också.

Så insåg jag hur jäkla kört det är att få till rätt färg på en röd katt, jag insåg att jag inte kan eller orkar ens försöka, jag insåg att det ska vara kul, så då bara gjorde jag en örontofsad katt som åtminstone har Oscars kattityd. Med ens blev det roligt igen.

Det jag har lärt mig idag är att RIKTIGT roligt har jag bara när jag får göra dem flippade, i fel färger, med fel proportioner och… ja. Nu blev det en kompro-misse (moaaahaha) och det gör jag nog inte igen. Tror jag.

Det började åtminstone inte regna fastän molnen ruvade tunga över mitt huvud.

Och Yvonne blir kanske glad vart fall. Jo, men det tror jag nog.

Jaja, jag får photoshoppa analogt om några timmar/någon dag/några dagar. Beskära den smart. Klatta dit några väl valda lager till när den torkat. Nosen och munnen är jag åtminstone nöjd med!

Oscars lillasyster Alma är ÄNNU vackrare, men inte lika kultig, så hon får inget eget porträtt målat - än. Hon är dessutom väldigt skygg, så det är snudd på omöjligt att fota henne utan att det är möbler eller trappräcken i vägen…

…eller nåja, men jag ska försöka måla lite mindre barnsligt. Yvonne fyller år i augusti, så jag tänkte försöka få till något som ska likna, eller åtminstone gestalta (nu svär jag mig elegant fri från alla kvaliteteskrav, noterade ni det? ;)), hennes vansinnigt stiliga Maine Coon-kisse Oscar (den Vilde). Vi får väl se hur det går. Jag kompletterade målargrejorna med ett bordsstaffli och en tub grönt (! :)) i dag. Clas Ohlson. Månne ett steg upp glamourmässigt? ;)

Alla mina målargrejor hittills är köpta på Rusta och Lidl förutom Clasisjön-shoppingen i dag då. Det får duga så tills jag får in schvunget.

reservationslistan i dag:

Axmacher, Susanne, Näckrosbarnen
Blædel, Sara, Aldrig mera fri
Indriðason, Arnaldur, Frostnätter
Jalakas, Inger, Hat
Kadefors, Sara, Borta bäst
Kepler, Lars, Hypnotisören
Mankell, Henning, Den orolige mannen (jaaa, han har skrivit ÄNNU en Sista Bok Om Wallander :-P)
Nesser, Håkan, Maskarna på Carmine Street
Ohlsson, Kristina, Askungar
Rudberg, Denise, Malin och Henrik
Schenck, Veronica von, Kretsen
Zweigbergk, Helena von, Sånt man bara säger

—

Jag vet. Jag skriver nästan aldrig om böcker längre. Jag har blivit lat, jag noterar, betygssätter och skriver ibland korta små omdömen om böckerna jag läser på weRead på Facebook. That’s it.

Läser gör jag än. Massor. Koncentrationsförmågan är inte på topp, jag har svårt att se en hel film eller ens ett helt entimmesavsnitt av Valfri Serie (vi tuggar oss igenom säsong två av Dexter just nu, alldeles lysande faktiskt) men böcker funkar, allra helst under alla dessa sömnlösa nätter.

Jag har hetsläst både Anna Janssons och Mari Jungstedts senaste - nu minns jag inte vad någon av dem handlade om, men just då var det
smaskens, det minns jag. Tove Klackenberg har också kommit med nytt, den gjorde avtryck för sin vidrighet (på ett bra sätt, jag tycker om hur hon kan fånga en förfärlig historia på ganska få sidor, inget onödigt tjafs!). Karin Fossums senaste - samma sak, vidrigt i det lilla formatet. Enkel historia, tunn bok, men ack så smart.

PC Jersilds Medicinska memoarer tyckte jag mycket om, framförallt den första tredjedelen (eller så) som handlade om hans medicinstudier. Tänk att han retade sig på samma saker på sin tid, som jag retade mig på under den tid jag rände runt på BMC i Uppsala.

Sophie Dahls halvbiografi “Leka med vuxna” skulle ju vara så smarrig, men nä. Den dög till nöds vid Lisjöns strand, men lämnade inga spår i vare sig minnet eller sinnet.

—

Oväntat mycket tyckte jag emellertid om Mary Ann Schaffers “Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” som jag på förhand dömt ut som presumtiv tantbok men ack o ve då är jag nog tant då.

Januari 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sitt nästa bokprojekt. Så får hon ett brev från en Dawsey Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen.
De två börjar brevväxla och han berättar om livet och människorna där, om krigsåren då ön var ockuperad av nazisterna och den mycket speciella läsecirkeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap bildades.
Juliet blir fascinerad och bestämmer sig för att besöka Guernsey. Det blir ett besök som kommer att förändra hennes liv.

Låter lite torrt, va? Det är en brevroman (jag är svag för brevromaner!) som handlar väldigt väldigt mycket om böcker och läsande (…det är jag också svag för, inte helt oväntat), på köpet får man ett stycke historia som åtminstone jag var väldigt omedveten om - tyskarnas ockupation av Guernsey under WWII. Det är allt annat än torrt. Det tog två eftermiddagar vid Lisjöns strand (ständigt denna ljuvliga Lisjön) att sluka den och Kristoffer kan vittna om att jag var allt annat än kontaktbar. (småprata? vara trevlig? social? vad är det för fjant! *harkel*).

Den får gå på export till kära halvsyster! Jag hoppas att hon kommer att älska den som jag gjorde. Den är mysig lite på samma vis som Helen Hanffs klassiker 84 Charing Cross Road även om det egentligen bara är brevromansformatat och ämnet böcker de har gemensamt.

—

Curtis Sittenfeld är en författare som hittills aldrig lyckats göra något fel i min (bok)värld, men det tog en bra stund innan jag kom in i “American Wife”. Jag började på den många många gånger, men till slut sa det “tjong” och jag började tycka om den. Den var värd det slitet! Boken kommer på svenska snart (tror jag) och har blivit en snackis, inte minst i USA - bokens huvudperson ska vara inte-så-lite inspirerad av Laura Bush, och vem har inte undrat hur hon tänker ibland?

—

Läser inte ut: Deluxe av Anna Godbersen. Den boken skulle också vara smarrsmarrig (a la Sophie Dahl) - för mig blev det bara tråkigt. Inte alls den glammiga NYC-verklighetsflykt jag längtade efter. För att få förväntat NYC-smarr får jag nog återgå till Candace Bushnells One Fifth Avenue istället (reafynd från London).

Så! Nu blev det långlångt om böcker! Ingen sån där riktig recension a la bokdagbokstiden, men kanske hittade du något litet som gjorde dig
sugen?

Dagens terapi: en s k Mars-katt? Pun intended.

Kristoffer paddlar. Jag sitter i solen och kladdar.

Jag bekänner mig till katturalismen, en egen avart av surrea-ni-vet.

Jag är tråkig.
Jag är ledsen.
Jag gråter för nästan allt.
Jag har öroninflammation.
Jag är tråkig (ja, igen).
Jag läserläserläser böcker. Knarkar ord.
Jag är tråkig (ja, igen igen)
Jag ska sluta gnälla nu.

Måndagsvarianten: de marinerade tomaterna är bytta mot ca 1,5 dl färskriven parmesan, varje bröd är prytt med en aning bacon (och flingsalt såklart). ÄNNU godare än i fredags.

—

Tidning, duk, akrylfärg. Den (det där ovan är bara en del av bilden) blev inte som i huvudet, men jag tränar på att “få” göra saker som inte blir bra, eller jättebra, också. Jag hade alltid femma i teckning eller bild eller vad det heter numera, men att “se” är en färskvara och jag har knappt greppat kol, penna eller pensel för att avbilda något på mer än tjugo år. Det tar tid att få tillbaka “feelingen”, eller att våga släppa loss fantasin. Det jag gör nu gör jag mer i hopp om att kreativa idéer ska öppna fönster som vädrar ur ledsamhet och bekymmer ur hjärnan, än att få nåt snyggt på väggen.

Fast mamma skulle gilla den.

Hade jag gjort den där för två-tre år sedan så hade jag förstört den igen, bara för att den inte blev som jag ville eller hoppades. Nu får den förbli.

Pomamore Tomat Basilika & Parmesan var kvällens “clou” i mitt bakande. Smarriga inlagda tomater! Att de skulle funka i brödet var en chansning, det föll väl ut.

Värm 2 dl vatten och 2 dl mjölk till ca 37 C, smula ner 25 gram jäst. En msk socker (eller lite honung) och nån tesked salt. Ta ca 1 dl av oljan (vitlök! basilika! parmesan!) från inläggningen, rör ner. Arbeta ner 8-9 dl (degen ska vara “lagom” kladdig) durumvetemjöl.

Låt degen jäsa under duk ca 40 minuter. Smörj en långpanna med rejält med olja, sätt ugnen på 200-225 grader.

Förhoppningsvis har degen svällt till ungefär dubbla storleken efter jäsningen och finner sig snällt i att knådas smidig (annars knådar du den tills den BLIR snäll. Den här degen klarar milt våld ;)). Här tog jag ungefär hälften av tomaterna och jobbade in i degen.

Traditionellt gör man foccaccia som en stoooor kaka, jag gjorde 12 små (nåja) istället. Varje kaka toppades med en tomatslamsa, och jag drog ut basilika-olivoljesmörja över ytan på varje kaka innan jag strödde på flingsalt/rosmarin och så - SKJUTS in i ugnen i ungefär 20-25 minuter.

Låt svalna under duk. De är allra godast helfärska, men funkar att frysa in också. Frys in dem snabbt - de är inte alls lika goda “dagen efter”.

Det var jobbigt att återvända till skrivbordet i går. Redan före kl 10 på förmiddagen hade jag hunnit börja böla fyra gånger för att omtänksamma kolleger tittat förbi. Min chef frågade förra veckan om han fick berätta varför jag var ledsen och hemma några dagar, och det fick han ju. Många många där har beundrat bilderna på A som sitter på min anslagstavla, hållit kollen på hur det gått med henne och glatts med mig den där tiden runt ettårsdagen då allt faktiskt såg väldigt lysande ut en stund.

Jag var inte ensam om att gråta. Märkligt vilka möten som kan uppstå. Pötsligt öppnar folk upp och berättar egna saker som man inte hade en aning om.

Bilden här ovan har jag på anslagstavlan i hallen. Så minns jag, och vill jag minnas, A. Oavsett sjukdom en plirig och gladbusig en. Öronen fick lite extra hjälp att stå ut på den där bilden, eftersom hennes mamma vet att han jag bor med gillar att göra vingmutteröron.

Att resa bort så trött och ledsen som jag var kan väl beskrivas som en aning annorlunda, jag var kanske inte alltid det tjohooooigaste ressällskapet men några riktigt sköna stunder utan grubbel blev det. Den allra bästa kanske i Monbijou Park, ett ljuvligt ställe alldeles vid floden. Två mojitos i solstol (solstol funkar i månsken också, när det är varm natt i Berlin), sedan styrde vi kosan mot lekplatsen och gungade. Jag gungade högthögrehögst och skrattade hela vägen från hjärtat ut i luften.

—

en stund senare avslöjade jag för Kristoffer att det är fullständigt meningslöst att berätta för Karl Marx vad man vill ha i julklapp

Resten av bilderna kan du se här (jo, det ska gå oavsett om du är Facebookare eller ej)

Folk tycker ju så jäkla mycket. Det vet vi. Och man ska inte bry sig så mycket. Det vet vi också.

För mitt bland alla de som förstår, eller försöker förstå, som hängt med länge i hälsans kringelikrokar och följt hopp och förtvivlan så finns det ju också såna som inte kan begripa varför JAAAAAG ser allt svart när Barnet dött som inte ens var mitt eget?

Ja, var börjar jag?

Vi kan börja med M. Vi har varit med om mycket tillsammans hon och jag. När min pappa, hennes morfar, fick sin dödsdom 1981 var det hon och jag som vankade runt i kulvertarna på CSK. De vuxna fick panik när de insåg vartåt det barkade, de tryckte en tia i handen på mig och sa “Här, ta den, gå och köp glass till dig och M” så de vuxna fick prata med doktorn i fred. Vilken jävla dag det var. Jag var tolv år, och inte direkt dum, jag fattade ju. M var fyra. Hand i hand gick vi runt runt runt, ända tills vi inte orkade mer. M var så liten, hon har glömt, men jag minns. Och så här i efterhand har de där vuxna insett att det inte var så smart att göra så där, men det är en helt annan text. Bygones. Men det var jag och M. Två blonda kopior, då.

Vår lilla sjuka (fysiskt menat, även om det finns spelrum för andra tolkningar) familj har aldrig varit stor, och mindre har den blivit. M och jag har tillsammans begravt min halvbror, hennes morbror. Vi har mist hennes pappa, min svåger. Familjens starke man. Han som både retade och stöttade mig, som såg till att jag motvilligt (men i efterhand är jag tacksam) blev ingenjör och skötsam med stort S och som - i sällskap med halvsyster - var så skön att ha som “bas” när mamma var så sjuk första vändan för sju år sen. Och så fick han också cancer och dog? Va?

När A blev en växande en bula på Ms mage var det så otroligt befriande med en bebis mitt bland all passerad sjukdom och död. Alla bebisar är eller åtminstone ska vara efterlängtade, men GISSA om denna spirande graviditet kändes som “omväxling”?

M och jag är ruskigt lika, på så många vis, så i allt det här är vi rätt viktiga för varandra. Ihop med varandra kan vi säga saker som man annars kanske inte kan eller törs säga, för alla fattar inte. Är jag hennes moster? Ja, visst, men vi har redan utnämnt varandra till syskon istället. Det känns så och det blir inte lika komplicerat som att dra hela historien om min halvsyster som är två år yngre än mamma och och och. Fatta hur all personal såg ut som frågetecken när jag låg hos A och M skulle förklara att jag, som såg typ lika gammal ut som M, var hennes moster? Ofta blev det stora skämtet. “I dag ska lilltjejens gammelmoster komma på besök” sa M och så garvade vi sen när personalen begapade den där gammelmostern med dr Martens, helt utan rollator.

“Tack vare” mammas sjukdom har vi setts mycket sedan lilltjejen fick komma från sjukhuset i Göteborg till Karlstad. M har alltid varit så otroligt generös, hon vet att jag älskade det där lilla knytet så när jag var där fick jag hålla i, ligga hos, mata - göra allt det där som M mycket väl hade kunnat vägra nån annan än sig själv och T att göra, en älskad sjuk unge är det lätt att vilja behålla för sig själv. Hela tiden. Men jag fick. Jag knöt an, så in i helvete (ursäkta ordvalet). Är det så svårt att förstå? Ja, för somliga.

Men det bryr jag mig inte om. Jag gråter för M & T, jag gråter för den där lilla sjuka som var så coolkulskön fast hon var så sjuk, jag gråter av pur egoistisk saknad. Det är helt naturligt för de flesta att fästa sig vid djur, men att vara ledsen moster är överdrivet.

Well. Smärta drabbar de flesta förr eller senare. Nån gång kanske det går upp ett ljus. Eller inte. Vilket som.

Tack för omtankar. Jag är nog både för trött och ledsen och lat för att svara på alla mail nu.

Jag brukade alltid berätta för A hur många som tänkte på henne. Jag låg hos henne många timmar i söndags och pratade med henne om allt och inget. Det var en fin stund.