får gamla moster vara ledsen?
Folk tycker ju så jäkla mycket. Det vet vi. Och man ska inte bry sig så mycket. Det vet vi också.
För mitt bland alla de som förstår, eller försöker förstå, som hängt med länge i hälsans kringelikrokar och följt hopp och förtvivlan så finns det ju också såna som inte kan begripa varför JAAAAAG ser allt svart när Barnet dött som inte ens var mitt eget?
Ja, var börjar jag?
Vi kan börja med M. Vi har varit med om mycket tillsammans hon och jag. När min pappa, hennes morfar, fick sin dödsdom 1981 var det hon och jag som vankade runt i kulvertarna på CSK. De vuxna fick panik när de insåg vartåt det barkade, de tryckte en tia i handen på mig och sa “Här, ta den, gå och köp glass till dig och M” så de vuxna fick prata med doktorn i fred. Vilken jävla dag det var. Jag var tolv år, och inte direkt dum, jag fattade ju. M var fyra. Hand i hand gick vi runt runt runt, ända tills vi inte orkade mer. M var så liten, hon har glömt, men jag minns. Och så här i efterhand har de där vuxna insett att det inte var så smart att göra så där, men det är en helt annan text. Bygones. Men det var jag och M. Två blonda kopior, då.
Vår lilla sjuka (fysiskt menat, även om det finns spelrum för andra tolkningar) familj har aldrig varit stor, och mindre har den blivit. M och jag har tillsammans begravt min halvbror, hennes morbror. Vi har mist hennes pappa, min svåger. Familjens starke man. Han som både retade och stöttade mig, som såg till att jag motvilligt (men i efterhand är jag tacksam) blev ingenjör och skötsam med stort S och som - i sällskap med halvsyster - var så skön att ha som “bas” när mamma var så sjuk första vändan för sju år sen. Och så fick han också cancer och dog? Va?
När A blev en växande en bula på Ms mage var det så otroligt befriande med en bebis mitt bland all passerad sjukdom och död. Alla bebisar är eller åtminstone ska vara efterlängtade, men GISSA om denna spirande graviditet kändes som “omväxling”?
M och jag är ruskigt lika, på så många vis, så i allt det här är vi rätt viktiga för varandra. Ihop med varandra kan vi säga saker som man annars kanske inte kan eller törs säga, för alla fattar inte. Är jag hennes moster? Ja, visst, men vi har redan utnämnt varandra till syskon istället. Det känns så och det blir inte lika komplicerat som att dra hela historien om min halvsyster som är två år yngre än mamma och och och. Fatta hur all personal såg ut som frågetecken när jag låg hos A och M skulle förklara att jag, som såg typ lika gammal ut som M, var hennes moster? Ofta blev det stora skämtet. “I dag ska lilltjejens gammelmoster komma på besök” sa M och så garvade vi sen när personalen begapade den där gammelmostern med dr Martens, helt utan rollator.
“Tack vare” mammas sjukdom har vi setts mycket sedan lilltjejen fick komma från sjukhuset i Göteborg till Karlstad. M har alltid varit så otroligt generös, hon vet att jag älskade det där lilla knytet så när jag var där fick jag hålla i, ligga hos, mata - göra allt det där som M mycket väl hade kunnat vägra nån annan än sig själv och T att göra, en älskad sjuk unge är det lätt att vilja behålla för sig själv. Hela tiden. Men jag fick. Jag knöt an, så in i helvete (ursäkta ordvalet). Är det så svårt att förstå? Ja, för somliga.
Men det bryr jag mig inte om. Jag gråter för M & T, jag gråter för den där lilla sjuka som var så coolkulskön fast hon var så sjuk, jag gråter av pur egoistisk saknad. Det är helt naturligt för de flesta att fästa sig vid djur, men att vara ledsen moster är överdrivet.
Well. Smärta drabbar de flesta förr eller senare. Nån gång kanske det går upp ett ljus. Eller inte. Vilket som.
Tack för omtankar. Jag är nog både för trött och ledsen och lat för att svara på alla mail nu.
Jag brukade alltid berätta för A hur många som tänkte på henne. Jag låg hos henne många timmar i söndags och pratade med henne om allt och inget. Det var en fin stund.
Det är två saker jag inte förstå, det ena är hur ni kan vara så fruktansvärt drabbade i familjen, det andra är att människor inte kan förstå din sorg - ditt barn har ju dött (förlåt att jag skriver så fruktansvärda ord rakt ut). Men det blev ett mycket fint och starkt inlägg som säger en massa viktiga saker jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det gör dem inte mindre viktiga, bara mina egna ord lite futtigare. Jag är tacksam att du delar med dig, det berikar våra liv. Tack för att du orkar. KRAM.
Comment by Fredrika — July 1, 2009 @ 11:25 am
Jag tänker inte fråga om gamla mosters kompis får fälla tårar över det som hänt.
Comment by J — July 1, 2009 @ 11:43 am
Kram!
Comment by Louise — July 1, 2009 @ 11:58 am
Jag skulle vilja säga: Skit i dem. Men det är ju inte så enkelt alla gånger, jag vet. I synnerhet inte om man är skör av annat elände.
Ändå blir jag så frustrerad när jag tänker på hur vi etiketterar banden mellan människor, och vilken betydelse etiketterna får - ofta framom relationen i sig. Som om det är släktbandsbeteckningen som avgör hur nära man står en person. Som om den tidsmässiga längden på en relation står i direkt proportion till hur mycket sorg man känner (eller får känna, eller borde känna) när den går åt skogen. Som om… Ja, listan kan göras lång. Och helst ska vi människor helst inte sörja alls, för det blir så besvärligt för omgivningen då.
Men livet är inte värst rättvist, eller överskådligt eller förutsägbart. Nånstans måste vi ju lära oss att leva med det - att leva med att vissa saker gör ONT, och att leva med att det många gånger gör mer ont eller ont på ett annat sätt än vad som förväntas.
(Och det här är kanske bara plattityder. Men vad säger man till en bloggskribent man aldrig träffat, men vars onda man ändå skymtar, utan att komma i verklig beröring med? man säger sköt om dig. Och man menar det, fast det låter så platt och ynkligt.)
Comment by Ika — July 1, 2009 @ 12:33 pm
Jag håller på dig jag! Men det vet du ju redan.
Comment by Karin — July 1, 2009 @ 1:02 pm
Den enorma frustration man kan känna över människors oförmåga, eller kanske ovilja, att se utanför sina egna värderingar och egna referensramar blir ibland nästan övermäktig.
Man undrar vilken betydelse det har för andra huruvida man tycker och agerar precis som de själva skulle ha gjort. Men jag tror jag är i alla fall en förklaring på spåren. Och det är att andra vill att man ska reagera som de, för då är det en bekräftelse för _dem_ att de är “som alla andra”. På ett bakvänt vis.
Å andra sidan, även om man kan följa det spåret, blir det inte mindre irriterande …
Comment by thebe — July 1, 2009 @ 2:01 pm
Jag minns hur jag kände när mina syskonbarn (de är 12 och 10 år äldre än Lydia) föddes och växte upp; de var mina. Inte bara mina, men visst skapas starka band mellan barn som inte är ens egna också. Men hade jag fått barn ungefär samtidigt hade vi kanske inte haft lika nära relation, så jag är tacksam för tidshoppet. Man behöver många människor i sitt liv, både barn och vuxna.
Jag är så oerhört ledsen för din skull nu! Det är en enorm förlust. Enorm.
Miljoner kramar och tröst!
/C
Comment by Christina — July 1, 2009 @ 2:49 pm
Jag vet inte om folk blivit alldeles som tokiga. Du får vara ledsen. Faktiskt jätteledsen. Det är ju ett litet barn det handlar om som inte fick möjlighet att leva och utveckla hela sin potential. Ett barn!!! Herre Gud, är det verkligen inte tillräckligt för att få gråta.
Kärlek till gamla moster och massvis med kramar.
Comment by uje — July 1, 2009 @ 3:15 pm
Den typen av tyckare….är det ju nåt generalknas på, helt klart. Folk tar sig rätten till de mest besynnerliga beteenden.
Finaste mostern, kramar!
Comment by Mårr — July 1, 2009 @ 3:36 pm
Stor kram till dig!
Jag blir så trött på korkade människor som inte kan låta folk få sörja efter eget “behov”! Hur nära släkt man är har ju ingen betydelse. I så fall kan man inte få sörja en vän heller … Nä, du har mitt fulla stöd!
Comment by Katarina — July 1, 2009 @ 7:52 pm
Men hallå! Menar du att det finns folk (*hostar* idioter) som har synpunkter på att du är ledsen över att lilla A gick bort alldeles för tidigt? Och att de inte skäms för att säga det så du hör det? Allvarligt talat, de kan ju inte ha ett uns empati i sin kropp.
Jag är så ledsen för din, M:s och T:s skull, och för alla andra som stod lilla A nära. Många kramar till er alla!
Comment by Eva — July 1, 2009 @ 8:39 pm
Det finns folk till allt. Energitjuvar, kraftslukare och rena miffon. När det gäller sorg så finns det inget rätt och fel; utan bara ren och skär saknad, längtan och ledsenhet. Vem bestämmer vem som har rätt att sörja?
Styrkekramar och omhåll till dig, fina!
Comment by Tea — July 1, 2009 @ 9:48 pm
Jag tycker eg att det är helt irrelevant varför du sörjer och på vilket vis ni hade en relation. Är man ledsen så är man, förklaringar överflödiga. Ibland finns det en historia bakom som folk inte känner till. Ibland blir man ledsen för något gammalt via något nytt som “logiskt” kan verka relativt harmlöst, ibland är det något osynligt som man själv inte får tag på som ligger och skvalpar i det undermedvetna, who cares, det är fortfarande en SORG och sorger är inte att leka med eller att avfärdas med en axelryckning. Har man minsta respekt för dig som vuxen människa tuggar man i sig det och kommer inte på tanken att himla med ögonen eller ge snorkiga kommentarer.
Det sagt vill ja gändå tacka för en fin text som gav mycket att få läsa. Och så skickar jag futtiga små kramar och
Comment by L — July 2, 2009 @ 10:51 am
(Glömmer jämt att mindre-än-tre kajkar upp hela kommentaren. Här kommer fortsättningen:)
Det sagt vill jag ändå tacka för en fin text som gav mycket att få läsa. Och så skickar jag futtiga små kramar och hjärtan som vanligt i framtiden. Gråt så mycket du behöver och vill, HEJA SIV!
Comment by L — July 2, 2009 @ 10:53 am
Jag kan ju bara instämma med dom som redan kommenterat, släktskap är väl att totalt underordnad betydelse när det gäller sorg?! Men visst, de som inte förstår har väl helt enkelt varit förskona från all sorts sorg i sina liv. Och det är inte särskilt avundsvärt det heller. Det kan också vara så att de är människor med mycket små hjärnor (inte på det Nalle Puh-charmiga viset) och som är helt empatibefriade. Men det är ju inte heller mycket till försvar. Vet du? Vi skiter i den sorten helt enkelt, och håller oss till såna som förstår eller åtminstone respekterar det vi tänker och känner.
Bamsekramar//E
Comment by E — July 2, 2009 @ 5:59 pm
Man behöver inte ursäkta sig att man är (med)mänsklig och för att man har känslor.
Comment by Tomas — July 3, 2009 @ 11:05 am
Kramar och omtankar till dig… :’-((
Comment by Smulmia — July 4, 2009 @ 10:59 am
jag säger - skit i alla missunsamma människor. Självklart får man sörja. Vem som helst. Vad som helst. När som helst.
Många varma kramar till dig och till T & M (som jag inte känner, men ändå känner med.)
Comment by Nicke — July 5, 2009 @ 10:00 pm
Om fasterknasters lilla ettåring skulle gå bort skulle jag sörja mig sönder och samman. Du sörjer, och det är bra, om än ont. I övrigt håller jag med samtliga föregående talare.
Comment by Lilla Mysan — July 6, 2009 @ 10:45 pm
älskade fina lilla människa - jag förstår precis hur djävligt det känns…arma barn arma M arma dej…KÄRLEK OCH STYRKA!
Comment by annika i sumpan — July 7, 2009 @ 12:15 pm
Kram!!
Comment by anna — July 10, 2009 @ 12:48 pm