Tack för alla kloka ord.
Det var jobbigt att återvända till skrivbordet i går. Redan före kl 10 på förmiddagen hade jag hunnit börja böla fyra gånger för att omtänksamma kolleger tittat förbi. Min chef frågade förra veckan om han fick berätta varför jag var ledsen och hemma några dagar, och det fick han ju. Många många där har beundrat bilderna på A som sitter på min anslagstavla, hållit kollen på hur det gått med henne och glatts med mig den där tiden runt ettårsdagen då allt faktiskt såg väldigt lysande ut en stund.
Jag var inte ensam om att gråta. Märkligt vilka möten som kan uppstå. Pötsligt öppnar folk upp och berättar egna saker som man inte hade en aning om.
Bilden här ovan har jag på anslagstavlan i hallen. Så minns jag, och vill jag minnas, A. Oavsett sjukdom en plirig och gladbusig en. Öronen fick lite extra hjälp att stå ut på den där bilden, eftersom hennes mamma vet att han jag bor med gillar att göra vingmutteröron.
