Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Jag försöker ta in, men det går inte.

Samtidigt som vi åkte mellan Karlstad och Västerås i söndags kväll satt hon också i bilen på väg hem, längre norrut.

Vi kom fram. Hem. Det gjorde inte hon.

Det var förvisso bra körväder nere hos oss, det var inte inte där uppe. Snömodd. Men ändå, hon var en mycket duktig bilförare.

På en sekund förändras allt.

Vi låste upp dörren och pustade ut hemma efter en trevlig men dålig-nattsömn:ig helg i Karlstad.

Hon fick sladd, fick en buss i sidan och klämdes fast i sin bil. Miste livet, tillsammans med sin åttaåriga dotter. Liten skadad pojke blev kvar i livet.

Tea som var så energisk. Smart. Tokrolig. Omtänksam. Som också gått igenom flera stora sorger men inte vek ner sig. Tea som var nyförlovad och jättekär. För mindre än ett halvår sen stod hon här i mitt vardagsrum brevid mig, vi tjattrade medan vi försökte få plats med alla böcker i bokhyllorna. När jag blev vansinnig över krångliga Expedit-bokhyllan som rasade som ett korthus när den skulle uppför trappen så var hon den som plockade ihop pusslet igen.

Och nu ska jag bara fatta att det aldrig kommer några brev från henne mer? Att vi aldrig tar några mer fniss-raider med hennes syrra och mamma på ICA Maxi?

Felix har en underbar mormor och morfar, en fantastisk moster och morbror, en pappa som jag visserligen inte känner men som jag vet älskar honom, men HUR kan livet vara så grymt mot en sjuåring? Och mot alla oss andra som saknar?

Tea och hennes dotter är döda, lillkillen vårdas med svåra skallskador. Livet är så jävla grymt.

Söndagsgratäng för två, och MINST fyra matlådor

1 kg potatis
1 zucchini
2 rödlökar
1/2 purjo
2 paket bacon
150 g gorgonzola
5 dl matlagningsgrädde
100 g parmesan

krydda med
vitlök
maaaassor av svartpeppar
persilja
(jag saltar inte, bacon och gorgonzola är så salt i sig)

Skiva ner potatis och zucchini i en smord långpanna.

Stek bacon, lök och purjo. Smula ner gorgonzolan, häll på grädden och krydda rejält. Det blir ganska mycket “sås”, det är bra. Vi gillar gojsig gratäng ;)

Sleva såsen över potatisen/zucchinin, avsluta med att strössla över parmesanflagor. In i ugnen ca 40 minuter, 225 C.

Ät. Njut. Det är gott!

Skriver pappersbrev till mamma, och hann börja skriva Ma på kuvertet innan jag insåg att det är Inger hon heter officiellt.

Å andra sidan så är det väl snart ingen mer än hon och jag som skickar pappersbrev numera, så visst borde det räcka med ett enkelt “Mamma” på kuvertet för att det ska komma fram?

(kära mor, som jobbat mycket inom geriatriken, kommer med största sannolikhet att fnittra mycket, hårt och länge. no mercy.)

Vi blev så illa sugna på ett nytt fiskrecept, jag har några fiskgratänger som vi har gått runt på ett tag nu, så till den milda grad att jag är tokless på dem. Jag hade minnen av en fantastisk fisksoppa med saffran som jag åt en gång på Dalarö - den. Den, fast som gryta, ville jag ha. Mums!

En googling senare hamnade jag här, det fick inspirera kvällens matlagning. Jag modifierade receptet en del, men det var perfekt som inspiration.

Ingredienser (4-5 portioner)

3 dl basmatiris
500 g laxfilé
1 msk soya
1 st kryddtärning med persilja och vitlök
2,5 dl creme fraiche med vitlökssmak
1 msk vetemjöl
1 burk kokosmjölk
2 msk fiskfond
1 påse saffran (0,5 gram)
1 msk sambal oelek
1 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i småbitar

Börja med att sätta på riset, det tar längst tid - själva grytan går jättesnabbt att göra.

Vispa ihop creme fraiche, kokosmjölk, kryddtärning, fiskfond, vetemjöl, soya, saffran och sambal oelek i en låg, vid gryta. Koka upp och lägg ner löken och paprikan. Dela fisken i bitar, jag gjorde dem ca 2x2x1 cm. Lägg ner fisken och täck med såsen. Låt sjuda under lock på svag värme i ungefär 10 min - men kolla nån minut innan om fisken känns genomkokt, den blir rätt trist om den kokar för länge. Servera med riset.

Jag ville inte övertrumfa saffranet med sambal, men när grytan var klar tyckte jag att jag hade nog lugnt kunnat dubbla mängden sambal utan att det stör (men så har jag smaklökar som älskar het mat, å andra sidan). Det blev fantastiskt gott nu också. Smakrikt, man blir varm inifrån och ut. Det satte bra fart på min förkylda snok, kryddor är underskattade som medicin betraktat ;)

Jag tror dessutom att den kommer att vara ÄNNU godare i morgon, när den gojat till sig ett tag… perfekt till matlåda, alltså.

…den första snön. Ovanligt sent, tror jag minsann, men det gör mig inget (den kunde få dröja ett tag till, snö i Västerås är befogat 24-31/12 varje år, i övrigt kan det hålla sig borta tackarsåmycket för här är snö alldeles för sällan snö, den blir alltför ofta till en gråbrun sörja).

Jaaaa, vad mer nytt sedan sist? Besök hos mor, och en dejt med lilla Mika-den-ljuvliga. Hon växer och frodas och är vääääldigt charmig. Det är så skönt med en glad och frisk liten tös mitt i all sjukdom och oro, hon är ljuspunkten vid resorna västerut.