Skriver pappersbrev till mamma, och hann börja skriva Ma på kuvertet innan jag insåg att det är Inger hon heter officiellt.
Å andra sidan så är det väl snart ingen mer än hon och jag som skickar pappersbrev numera, så visst borde det räcka med ett enkelt “Mamma” på kuvertet för att det ska komma fram?
(kära mor, som jobbat mycket inom geriatriken, kommer med största sannolikhet att fnittra mycket, hårt och länge. no mercy.)
…den första snön. Ovanligt sent, tror jag minsann, men det gör mig inget (den kunde få dröja ett tag till, snö i Västerås är befogat 24-31/12 varje år, i övrigt kan det hålla sig borta tackarsåmycket för här är snö alldeles för sällan snö, den blir alltför ofta till en gråbrun sörja).
Jaaaa, vad mer nytt sedan sist? Besök hos mor, och en dejt med lilla Mika-den-ljuvliga. Hon växer och frodas och är vääääldigt charmig. Det är så skönt med en glad och frisk liten tös mitt i all sjukdom och oro, hon är ljuspunkten vid resorna västerut.
“Ett samhälle i norra Sverige med 25.000 enbart kvinnliga invånare, där många av dem är lesbiska skogshuggare.
Vad som tycks vara några mindre nogräknade journalisters våta dröm sprids nu i kinesiska medier. “
Läs resten av artikeln i Norrbottenskuriren
…och det är inte ens första april! Obetalbart!
Stort tack till Karin J för tipset - jag behövde skrattet!
Liten M, tio dagar, sover gott i min famn. Hon var en aning oimpad av att mina mjölkpaket var värdelöst tomma (hon tuggade runt en stund på blusen innan hon konstaterade det meningslösa i att ens försöka), men fann sig snabbt i gammelmosters famn. Nån timme senare skulle jag ut och klappa shettis, langade så över henne till Kristoffer knä, hon sov gott där också. Modig och tålig tjej som accepterar oss bara så där efter att tidigare bara ha hört oss genom mammas mage :)
MASSOR av silkeslent hår, som synes. Det blir inga mer avslöjande bilder än så här just nu! :)
Ja, så lugn och fin (första bilden, that is) var jag för en vecka sen, ja.
Efter en vecka fylld av stress (att ha kurs 8.30-17.30 är ju ingen anledning att man inte ska sköta sitt vanliga jobb också) kändes det snudd på poetiskt att May Lindholms ljuvliga Howling bitch sitter och ylar ut just över MITT kontor. Det var inte bara EN gång under veckan som passerade som jag ville sätta mig brevid och yla ikapp, låta vreden, tröttheten och frustrationen studsa mot teglet.
Men nu är jag lugn och fin igen, försöker mota bort stress (fast jag vet att jag måste in och jobba i morgon också, mrrrrf) för att ens komma i närheten av att njuta av tanken på förestående NY-resa.
(mer om May Lindholm - en ny favorit)
—
Fett och socker är som bekant en snabb (kvalitets- och hälsoaspekten lämnar jag därhän!) tröst när man är ynklig. Kollega Peter hade bakat dumlekakor till ett möte igår, och ska man väga smak och utseende mot arbetsinsats så är de här en jackpot. Goda, ser jätteproffsiga ut men är ruskigt lätta att göra. Kul! Gissa vem som ska köpa folieformar och kolor i dag? ;)
“Has anybody got any paint that we can watch dry?”
(kursledaren lackar ur på vårt ultraslöa intranät - som absurt nog heter “Expressnet” - när han ska dema firmans elektroniska instruktioner för knowledge management)
helt otippad skiss ;)
—
KL 23.52 i går kväll skickade M mail till mig, allt var lugnt, undrar när bebben kommer.
Nu på morgonen kom ett SMS. Kl 03.45 i morse föddes liten flicka M (jaaa, en M2 kanske, får särskilja dem på nåt vis :)), 50 cm lång och 3575 g. Nu gråter och gråter jag igen, för jag är så glad. Och lite för sorgen att storasyster A aldrig fick höra lillasyster jollra, hon fick bara umgås med inne-i-magen-M.
Den här helgen är det Kristofferaktiviteter som gäller (och nya familjen behöver vila), men för att ta till ett slitet uttryck - inte ens vilda hästar kan hålla mig från Karlstad nästa helg.
Expressen.se - yay.
“U2 äntligen i Göteborg” och en suddig ser-ut-som-paparazzi-bild på… ja, vadå? ÄR det Bono eller Mullen i Mössan? Är the Edge flint?
En så sällsynt kass bild, ska det vara nåt att publicera?
Oscars lillasyster Alma är ÄNNU vackrare, men inte lika kultig, så hon får inget eget porträtt målat - än. Hon är dessutom väldigt skygg, så det är snudd på omöjligt att fota henne utan att det är möbler eller trappräcken i vägen…
Jag är tråkig.
Jag är ledsen.
Jag gråter för nästan allt.
Jag har öroninflammation.
Jag är tråkig (ja, igen).
Jag läserläserläser böcker. Knarkar ord.
Jag är tråkig (ja, igen igen)
Jag ska sluta gnälla nu.
Det var jobbigt att återvända till skrivbordet i går. Redan före kl 10 på förmiddagen hade jag hunnit börja böla fyra gånger för att omtänksamma kolleger tittat förbi. Min chef frågade förra veckan om han fick berätta varför jag var ledsen och hemma några dagar, och det fick han ju. Många många där har beundrat bilderna på A som sitter på min anslagstavla, hållit kollen på hur det gått med henne och glatts med mig den där tiden runt ettårsdagen då allt faktiskt såg väldigt lysande ut en stund.
Jag var inte ensam om att gråta. Märkligt vilka möten som kan uppstå. Pötsligt öppnar folk upp och berättar egna saker som man inte hade en aning om.
Bilden här ovan har jag på anslagstavlan i hallen. Så minns jag, och vill jag minnas, A. Oavsett sjukdom en plirig och gladbusig en. Öronen fick lite extra hjälp att stå ut på den där bilden, eftersom hennes mamma vet att han jag bor med gillar att göra vingmutteröron.
Folk tycker ju så jäkla mycket. Det vet vi. Och man ska inte bry sig så mycket. Det vet vi också.
För mitt bland alla de som förstår, eller försöker förstå, som hängt med länge i hälsans kringelikrokar och följt hopp och förtvivlan så finns det ju också såna som inte kan begripa varför JAAAAAG ser allt svart när Barnet dött som inte ens var mitt eget?
Ja, var börjar jag?
Vi kan börja med M. Vi har varit med om mycket tillsammans hon och jag. När min pappa, hennes morfar, fick sin dödsdom 1981 var det hon och jag som vankade runt i kulvertarna på CSK. De vuxna fick panik när de insåg vartåt det barkade, de tryckte en tia i handen på mig och sa “Här, ta den, gå och köp glass till dig och M” så de vuxna fick prata med doktorn i fred. Vilken jävla dag det var. Jag var tolv år, och inte direkt dum, jag fattade ju. M var fyra. Hand i hand gick vi runt runt runt, ända tills vi inte orkade mer. M var så liten, hon har glömt, men jag minns. Och så här i efterhand har de där vuxna insett att det inte var så smart att göra så där, men det är en helt annan text. Bygones. Men det var jag och M. Två blonda kopior, då.
Vår lilla sjuka (fysiskt menat, även om det finns spelrum för andra tolkningar) familj har aldrig varit stor, och mindre har den blivit. M och jag har tillsammans begravt min halvbror, hennes morbror. Vi har mist hennes pappa, min svåger. Familjens starke man. Han som både retade och stöttade mig, som såg till att jag motvilligt (men i efterhand är jag tacksam) blev ingenjör och skötsam med stort S och som - i sällskap med halvsyster - var så skön att ha som “bas” när mamma var så sjuk första vändan för sju år sen. Och så fick han också cancer och dog? Va?
När A blev en växande en bula på Ms mage var det så otroligt befriande med en bebis mitt bland all passerad sjukdom och död. Alla bebisar är eller åtminstone ska vara efterlängtade, men GISSA om denna spirande graviditet kändes som “omväxling”?
M och jag är ruskigt lika, på så många vis, så i allt det här är vi rätt viktiga för varandra. Ihop med varandra kan vi säga saker som man annars kanske inte kan eller törs säga, för alla fattar inte. Är jag hennes moster? Ja, visst, men vi har redan utnämnt varandra till syskon istället. Det känns så och det blir inte lika komplicerat som att dra hela historien om min halvsyster som är två år yngre än mamma och och och. Fatta hur all personal såg ut som frågetecken när jag låg hos A och M skulle förklara att jag, som såg typ lika gammal ut som M, var hennes moster? Ofta blev det stora skämtet. “I dag ska lilltjejens gammelmoster komma på besök” sa M och så garvade vi sen när personalen begapade den där gammelmostern med dr Martens, helt utan rollator.
“Tack vare” mammas sjukdom har vi setts mycket sedan lilltjejen fick komma från sjukhuset i Göteborg till Karlstad. M har alltid varit så otroligt generös, hon vet att jag älskade det där lilla knytet så när jag var där fick jag hålla i, ligga hos, mata - göra allt det där som M mycket väl hade kunnat vägra nån annan än sig själv och T att göra, en älskad sjuk unge är det lätt att vilja behålla för sig själv. Hela tiden. Men jag fick. Jag knöt an, så in i helvete (ursäkta ordvalet). Är det så svårt att förstå? Ja, för somliga.
Men det bryr jag mig inte om. Jag gråter för M & T, jag gråter för den där lilla sjuka som var så coolkulskön fast hon var så sjuk, jag gråter av pur egoistisk saknad. Det är helt naturligt för de flesta att fästa sig vid djur, men att vara ledsen moster är överdrivet.
Well. Smärta drabbar de flesta förr eller senare. Nån gång kanske det går upp ett ljus. Eller inte. Vilket som.
Tack för omtankar. Jag är nog både för trött och ledsen och lat för att svara på alla mail nu.
Jag brukade alltid berätta för A hur många som tänkte på henne. Jag låg hos henne många timmar i söndags och pratade med henne om allt och inget. Det var en fin stund.
Ibland händer det som inte får hända. Miraklen uteblir.
Det hände i dag.
Jag fick ta farväl av liten älskad vacker men det gör ont, ont, ont, ont, ont nu.
liten älskad människa kan nog få fulsöt men barnfarlig kanin trots allt. hon kan ändå inte göra sig illa på den.
liten älskad männska är medvetslös nu, och kommer nog aldrig mer att vakna.
faaan i helvete!
Midsommarlycka kan t ex vara att det inte spöregnar HELA tiden, och att under en av de oregninga stunderna dessutom hitta ett stånd underbart vackra förvildade irisar vid en spännande halvt bortglömd sjö.
(Bjärsjön, nära Varnhem)
Pun (un)intended I och II
Skrev mail till grabbarna i grannprojektet som gör typ-samma-sak, nån hade kläckt en idé om korskoppling av (sura) erfarenheter gjorda. Läste meningen jag just skrivit till dem och insåg till min förtvivlan att mtt ordval i sammanhanget var mer än LOVLIGT pun-intended-nördigt vilket alltså bara blev ÄNNU värre av att det var helt ofrivillig “pun”. Un-pun-intended.
“Vilken kanongrej om vi får detta att fungera. PxxxxxTxxxxxxx är alltså igång med det, när tror ni att ni kommer att hoppa på tåget…?”
(gah)
Och så i dag då. Vi har ett kravhanteringsverktyg som heter DOORS (andra ingenjörer i läsarskaran kanske känner igen…?) och vi har kravhanterare i projekten som är experter på verktyget i sig och kravhantering som filosofi. Normalt exporterar de listor från DOORS till excel till oss projektbitchar, som vi i vår tur sedan dänger i huvudet på våra resurser (läs! lös! verifiera! ;)).
Vår nuvarande kravhanterare tyckte exporteringssteget lät onödigt. “Ansök om DOORS-licens, jag lovar att ni är igång efter 15 minuters briefing” sa han.
En del av de andra var tveksamma, men jag högg direkt. Snacka om praktiskt? Det finns väl inget tristare än att behöva vara beroende av någon annan om man bara behöver kolla en liiiiten sak, eller göra en liiiiten ändring?
Sålunda skrev jag en aning kaxigt till kravhanterare J att “Man får ju om inte annat vara krass och se det som en konkurrensfördel att ha i kompetensryggsäcken. Dessutom så är verktyget i sig knappast rocket science. Bara tänket bakom…”
…varpå kravhanterare J rappt replikerade att “Äsch. Nog för att NASA började med det här, men rocket science är inte så krångligt som man kan tro. Bara lite noggrannare med toleranser i beräkningarna. :)”
Mhmmmpf. Jaja. Helsike. Men coolt.
—
Jag köpte mig en North Face-jacka i Qingdao i januari. Windbreaker med skönt fleecefoder.
Använde den för första gången någonsin i… ja, i morse.
Juni, hallååååååå?
—
Apropå, uh, juni. Sommarvärdarna 2009 är presenterade - här kommer mina guldklimpar:
Juni
22 Hanna Hellquist, författaren och krönikör
23 Helena von Zweigbergk, författare
28 Eric Bibb, musiker
Juli
3 Cecilia Frode, skådespelare
5 Herman Lindqvist, författare
7 Nour El-Refai, komiker
16 Ann Heberlein, författare och etikforskare
18 Kristian Luuk, programledare
19 Per Olov Enquist, författare
26 Ola Salo, artist
27 Petra Mede, komiker
30 Laleh Pourkarim, artist
31 Peter Englund, författare och ständig sekreterare i Svenska Akademien
Augusti
8 Bodil Malmsten, författare
10 Nahid Persson Sarvestani, dokumentärfilmare
Jerry Williams är bubblare. Jag tror han kan vara cooool…
—
Dagens de-har gjort-igen (här gräver vi djupt i viktiga saker):
…vad man verkligen kallar “klassiskt naturlig make-up”… eller? Njäe va. Fast vem är jag att definiera naturligt? Till knullrufs (pardon my French) kanske det ÄR naturligt med en krigsmålning som ser ut som en sämre dagen-efter-ujujuj- man-e-bakis-och-har-mascara-ner-på-halva-kinden-övning? Hon ser helt klart ut att vara redo för en klassisk walk of shame.
Veckans flipp: vännerna som efter all låååång väntan äntligen är i Sydkorea för att hämta hem sina tvillingpojkar. Täta mailrapporter (LJUVLIGT), jag gjorde dock misstaget att öppna ett av mailen - det med bilden av Det Allra Första Mötet, grabbarna i sina nya föräldrars famn - kl 8.55 när jag sedan hade ett projektmöte 9.00. Jag drog en Lille Skutt Special. Trodde att jag hade snörvlat färdigt när jag lyfte rumpan från stolen, men icke. Äntrade mötet gråthulkande-med-lite-skratt till projektgruppens häpnad (stackars K satt i mötet, det hann väl fara tusen tankar genom hans huvud innan jag hulkat fram “jag är ihihihinte ledsen, jag är glaaahahaaaaaad“). Ett av “mina” projekt ska lämnas iväg (finally…!), den splitter nye projektledaren (det var hans allra första CCB-möte :)) fick nog ett rätt intressant första intryck av den där galna VE-tanten tror jag :-D
Veckans flopp: (ordet flopp är förvisso ett understatement i sammanhanget) - tänk att det är tjugo år sen skandalen på Himmelska Fridens Torg inträffade? Det förtigs, förnekas och mörkas än i dag. Skandal!
Vilken dag! Årets varmaste här i Västerås, säkert samma sak i stora delar av övriga landet.
Kristoffer skulle cykla Energitrampet (12,7 mil), han räknade med ca 3,5 timme ute på banan och eftersom start och mål var på Lögis (ja, Lögarängsbadet heter det ju egentligen) plockade jag med en bra bok och njöt av solen medan han svettades. HÄRLIGT!
På väg ner till Lögis frågade jag “kom du håg att limma chipet på hjälmen nu?” (så mäter man tid numera), jodå, det var gjort men hoppsan - nummerlappen hade han glömt hemma.
Jag väntade kvar vid Skallbergsrondellen medan han cyklade hem igen. Det blev lite bråttom så jag stod verkligen startberedd där. Swoooosch, där kom det en snubbe i VCK-dress så jag kastade mig likt en blixt upp på cykeln och hängde på (han såg lite förvånad ut) ända tills jag kom ihåg att nej just nej, Kristoffer tog ju inte DEN dressen i dag. Aja. Så kan det gå. Till slut lyckades jag ju hänga efter rätt kille i alla fall.
(till mitt försvar får jag säga att det ÄR inte lätt att skilja folk åt när de har hjälm och solglajjer och… ja)
Vi tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av en smarrig grillkväll efter all friskluft på dagen (jag traskade runt nästan en timme i solen innan jag satte mig ner i gräset) jag plockade fram det gamla receptet på drinken Sivan som vi avnjöt före maten. Vi satt ute tll 22.00, guuuud så härligt väder det var.
Kristoffer ärvde en ljuvlig gammal jordglob av sin morfar (gissa om Europas gränser ser en aning annorlunda ut numera?). Den samsas så fint med Kinadraken i lilla fönstret. Tur att vi flyttade så den slapp stå gömd i nån garderob längre - den är ju hur fn som helst och ska självklart stå på hedersplats! Gammalt och nytt är en oslagbar mix. Kultiga saker kan sällan köpas för penar ;)
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
