Not-so-Spinster and Spin(n)ster

VARFÖR är så många amerikanska hemsidor så otroligt plottriga och fula? Inte ens de stora muséerna har speciallt snygga hemsidor. De specialbutiker jag längtar till är ändå värst…

Pearl fine art supplies - där ska man väl hitta en riktigt sjysst tunn pensel…? Men HEMSIDAN. Hiskelig! Ändå är den en sunnanbris jämfört med kultaffären (jag hjärta benknotor…) Maxilla & Mandible. Även om man säljer gamla benknotor och anatomiska posters så kan man väl följa med omvärlden från 1994 in i 2009…?

skyltat.se är kul. Den här är fin :)

…för att inte tala om den HÄR! Reeeent genialisk betraktelse ;-P

Att vara anonymsnäll är ibland mysigast av allt.

Utmaning: leta upp en blogg du sällan läser, sällan kommenterar, eller vars skribent du inte känner/känner till (*. Ja, det är ju enklast om det ändå är någon som du kan tänkas tycka något bra eller snällt om. Läs. Hittar du nåt du gillar? Finns det något du kan skriva till den där personen som h*n kan tänkas bli glad av att läsa?

Skriv det. Lämna en anonym och vänlig, berömmande eller uppmuntrande kommentar. Gör det en gång. Sen en gång till, hos nån annan? Det är lite trivsamt. Man vill göra det igen. Jag lovar.

*) hur du ska hitta? use your imagination. leta upp nån bloggportal och klicka i på första bloggen med ditt husdjurs namn, eller gå till tredje länken i den tredje länkade bloggen i den trdje länkade blggen i den tredje bloggen i din egen bloggroll? ja, du hittar nåt. promise.

Kan man motstå en sån föredragstitel? Lysande, tycker jag. Annika är kul, smart, strulig, underbar, charmig, glittrig, energisk och - en dampmamma, säger barnen. Hur kan man klara det ena, men inte det andra? Hur känns det, hur är det, hur funkar det? Den här tjejen har gjort så mycket kul, men också levt genom så tuffa saker. Hon har mycket att berätta. Lyssna på henne!

Läs mer här

Hon är en sweetheart, denna kvinna. Bara så ni vet.

Lassie-special nu när det rullar trailers för Robert Wells OS-show i parti och minut är att just densamme satt några rader bakom mig på flighten till Beijing i augusti. Den berömda frisyren blev inte bättre av en natt på planet. Jag förstår att ni verkligen undrade.

(kollega Patrik åkte några dagar innan mig, han fick sällskap av trevliga delar av svenska friidrottslandlaget han *mutter*)

—

Där fick vi, minsann - hästlampan från Moooi som fick oss att börja ASGARVA i Hisense-gallerian i Qingdao utnämns av Trendgruppens Stefan Nilsson till en blivande designklassiker i senaste numret av Femina.

Vi fann den oemotståndligt absurd - gigantisk, svindyr och… ja, nej, vi kunde kanke inte riktigt begripa var den skulle kunna funka, men OK då - vi är tågnördar, inte inredare. Det var ändå rätt skoj att kunna kliva in i en möbelaffär som ens HAR dylika ting, även om jag aldrig kommer att förstå hur alla dessa exklusiva butiker i Qingdao (några miljoner invånare) kan gå runt. Jag har hittills sett FYRA olika shoppingmalls som alla koncentrerar sig på Chanel, Prada och dylikt. Nej, då snackar vi inte fejkvarianterna a la Silkmarket. This is the real shit.

Själv är jag mest inne på IKEA, fortfarande (tågnörd var det ja). Serien Stockholm, i ek, tilltalar mig. Soffbordet i ek är ursnyggt (finns inte på hemsidan än, tyvärr, de nya grejorna ska visst släppas om nio dagar), och bokhyllorna verkar sluka riiiiktigt många böcker.

“Stora” bokhyllan i vardagsrummet (jag har ju ganska många olika bokhyllor, uff) har ju faktiskt hängt med sedan 1985, nu tillverkas den nog inte ens längre (lagerhyllan Nisse, från otrooooligt exklusiva Obs), för den delen får jag inte plats med fler sektioner vart fall. Stockholm är högre, man får in fler hyllplan. Det kanske är dags att bli “vuxen” och uppgradera?

Annat hemmapyssel - vi får se vad som hinns med i helgen - blir att titta ut en fondtapet till köket. Det har varit helvitt alldeles för länge nu. Kommande vinter kräver mer värme, mer färg.

—

Veckans lycka: det är äntligen bestämt att K och jag sticker till Göteborg den 26/9 för att gå på Bokmässan. Fattar ni vilken jackpot det är att hitta en grabb som OCKSÅ är boktok?

Nu har jag dessutom övertalat honom - ja, det gjorde jag helt enkelt genom att regga bloggen, jag behövde inte tjata SÅ mycket - att börja cykelnörderi-blogga. Cykelnörderi i ett vidare perspektiv.

—

Cracks me up, every time:

“Den här katten jamar inte mer, vettu”

(Micke Persbrandt i trailer för kommande serien [på nåt märkligt vis låter han ändå som Gunvald] “Oskyldigt dömd” - oslagbart)

Jag går omkring med mina livsprinciper i en plastpåse och undrar vad jag ska göra med dem. Sälja dem på blocket? Skänka till myrorna?
Vem skulle vilja ha den vuxnes version av barnteckningar? Mamma?

Veckans bästa text kommer från Brainflakes: Dagens näradöden-upplevelse

(trött, slut och väldigt igenkännande? jag? jajamensan)

Lia pekade ut Jojo Falks härliga illustrationer för mig för många år sedan nu, sen glömde jag att hålla ögonen öppna under en lång period. Men oj: en Jojo-blogg! Tjoho, vackra foton (varav många med katten Ripley som motiv) varvat med underbara Jojo-illustrationer. Bingo!

Glad påsk!

Han är ännu inte fullt ut sedd som min husgud, men oavsett om jag håller med eller inte (det gör jag iofs för det allra mesta) så tycker jag alltid om att läsa vad Fredrik Paulún har att förtälja när det gäller hälsa, kost och träning. Han bloggar igen, me like.

Till skillnad från en del andra mediaexponerade (självpåtagna)profeter så har han en gedigen utbildning i näringsfysiologi i botten. (Anna Skippers CV är inte lika imponerande ;))

Skallarna orerar igen!

Det är många som redan har upptäckt hans blogg - men till er som inte har gjort det: Magnus Uggla får mig ofta att rent ut frusta (ja, men alltså - hur ofta gör man det egentligen? det känns bara som ett fånigt talesätt ända tills man inser att man - katjiiiing - frustar) av skratt på sätt som är ganska ovanliga när jag sitter ensam och bara läser. Det gör gott.

…ljuvliga guddottern får inte missas

Tänk att nån som är hungrig får tio riskorn bara för att jag vet vad en scalawag är. Bra va? Öka ditt engelska ordförråd och se till så att ett Stort Rikt Företag får skänka mat till nån som behöver.

Ett axplock av det som har förnöjt mig i kväll:

* Henrik har hittat en fantastisk och kultig (den är skönt knastertorrt outdated, men ändå aktuell) film om tiopotenser, det stora och det lilla och det svindlade och det… ja. Coolt var ordet, sa Bull.

* Suvi formulerar på ett utomordentligt snyggt sätt hur ebarmligt eländigt det numera är att greppa en penna, åtminstone om man ska skriva ner mer än tre bokstäver per timme.

* Tomas har fått hår på bröstet. Det är med största sannolikhet inte konstigt alls eftersom han är en snart 39-årig trebarnsfar, men för mig är det FULLSTÄNDIGT obegripligt eftersom vi knappt setts sen vi slutade nian och jag kan försäkra att så där såg inte Tomas ut i nian. Jaa, och bara därför måste han se ut som han såg ut då, för tiden har INtE gått sedan 1984. Inteinteinte.

(detta är en alldeles speciell form av senildemens som gärna uppträder i samband med 40-årskriser, tror jag)

—

…och så vill jag be att få stoppa pressarna, för det här är stora nyheter som kommer skaka alla från Svenska Akademin till chefsmeteorologen på Al Jazeera (öh, nä, men mamma kommer hit nästa vecka och hon kommer att bli gråtfärdig eftersom jag i hennes fantasi fortfarande är, förblir och skall vara en sexårig, vitlintottig solstråle): det är farligt att gå till frisören när man är less på allt. Jag skulle bara klippa lite, det blev mycket, och absolut inte tona håret, det blev jättejättemörktmörkareänjagnånsinvaritförutihelamittliv.

“Är’u säker?” undrade Sozan.
“Det är bara HÅR” svarade jag.

(haha, det skulle jag ha hört själv när jag var fjorton år och GRÄT hela vägen hem för att luggen var för kort)

Jag är skitnöjd. Jag ser bleksiktig men tuff ut. Jag matchar plötsligt mina älskade punkarkängor. Jag äter minsann inte skit jag inte.

På bilden gör jag min allra bästa Ulla-Bella-imitation. Ulla-Bella-min-sekreeeeerare är en kvinna som följt mig genom åren. Jag bara kan inte släppa henne. Hon är JAG.

“Min väninna kuratorn tror inte på det där med freudianska felsägningar och det gör mig en smula betänksam. Tänk om det är ärftligt, eller kanske en slags Tourettes?

Tycker man plötsligt efter 45 att alla skämt som handlar om saker under bältet - är skitkul? Jag trodde bara det berodde på frustration…”

Annika Sundbaum-Melin bloggar igen, hon är himla kul (och väldigt snäll, hon krossade min föreställning om den tuffbitchiga journalisten för några år sedan när vi började kommunicera en smula i samband med hennes boksläpp av “Hon och Han“), nu är det bara till att tjata så att blogginläggen förblir frekventa. Hon är mer öppenhjärtig än de flesta och kan förmodligen avfärdas som snuskfixerad av den som vill, men hon äger stor humor och ett varmt hjärta och vem har aldrig varit, uff, frustrerad?

Freudian slips skulle ju aldrig förekomma här i min blogg. Aldrigaldrgialdrig. Öh. Uff. Inte på jobbet heller. Nej nej.

T ex inte den här gången.

Eller den här.

Och absolut inte denna gång

Vardagen är här, på gott och ont. Jobbajobbajobba, mindre orka uppdatera - men det är inte hela sanningen. Just nu känns det ganska kul att uppdatera här, också. Hälsoprojekt, minsann!

Just nu har jag ungefär problem som Bitis. Nåja, jag har åtminstone lyckats tvätta idag. Alltid nåt.

…men OK, våren har varit intensiv, jag behöver slöa nu - det inser jag. Idag fick jag lulla runt på stan pinsamt länge innan jag kunde komma ihåg var jag hade ställt cykeln, och såna grejor kan jag behöva vila bort.

Jovan Rajs får stå för avkopplingen just nu. “Nordens farligaste kvinna” damp ner på bibblan (ja, inte kvinnan, utan boken) för några dagar sedan, det är väl en sorts essäsamling (om rättsmedicin i allmänhet och några specifika fall i synnerhet) och Rajs är som vanligt: underhållande men också en smula dryg. Boken är klart läsvärd, jag GILLAR när han är dryg, även om jag inser att ganska många av hans gamla kolleger med rätt stor sannolikhet suckar och himlar lite med ögonen åt det han skriver (det har han förmodligen gemensamt med en annan av mina bokfavoriter - Leif GW Persson :)).

Jag gör Salt sällskap i Springfield. En deprimerande syn, but that’s the state I’m in. Det fanns inga tantkjolar, annars hade jag naturligtvis haft en sån.

(ja, jag är ynklig idag med och bävar för vad jag ska orka efter lunch)

simpsonsmovie.com

Hittar fantastisk film via Henke - naturen är grym, och vacker, och grym igen. Jag gissar att turisterna - OCH guiden - var ganska nöjda efter att ha fått se allt detta. Drama med många oväntade vändningar. It ain’t over ’til the fat lady sings.

Jag har vänner som har besökt Krugerparken och jag är grymt avundsjuk på dem! Nån gång ska jag. Funderar som bäst på om jag ska våga fråga fina vännen i Norrköping om vi ska spara till en gemensam Rosa Bussarna-resa under 2008 eller 2009. Gemensam långresa har diskuterats förr. Och drömma får man. Antingen långresa genom Afrika, eller återvända till Sri Lanka. Nåt måste det bli.

Det händer att jag inbillar mig att jag känner mig själv. Att jag kan förutse mina nästkommande handlingar. Döm därför om min förvåning när jag insåg att jag just hade postat det förvisso pacifistiska men eventuellt också halvekivoka eposet

“hellre ett skjut likt en vit kanin,
än skjuten för gott av en svart kanon”

hos Morran. Följ hela den spännande (men nu snudd på utdöende) onanidebatten HÄR.

Rädda Nalle Puh från snuskhumrarna! Mer Tiddelipom åt folket!

Det har puffats efter livstecken, minsann. Jodå, jag sprattlar än. Pollentrött och med störtlöjlig rethosta, alldeles för mycket jobb (därtill stundande uppdragsbyte, alltid lite pirrigt) och dessutom begåvad med flera sociala begivenheter den gångna veckan - ja, då blir det klent med skrivandet här.

—

Eftersom jag själv nu är en sån ohemult slö skribent vill jag introducera Syster M. Engele, en gammal skribentfavorit från förr. Noteringarna äro ännu icke många (men de är långa, moaaahaha, där fick jag till det). Tjata på honom att han ska skriva mer, vet’ja.

Jag minns en del ljuvligt sjuka kvällsessioner på MSN tillsammans med frk M. Engele och Morran. Det var tider det. Nu minns jag inte ens när jag senast startade programmet. Hupp, tiden flyger.

—

Mamma var här i helgen. Omedelbar och ömsesidig kärlek uppstod mellan henne och Fjant, till Izzys enorma förtret. Izzy, den lilla ärkedivan, ständigt van vid att stå i centrum för precis allt i hela världen (…att hon normalt gör det vill hon nog gärna tro, om inte annat).

Hon tog en gruuuuvlig hämnd. Tidigt på söndagsmorgonen - vid femsnåret - vaknade mamma av att det var så märkligt blött. Ovanför henne, på soffkanten, satt Izzy och balanserade och pinkade i huvudet på henne.

Man blir som lite imponerad, trots att det hela inte kändes så himla uppiggande alldeles då (men vi fnissade, det gjorde vi). Vilken fantasi. Vilken passion. Vilken balansakt!

OK, Thebe vinner klart. Läs själv (men för den som inte har vett eller ork att göra det vill jag bara servera punkt 1 här också, den klara konstighetsvinnaren hittills):

Jag är gourmet och gillar intressanta, spännande och finsmakande smak-sensationer. Som t ex kombinationen oliver och mjölk, eller rött vin och lakrits. Det ska vara gröna oliver. Och det ska vara saltlakrits. Allra bäst är ihåliga lakritsremmar som man dricker vinet genom. Vinet glöttar upp lakritsremmen på insidan och man får perfekt balans i smaksammansättningen. Det ska vara ett ganska kraftigt rödvin, men inte alltför mycket ek, det stämmer inte ihop. Mjukt men smakrikt. Coca-cola och lakritsrem är också gott, cola-bubblorna löser upp lakritsen i lagom takt. Öl och lakritsrem är inte en smak-sensation.

Jag lunchar med denna kvinna lite då och då, men föga kunde jag väl ana…