Jag går omkring med mina livsprinciper i en plastpåse och undrar vad jag ska göra med dem. Sälja dem på blocket? Skänka till myrorna?
Vem skulle vilja ha den vuxnes version av barnteckningar? Mamma?
Veckans bästa text kommer från Brainflakes: Dagens näradöden-upplevelse
(trött, slut och väldigt igenkännande? jag? jajamensan)
Lia pekade ut Jojo Falks härliga illustrationer för mig för många år sedan nu, sen glömde jag att hålla ögonen öppna under en lång period. Men oj: en Jojo-blogg! Tjoho, vackra foton (varav många med katten Ripley som motiv) varvat med underbara Jojo-illustrationer. Bingo!
Glad påsk!
Han är ännu inte fullt ut sedd som min husgud, men oavsett om jag håller med eller inte (det gör jag iofs för det allra mesta) så tycker jag alltid om att läsa vad Fredrik Paulún har att förtälja när det gäller hälsa, kost och träning. Han bloggar igen, me like.
Till skillnad från en del andra mediaexponerade (självpåtagna)profeter så har han en gedigen utbildning i näringsfysiologi i botten. (Anna Skippers CV är inte lika imponerande ;))
Det är många som redan har upptäckt hans blogg - men till er som inte har gjort det: Magnus Uggla får mig ofta att rent ut frusta (ja, men alltså - hur ofta gör man det egentligen? det känns bara som ett fånigt talesätt ända tills man inser att man - katjiiiing - frustar) av skratt på sätt som är ganska ovanliga när jag sitter ensam och bara läser. Det gör gott.
Tänk att nån som är hungrig får tio riskorn bara för att jag vet vad en scalawag är. Bra va? Öka ditt engelska ordförråd och se till så att ett Stort Rikt Företag får skänka mat till nån som behöver.
Ett axplock av det som har förnöjt mig i kväll:
* Henrik har hittat en fantastisk och kultig (den är skönt knastertorrt outdated, men ändå aktuell) film om tiopotenser, det stora och det lilla och det svindlade och det… ja. Coolt var ordet, sa Bull.
* Suvi formulerar på ett utomordentligt snyggt sätt hur ebarmligt eländigt det numera är att greppa en penna, åtminstone om man ska skriva ner mer än tre bokstäver per timme.
* Tomas har fått hår på bröstet. Det är med största sannolikhet inte konstigt alls eftersom han är en snart 39-årig trebarnsfar, men för mig är det FULLSTÄNDIGT obegripligt eftersom vi knappt setts sen vi slutade nian och jag kan försäkra att så där såg inte Tomas ut i nian. Jaa, och bara därför måste han se ut som han såg ut då, för tiden har INtE gått sedan 1984. Inteinteinte.
(detta är en alldeles speciell form av senildemens som gärna uppträder i samband med 40-årskriser, tror jag)
—
…och så vill jag be att få stoppa pressarna, för det här är stora nyheter som kommer skaka alla från Svenska Akademin till chefsmeteorologen på Al Jazeera (öh, nä, men mamma kommer hit nästa vecka och hon kommer att bli gråtfärdig eftersom jag i hennes fantasi fortfarande är, förblir och skall vara en sexårig, vitlintottig solstråle): det är farligt att gå till frisören när man är less på allt. Jag skulle bara klippa lite, det blev mycket, och absolut inte tona håret, det blev jättejättemörktmörkareänjagnånsinvaritförutihelamittliv.
“Är’u säker?” undrade Sozan.
“Det är bara HÅR” svarade jag.
(haha, det skulle jag ha hört själv när jag var fjorton år och GRÄT hela vägen hem för att luggen var för kort)
Jag är skitnöjd. Jag ser bleksiktig men tuff ut. Jag matchar plötsligt mina älskade punkarkängor. Jag äter minsann inte skit jag inte.
På bilden gör jag min allra bästa Ulla-Bella-imitation. Ulla-Bella-min-sekreeeeerare är en kvinna som följt mig genom åren. Jag bara kan inte släppa henne. Hon är JAG.
“Min väninna kuratorn tror inte på det där med freudianska felsägningar och det gör mig en smula betänksam. Tänk om det är ärftligt, eller kanske en slags Tourettes?
Tycker man plötsligt efter 45 att alla skämt som handlar om saker under bältet - är skitkul? Jag trodde bara det berodde på frustration…”
Annika Sundbaum-Melin bloggar igen, hon är himla kul (och väldigt snäll, hon krossade min föreställning om den tuffbitchiga journalisten för några år sedan när vi började kommunicera en smula i samband med hennes boksläpp av “Hon och Han“), nu är det bara till att tjata så att blogginläggen förblir frekventa. Hon är mer öppenhjärtig än de flesta och kan förmodligen avfärdas som snuskfixerad av den som vill, men hon äger stor humor och ett varmt hjärta och vem har aldrig varit, uff, frustrerad?
Freudian slips skulle ju aldrig förekomma här i min blogg. Aldrigaldrgialdrig. Öh. Uff. Inte på jobbet heller. Nej nej.
Vardagen är här, på gott och ont. Jobbajobbajobba, mindre orka uppdatera - men det är inte hela sanningen. Just nu känns det ganska kul att uppdatera här, också. Hälsoprojekt, minsann!
Just nu har jag ungefär problem som Bitis. Nåja, jag har åtminstone lyckats tvätta idag. Alltid nåt.
…men OK, våren har varit intensiv, jag behöver slöa nu - det inser jag. Idag fick jag lulla runt på stan pinsamt länge innan jag kunde komma ihåg var jag hade ställt cykeln, och såna grejor kan jag behöva vila bort.
Jovan Rajs får stå för avkopplingen just nu. “Nordens farligaste kvinna” damp ner på bibblan (ja, inte kvinnan, utan boken) för några dagar sedan, det är väl en sorts essäsamling (om rättsmedicin i allmänhet och några specifika fall i synnerhet) och Rajs är som vanligt: underhållande men också en smula dryg. Boken är klart läsvärd, jag GILLAR när han är dryg, även om jag inser att ganska många av hans gamla kolleger med rätt stor sannolikhet suckar och himlar lite med ögonen åt det han skriver (det har han förmodligen gemensamt med en annan av mina bokfavoriter - Leif GW Persson :)).
Jag gör Salt sällskap i Springfield. En deprimerande syn, but that’s the state I’m in. Det fanns inga tantkjolar, annars hade jag naturligtvis haft en sån.
(ja, jag är ynklig idag med och bävar för vad jag ska orka efter lunch)
Hittar fantastisk film via Henke - naturen är grym, och vacker, och grym igen. Jag gissar att turisterna - OCH guiden - var ganska nöjda efter att ha fått se allt detta. Drama med många oväntade vändningar. It ain’t over ’til the fat lady sings.
Jag har vänner som har besökt Krugerparken och jag är grymt avundsjuk på dem! Nån gång ska jag. Funderar som bäst på om jag ska våga fråga fina vännen i Norrköping om vi ska spara till en gemensam Rosa Bussarna-resa under 2008 eller 2009. Gemensam långresa har diskuterats förr. Och drömma får man. Antingen långresa genom Afrika, eller återvända till Sri Lanka. Nåt måste det bli.
Det händer att jag inbillar mig att jag känner mig själv. Att jag kan förutse mina nästkommande handlingar. Döm därför om min förvåning när jag insåg att jag just hade postat det förvisso pacifistiska men eventuellt också halvekivoka eposet
“hellre ett skjut likt en vit kanin,
än skjuten för gott av en svart kanon”
hos Morran. Följ hela den spännande (men nu snudd på utdöende) onanidebatten HÄR.
Rädda Nalle Puh från snuskhumrarna! Mer Tiddelipom åt folket!
Det har puffats efter livstecken, minsann. Jodå, jag sprattlar än. Pollentrött och med störtlöjlig rethosta, alldeles för mycket jobb (därtill stundande uppdragsbyte, alltid lite pirrigt) och dessutom begåvad med flera sociala begivenheter den gångna veckan - ja, då blir det klent med skrivandet här.
—
Eftersom jag själv nu är en sån ohemult slö skribent vill jag introducera Syster M. Engele, en gammal skribentfavorit från förr. Noteringarna äro ännu icke många (men de är långa, moaaahaha, där fick jag till det). Tjata på honom att han ska skriva mer, vet’ja.
Jag minns en del ljuvligt sjuka kvällsessioner på MSN tillsammans med frk M. Engele och Morran. Det var tider det. Nu minns jag inte ens när jag senast startade programmet. Hupp, tiden flyger.
—
Mamma var här i helgen. Omedelbar och ömsesidig kärlek uppstod mellan henne och Fjant, till Izzys enorma förtret. Izzy, den lilla ärkedivan, ständigt van vid att stå i centrum för precis allt i hela världen (…att hon normalt gör det vill hon nog gärna tro, om inte annat).
Hon tog en gruuuuvlig hämnd. Tidigt på söndagsmorgonen - vid femsnåret - vaknade mamma av att det var så märkligt blött. Ovanför henne, på soffkanten, satt Izzy och balanserade och pinkade i huvudet på henne.
Man blir som lite imponerad, trots att det hela inte kändes så himla uppiggande alldeles då (men vi fnissade, det gjorde vi). Vilken fantasi. Vilken passion. Vilken balansakt!
OK, Thebe vinner klart. Läs själv (men för den som inte har vett eller ork att göra det vill jag bara servera punkt 1 här också, den klara konstighetsvinnaren hittills):
Jag är gourmet och gillar intressanta, spännande och finsmakande smak-sensationer. Som t ex kombinationen oliver och mjölk, eller rött vin och lakrits. Det ska vara gröna oliver. Och det ska vara saltlakrits. Allra bäst är ihåliga lakritsremmar som man dricker vinet genom. Vinet glöttar upp lakritsremmen på insidan och man får perfekt balans i smaksammansättningen. Det ska vara ett ganska kraftigt rödvin, men inte alltför mycket ek, det stämmer inte ihop. Mjukt men smakrikt. Coca-cola och lakritsrem är också gott, cola-bubblorna löser upp lakritsen i lagom takt. Öl och lakritsrem är inte en smak-sensation.
Jag lunchar med denna kvinna lite då och då, men föga kunde jag väl ana…
Håhåjaja, det löper en farsot runt blogg-Sverige nu igen. Mårr, det gamla öket, har utmanat mig. *tandgnissel*
Jaha. Sexkonstigheter. Äsch, jag har inget nytt att berätta. Alla VET redan att jag bara går loss på rakade pudlar i gummistövlar vart fall.
Är det sex konstigheter man vill klura ut däremot, så… tja, väldigt många av mina konstigheter har jag redan sett på andra sex-konstigheter-listor, så då får de väl kategoriseras som rätt normala, trots allt?
1) Jag undviker A-brunnar. Ja, fortfarande. Har man gjort det sen… cirka 1980, så går det av bara farten. Däremot så knackar jag mig sällan tre gånger i ryggen numera, OM jag trots allt skulle råka gå på en. (det är K-brunnar man ska gå på, Mårr!)
2) Jag tycker att fötter (ofta) är vansinnigt, vansinnigt äckliga. En gång påbjöds kollektiv fotvård som överraskningsaktivitet hemma hos en kompis - jag blev alldeles… uäääärk. Titta på folk som satt och filade förhårdnader från sina fötter, och äta snacks/dricka vin samtidigt?*eeeeek*
3) Precis som så många andra kan jag snålt stå och betrakta jämförpriser på dasspapper, men ändå hala upp kortet och köpa en hel kasse böcker senare samma dag utan att blinka. Eller skor. Eller skivor. Eller svindyra påslakan. Eller… ja, you get it. Fast det tror jag också är fullt normalt, egentligen.
4) Jag måste ha vattenkranen på om jag ska kunna “prestera” på toa (Gud, varför varför varför går man med på att berätta om sånt här?). Oklart varför, tror det är en gammal barndomsgrej, mamma gjorde alltid så för hon hade hört att de stackars barnen gjorde det de skulle snabbare om de triggades av rinnande vatten. Jag tillhör dessutom den sortens tjejer som absolut inte har lust att gå på toa flera samtidigt. DET ska visst vara onormalt, om man ska tro alla normer och fördomar *ögonrull*
5) Jag knattrar så snabbt och hårt på tangentbordet att det visst alltid låter som om jag försöker döda det. Hela tiden. Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid fått densamma kommentaren. Folk blir nervösa (!) av det.
6) Jag har alltid en tom, hopvikt plastpåse i handväskan. Johoo, den är användbar mycket oftare än ni tror! Fast det är väl mer kärringaktigt än konstigt, kanske. Det är dessutom alltid jag som har huvudvärkstabletter, tamponger, plåster och/eller kondomer till de som behöver. Kalla mig hönsmorsa. Hönsmorsa med en jävligt rymlig handväska.
Äh, jag är värdelös på detta, och vem ska kunna berätta om sina egna knasigheter egentligen? Det vore väl bättre (eller, öhm, kanske inte) att omgivningen berättade vilka idiotiska saker man gör.
Så ska man utmana sex andra? Ännu mer *eeeek*
Nästan alla har väl gjort detta redan? Men OK - kom igen bästa vännen, drottningen af Kosmos, Ingenjörskan (här förväntar jag mig STORVERK!, Fru Fixig (nej, ögonbrynspiercing räknas inte), Bitis (här har jag också stora förväntningar på sex-konstiga-saker-som-Bitis-gör-på-bild, fast jag anar att husse inte har tid) och - tadaaaa: audiofilen! Audiofilen behöver hjälp med att få tummen ur för att börja skriva, här är handfast (men elak, moaaaahahaha) starthjälp.
Pocksans diabetesdiagnos fyller 20 år - läs en både fin, ledsam och informativ berättelse om det hela.
…och naturligtvis också alla andra - ni har väl inte missat att läkaren och författaren Åsa Nilsonne bloggar?
Läkare - dröm eller mardrömsyrke? ger mig både hopp och ont i magen omvartannat. Hopp, för att Åsa vill ställa upp och prata om det, ont i magen över alla historier jag fått höra och ännu hör från vänner i olika stadier av utbildning/yrkesliv i olika delar av landet.
Är det så att en del av de som en gång har haft det hårt under sin egen kandidat-tid/AT-tjänstgöring istället för att bli mer empatiska mot nya kandisar och AT-läkare väljer att utsätta kommande yrkeskamrater för det elände de en gång själva fick gå igenom? Ska det liksom vara kamratuppfostran i vuxenupplaga, en “härdning”? “Sålla agnarna från vetet” - yadayada?
Ibland kan man undra. Jag undrar hur ofta vi fick höra “så här har vi alltid gjort” (ofta i samband med utantillärande av meningslösa saker som t ex aminosyrors exakta struktur, eller det faktum att vi skulle lära oss stundtals meningslösa labmetoder “hur man gjorde förr” utan att kursledningen tycktes inse att vi också skulle lära oss hur man gör nu, och det är lite mer och ofta anske lite mer avancerat än det där de gjorde förr) under bara de få terminer jag tillbringade i Uppsala.
I övrigt har jag haft en dipp igen då jag längtansfullt har bläddrat i Sobottan (och fått ta mig i hampan REJÄLT för att inte köpa en och annan svindyr flerkilosbok i fysiologi “bara för att den är kul att bläddra i”), men jag måste stå mitt kast. Mitt liv som medicinarpretendent är avslutat! Jag ska till och med sluta prenumerera på Läkartidningen - det är bara att inse att jag sällan tar mig tid att läsa den numera, och den är kanske bara mer och mer en falsk livlina till det liv som aldrig blev (och sanningen att säga är det liv som blev - som är, nu - alldeles görkul det också, men det hjälper inte under de där stunderna då jag vill ha parallella liv och göra/hinna ALLT).
Hej då, tidningen!
Bloggträffbloggen är ju en himla bra idé, tycker jag som numera alltid missar allt som missas kan!
“Du som är sån där nätnörd, har du inga intressanta bloggtips?” undrar kompisar ibland. Oftast är jag helt rudis, jag läser mest texter skrivna av såna jag redan känner eftersom tiden är knapp/jag är lat (välj själv) - Qatten känner jag dock inte, ändå slukar jag varje ord.
Si, DÄR har ni en intressant skribent, aldrig rädd för att sticka ut hakan. Jag tackar i min tur Hanna för tipset.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
