Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Jag vet inte varför det är så mysigt att krypa in i en postapokalyptisk dystopi, men något i det lockar mig något otroligt (ja, att läsa, inte att uppleva - det bör förmodligen påpekas).

Efter floden av PC Jersild. The Road av Cormac McCarthy. Oryx & Crake av Margaret Atwood.

I New York blev jag varse en sprillans nyutgiven Atwood - The Year of the Flood, den ville jag ha. Jag lånar ju det mesta på biblioteket numera, men den här boken ville jag äga.

Jag blev alldeles lycklig när jag insåg att den nya bokens handling och persongalleri är inflätade i Oryx & Crake. Det är ett antal år - och ännu fler böcker - sedan jag slukade Oryx & Crake, så det tog pinsamt lång tid innan jag insåg det. Nu läste jag om Oryx & Crake igen av bara farten, mums! The Year of the Flood är på vissa vis långsammare än Oryx & Crake, och vissa saker var rent av trista - ändå kvalar den in som en femma för mig. Go figure!

Har du fler tips i samma genre? Berätta!

Att jag gillar katter och böcker är väl ingen hemlighet för någon som känner mig. Kombon är svårslagbar. Izzy på magen när man ligger och jäser/läser i soffan - eller som här, i New York, stiliga Patience and Fortitude som vaktar New York Public Library (närmare bestämt Stephen A. Schwarzman building - NYPL har ju massor av filialer, men denna är åtminstone den som jag tänker på i samband med NYPL)

Jag gosade mest med Fortitude

Gertrude Stein i Bryant Park

Morgonpromenad i vackra lilla Bryant Park ger just bibblan som bonus (bibblan tronar i ena änden av parken), men baksidan av konceptet “morgonpromenad” i väntan på att MoMA skulle öppna var ju att inte biblioteket heller hade öppet. En annan gång… som vi fick säga om så mycket. “Vad mycket ni hann” säger alla vi snackat med, ändå var det massor som fick bli “en annan gång” (då hade jag ändå dividerat drömmarna och planerna med två åtskilliga gånger eftersom jag onekligen lärt mig att jag alltid vill för mycket ;)).

Veckans glada överraskning: Någon sorts frid av systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff (en ekonom och en psykolog - ingen dum kombo. Gissa om patientmötena känns välskrivna? :)). En psykologisk thriller om en hårt plågad och hotad psykoterapeut. Cooooolt :)

Siri är psykolog och psykoterapeut. Till hennes praktik kommer alla sorters människor. De hänger av sig kappan, tar några klunkar vatten och berättar om sina djupaste rädslor och mörkaste hemligheter. En dag hittas en av hennes patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring? Siri börjar få en otäck, smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa.

Katt på omslaget till en thriller? Inget bra tecken.
Hotad kvinna har mysig utekatt. Tror ni att den överlever boken…? :-/ Um…

Jag har ingen aning om huruvida syrrorna planerar att göra en serie av detta, men jag måste säga att jag gillade den aningens stukade och komplicerade Siri, jag läser vääääldigt gärna fler böcker om henne om det går att få till utan att alldeles vända ut och in på hur många otroliga äventyr en stackars terapeut kan råka ut för under ett liv. Det FINNS en öppning (som jag inte kan avslöja utan att röja handlingen) att hoppas på.

Veckans inte så glada: Kretsen av Veronica von Schenck. Njä, lite tunn, lite… lite väl knasiga snutar. Något är fel, men jag kan inte sätta fingret på vad. Gillade debutboken “Ängalik” bättre. Kommer jag läsa nästa bok? Jodå, det gör jag nog trots allt.

—

Sträckläser serien om Dexter av Jeff Lindsay. Har nu gått in på sista (eller åtminstone senaste) boken Dexter by Design och känner abstinenspaniken närma sig…

Annat jättejättebra: P C Jersilds Geniernas återkomst. Smart, intressant och… ja, ska han NÅNSIN lyckas skriva en bok som jag inte dyrkar?

—

Reservationslistan 090831:

Erba, Augustin, Ensamhetens broar
Eriksson, Kjell, Öppen grav
Indriðason, Arnaldur, Frostnätter
Kadefors, Sara, Borta bäst
Leeb, Jenny, På grund av Leon
Läckberg, Camilla, Fyrvaktaren
Malmsten, Bodil, De från norr kommande leoparderna
Mankell, Henning, Den orolige mannen
Zweigbergk, Helena von, Sånt man bara säger
Ångström, Emma, Och allt är förvridet

…och så vill jag läsa Mats Strandbergs nya, men den har inte min bibbla behagat köpa in än.

Smarrig bokhöst? Jajamensan!

Hype är av ondo, oftast slår det tillbaka.

I fallet “Lars Kepler” är väl precis allt ett antiklimax? Paret Andhoril - gäsp, strössla löjligt mycket rättsläkarlingo på fel sätt - gäsp, skriva deckare i presens - gäsp. Jag vet inte om jag hade varit lika kräsen om inte hypen hade funnits där. Det tål att funderas på. Nu är jag i vart fall så gäspig på den där boken att jag lämnar tillbaka den till bibblan utan att ens försöka läsa ut den. Dryga femtio sidor gäsp => “för många böcker, för lite tid, dags att hugga in på nåt annat”. DNs recensent hyllade den, jag BORDE tycka om den om man ska gör efter de författare hon relaterar till (Theorin, Ajvide Lindkvist), men nej. Bort. Kanske senare, i pocket, men inte nu.

Baserat på det där femtio sidorna jag ändå läste så undrar jag: HUR kan det komma sig att den - om det nu är som förlaget säger - har slagit alla rekord för utlandsförsäljning innan den ens kom ut i Sverige? Lektörer om några borde väl vara kräsna, att satsa på en svensk pseudonym i stort sett osett, kräver det inte lite mer av en bok då? Obegripligt. Ljuger Bonniers?

Nej, jag vänder snoken åter mot Dexter, nu har jag börjat på bok nummer tre: Dexter in the Dark. Så råkade jag visst klicka hem bok nummer fyra också… jag och mitt klickgalna gamla finger *host*

Jag kände ett behov av att allitterera. FRi FRedag. Fri som i “ArbetsFri”, orsakad av “icke SjukdomsFRi”.

I dag är vi hemma sjuka både Kristoffer och jag, det har aldrig hänt förr. Något elakt har satt sig i hals och luftrör, i dag var det mötesfritt, månadens planering/ekonomiredovisningsvända var färdigställd på förhand (det lönade sig att jobba över i måndags :)) så det kändes heeeelt OK att ge efter, sova ut (till kl 13, då ÄR man inte frisk, men jag är kass på att hosta och sova samtidigt *ynk ynk* HÖR ni hur synd det är om mig?) och vara hemma. Man skojar om män och deras sjukdomar, men han den där som jag bor med funkar fint att vara sjuk med ;)

—

Liljorna blommar ÄNTLIGEN. Köpte lökar på chans ute på Hammarö i maj, resultatet blev inte alls dumt. Det är tur att de står ute, doften är TUNG.

Man äter väl upp basilikan innan den börjar blomma i vanliga fall, men nu blev det så här och det var den väl väl unt ;)

Dexter är bra sällskap en gråmulen fredag. Storyn i bok nr 2 avviker rätt radikalt från handlingen i TV-serien - det gör ingenting alls. Ännu Mera Dexter, bara. Böckerna, TV-serien - kanon båda två. Smart mörk humor och ironi.

Jag har visserligen 150 sidor kvar (alldeles för få) av Dödergök men kan redan bedyra/återupprepa min kärlek till Katarina Wennstams ord. Hon är så BRA! I vinter kommer nästa bok om åklagaren Madeleine Edwards. Jag kommer att kasta mig på reservera-knappen i OPACen så snart det går.

(nä, jag hinner inte skriva mer om den nu. jag vill läsa ;))

—

rev 1, dagen efter: den höll hela vägen! jäklars vilken bra bok! smart, spännande och med brabra slut.

Den ska komma i pocket i oktober, då införskaffar jag förmodligen ett ex att skicka till Houston, ett annat att skicka till Yvonne i Karlstad. Yvonne älskade Smuts, det var en rolig överraskning. Min gamla goa halvsyster har också blivit en liten smygfeminist på gamla dagar (hon fyller snart 63, då blir det nog en Carin Gerhardsen och något mer).

reservationslistan i dag:

Axmacher, Susanne, Näckrosbarnen
Blædel, Sara, Aldrig mera fri
Indriðason, Arnaldur, Frostnätter
Jalakas, Inger, Hat
Kadefors, Sara, Borta bäst
Kepler, Lars, Hypnotisören
Mankell, Henning, Den orolige mannen (jaaa, han har skrivit ÄNNU en Sista Bok Om Wallander :-P)
Nesser, Håkan, Maskarna på Carmine Street
Ohlsson, Kristina, Askungar
Rudberg, Denise, Malin och Henrik
Schenck, Veronica von, Kretsen
Zweigbergk, Helena von, Sånt man bara säger

—

Jag vet. Jag skriver nästan aldrig om böcker längre. Jag har blivit lat, jag noterar, betygssätter och skriver ibland korta små omdömen om böckerna jag läser på weRead på Facebook. That’s it.

Läser gör jag än. Massor. Koncentrationsförmågan är inte på topp, jag har svårt att se en hel film eller ens ett helt entimmesavsnitt av Valfri Serie (vi tuggar oss igenom säsong två av Dexter just nu, alldeles lysande faktiskt) men böcker funkar, allra helst under alla dessa sömnlösa nätter.

Jag har hetsläst både Anna Janssons och Mari Jungstedts senaste - nu minns jag inte vad någon av dem handlade om, men just då var det
smaskens, det minns jag. Tove Klackenberg har också kommit med nytt, den gjorde avtryck för sin vidrighet (på ett bra sätt, jag tycker om hur hon kan fånga en förfärlig historia på ganska få sidor, inget onödigt tjafs!). Karin Fossums senaste - samma sak, vidrigt i det lilla formatet. Enkel historia, tunn bok, men ack så smart.

PC Jersilds Medicinska memoarer tyckte jag mycket om, framförallt den första tredjedelen (eller så) som handlade om hans medicinstudier. Tänk att han retade sig på samma saker på sin tid, som jag retade mig på under den tid jag rände runt på BMC i Uppsala.

Sophie Dahls halvbiografi “Leka med vuxna” skulle ju vara så smarrig, men nä. Den dög till nöds vid Lisjöns strand, men lämnade inga spår i vare sig minnet eller sinnet.

—

Oväntat mycket tyckte jag emellertid om Mary Ann Schaffers “Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” som jag på förhand dömt ut som presumtiv tantbok men ack o ve då är jag nog tant då.

Januari 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sitt nästa bokprojekt. Så får hon ett brev från en Dawsey Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen.
De två börjar brevväxla och han berättar om livet och människorna där, om krigsåren då ön var ockuperad av nazisterna och den mycket speciella läsecirkeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap bildades.
Juliet blir fascinerad och bestämmer sig för att besöka Guernsey. Det blir ett besök som kommer att förändra hennes liv.

Låter lite torrt, va? Det är en brevroman (jag är svag för brevromaner!) som handlar väldigt väldigt mycket om böcker och läsande (…det är jag också svag för, inte helt oväntat), på köpet får man ett stycke historia som åtminstone jag var väldigt omedveten om - tyskarnas ockupation av Guernsey under WWII. Det är allt annat än torrt. Det tog två eftermiddagar vid Lisjöns strand (ständigt denna ljuvliga Lisjön) att sluka den och Kristoffer kan vittna om att jag var allt annat än kontaktbar. (småprata? vara trevlig? social? vad är det för fjant! *harkel*).

Den får gå på export till kära halvsyster! Jag hoppas att hon kommer att älska den som jag gjorde. Den är mysig lite på samma vis som Helen Hanffs klassiker 84 Charing Cross Road även om det egentligen bara är brevromansformatat och ämnet böcker de har gemensamt.

—

Curtis Sittenfeld är en författare som hittills aldrig lyckats göra något fel i min (bok)värld, men det tog en bra stund innan jag kom in i “American Wife”. Jag började på den många många gånger, men till slut sa det “tjong” och jag började tycka om den. Den var värd det slitet! Boken kommer på svenska snart (tror jag) och har blivit en snackis, inte minst i USA - bokens huvudperson ska vara inte-så-lite inspirerad av Laura Bush, och vem har inte undrat hur hon tänker ibland?

—

Läser inte ut: Deluxe av Anna Godbersen. Den boken skulle också vara smarrsmarrig (a la Sophie Dahl) - för mig blev det bara tråkigt. Inte alls den glammiga NYC-verklighetsflykt jag längtade efter. För att få förväntat NYC-smarr får jag nog återgå till Candace Bushnells One Fifth Avenue istället (reafynd från London).

Så! Nu blev det långlångt om böcker! Ingen sån där riktig recension a la bokdagbokstiden, men kanske hittade du något litet som gjorde dig
sugen?

HUR kan man mostå Jane Austen parad med zombie-klet?

Det kan man inte. Man köper.

Hittills har jag fnissat ganska många gånger, men vi får väl se om konceptet håller hela vägen genom en full-lång bok?

“It is a truth universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains.” So begins Pride and Prejudice and Zombies, an expanded edition of the beloved Jane Austen novel featuring all-new scenes of bone-crunching zombie mayhem. As our story opens, a mysterious plague has fallen upon the quiet English village of Meryton—and the dead are returning to life! Feisty heroine Elizabeth Bennet is determined to wipe out the zombie menace, but she’s soon distracted by the arrival of the haughty and arrogant Mr. Darcy.

—

Helgen ägnades åt Ingrid Hedströms Flickorna i Villette, och jag måste säga att hon växer. Första boken, Lärarinnan i Villette, var helt OK, bok nummer två om Martine Poirot var stråt vassare. Seriemördare är alltid skoj (!) även om de är elaka nog att mörda unga kvinnor på löpande band, och upplägget belgisk småstad (Villette är hittepå, stan finns inte men är väl starkt inspirerad av något kan man ana) känns ännu inte helt utslitet som miljö betraktat.

Men måste de äta så mycket gott hela tiden? Se till att ha choklad hemma när du läser boken. Du ångrar dig annars.

…men i dag överger jag mitt diskreta bokmissbruk och kommer ut i ljuset, min kärlek och livsluft (nåja) är icke längre hemlig, jag ska delta i BooksWorsLetters!

—

Ja, jag vet, jag skriver alldeles för sällan om “mina” böcker nu. Under den fritid jag har (mycket jobb, mycket mamma, mycket flyttplock) läser jag som en tok, det är ungefär vad jag orkar, dra iväg på äventyr via papper och ord - men skriva, recensera? Nej, jag har blivit lat (eller trött, om man vill vara snäll).

Det blir minst sagt vilt skilda böcker - men senaste tien har det blivit ovanligt många svenska, det är skoj.

Den här helgen har det blivit Jag tror vi måste prata faktiskt av Jon Jeffersson Klingberg (”60-talist genomgår skilsmässa och försöker överleva första året” om man kokar ner det, inte alls tokigt men kanske inte ett rungande överbetyg heller, 3+ mer än 4-) och Mamma, pappa, barn som är Carin Gerhardsens andra kriminalroman om Hammarbypolisen.

Yay, den sistnämnda får tummen upp! Carin Gerhardsen tillhör precis som Karin Alfredsson de svenska kriminalförfattare som man önskar att ännu fler skulle upptäcka. De sätter Liza Marklund och många av de andra vrålstora deckarnamnen på pottan så det sjunger om det.

Carin fotograferades av Daniel Skoog

Spaningsgruppen på Hammarby polisstation på Södermalm i Stockholm måste handla snabbt. På kort tid inträffar två mord som båda hamnar på kriminalkommissarie Conny Sjöbergs bord.
En sextonårig flicka med trassliga familjeförhållanden hittas strypt på en toalett på en Finlandsfärja. Kvar finns hennes lillasyster som befinner sig i en situation ingen fjortonåring borde behöva hamna i.
Under ett joggingpass finner polisen Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i en buske och i närheten påträffas en kvinna utan id-handlingar död.
Samtidigt vaknar en treårig flicka en morgon och finner att hon är alldeles ensam. Hennes pappa är utomlands och alla tecken tyder på att hennes mamma har tagit lillebror med sig och flyttat därifrån. Hanna är ensam kvar, inlåst i lägenheten. Och tiden går.

Mamma, pappa, barn kommer jag att köpa i pocket och ge till min halvsyster när den släpps. En ledtråd: det är ett bra betyg.

—

Reservationslistan:

Barclay, Linwood, Utan ett ord
Franchell, Eva, Väninnan
Gavalda, Anna, Lyckan är en sällsam
Giertz, Caroline, Den sista dagen
Hedström, Ingrid, Flickorna i Villette
Johannisson, Karin, Melankoliska rum
Kallentoft, Mons, Höstoffer
Min mormors historia
Roslund, Anders, Tre sekunder
Sittenfeld, Curtis, American wife

Är det bara jag som tycker att Jill Scott är på tok för ung för att vara en riktig Mma Ramotswe? Jag hade helt missat att de gjort film om böckerna (älskade de tre första, men tröttnade sen på konceptet) och blev minst sagt förvånad när jag såg filmaffischen.

Halva priset på bokrean. 267:- gick detta bokfrossande loss på.

Jag har så smått börjat försöka återfå lite ordning i bokhyllorna. Min käresta tyckte nog att Biltemakatalogen passade bra in i medicinhyllan. Jag är inte helt säker på att vi är överens, men lite skön blandning blev det.

Äh, det är ingen jävlasöndag egentligen (frånsett de där snöflingorna som börjar singla ner i detta nu, jag kunde väldigt gärna vara utan dem) men jag blev lite inspirerad av att se Bono och Adam Clayton i Söndagsmorgon. De säger sig vara lite skamsna över de äldre albumen. Jag tycker tvärtom - efter The Joshua Tree tappade de mig. Enstaka låtar har jag gillat sen dess, men inget wowwowwow som förr, då de kunde snurra på repeat dagarna i ända.

(uhm, det KAN ju bero på att jag inte längre är tonåring också. kärleken till enskilda låtar/musiker var onekligen aningens starkare när homonerna rusade som värst)

—

Boktok: Kvinnorna på 10 våningen är Karin Alfredssons andra roman, pang på rödbetan - den här boken gillade jag. Hon blandar det jag njuter av; en trevlig huvudperson (gynekologen Ellen) i en spännande dokumentärthriller, politik, historia, ett främmande land (denna gång är Ellen med familj i Hanoi, Vietnam) och tankeväckande människoöden, allt skildrat med journalistisk precision. Karin är mycket riktigt journalist, hon har själv levt i Vietnam så bilderna hon sår i huvudet känns skönt realistiska. Suget att resa till Vietnam minskar inte precis, trots att boken minst av allt är turistig. Historien snurrar kring korrumperade läkare, försäljning av barn och prostitution. Kvinnoödena är minst sagt omysiga, ändå är det en bok att längta hem till.

Fick jag bestämma så skulle Karin Alfredsson skriva om Ellen MYCKET oftare.

Nu drar jag åter till Kina en stund (bokledes alltså, nån mer faktisk resa dit blir det inte inom överskådlig framtid tyvärr) och läser Ma Jians Rött Damm. Jian reser/vandrar runt Kina på 80-talet, en extra bonus för mig är att han bl a besöker staden Jiayuguan där jag arbetade under några månader sommaren/hösten 1998.

Jersilds underbara En levande själ passade jag vidare till Kristoffer, som också älskar den nu. Till veckan ska det landa ett bokåaket innehållande bl a Babels hus, det paketet lääääängtar jag efter!

—

Det började alltså snöa igen. Jag känner att det KAN vara mitt fel. Snöfallet här i V-ås började ganska precis en timme efter att vi hade satt ut (de från gamla lägenheten äntligen överflyttade…) utemöblerna på terrassen. Hum. So sue me.

—

Mitt i all bedrövelse i går eftermiddag (jag satt och deppade över mammastackarn) fick jag höra en duns. “Boink” sa det och jag tittade upp. “Boink” igen.

Izzy. Min normalt så ljuvligt goa katt hade fått syn på en kattrackare utanför det gigantiska (från golv till tak) fönstret ut mot terrassen. Hon blev vansinnig och skulle till varje pris ta sig ut, möjligen på bekostnad av en del hjärnceller (Boink, igen). Till slut retirerade hon bort mot bokhyllorna och jag hann bara lite förvånat tänka “ska hon gömma sig nu…?” innan hon laddade på och sprang mot fönstret IGEN. BOIIIIINK!

Kattkraken trodde alltså att hon skulle kunna spränga sig genom fönstret om hon bara tog lite fart. Well. Hon måste ha blivit av med MÅNGA hjärnceller redan…

Eller så var det helt medvetet? När matte gråter tar man till våld för att få henne att skratta igen? Vem vet.

En enorm retrokärlek har uppstått mellan mig och PC Jersilds “En levande själ” (nyutgivning i Bonniers pocketklassiker, väl värd att uppmärksamma).

Johan Cullberg skriver ett tänkvärt förord, han ställer frågan om boken borde utgöra diskussionsmaterial i kurser i medicinsk etik, i de fall den inte redan gör det? Ja, kanske. Jag kan åtminstone tänka att vilken människa som helst - oavsett yrke eller studieinriktning - som inte läser den missar en smart, tankekittlande och intressant bok. Jag har för mig att jag läste den på åttiotalet också, men jag har onekligen ett helt annat underlag för vidare filosoferande nu än jag hade då.

Boken skrevs 1980 och kan beskrivas som en dystopisk skröna i laboratoriemiljö, lite sci-fi, men… vänta här nu. Vem vet? Nu tror jag iofs inte att det skvalpar runt nån Ypsilon (Ypsilon är huvudpersonen. Eh, förlåt, huvudhjärnan) i nåt akvarium nånstans men… En ständig längtan efter evigt liv kombinerat med penninghunger driver fram ett och annat sjukt projekt här och var runt världen.

“Jag är en naken hjärna som vilar i ett akvarium. Ena ögat har de låtit mig behålla. Det sitter som ett litet målat ägg på sin stängel framför själva hjärnan. De har tagit bort allt som jag inte behöver: kroppen, halsen, ansiktet, själva kraniet, ögonmusklerna. Men ett öga har jag fått behålla. Jag ser bra - men bara rakt fram. Av någon anledning har de också lämnat ytteröronen kvar. De slokar sorgset på var sin sida om de grågula, veckiga hjärnhalvorna… Sammanfattningsvis ser jag ut som en trådig havsmanet med ett uppspärrat emaljöga i fören.”

Ja, där skvalpar h*n alltså runt, Ypsilon, och filosoferar. Försöker flörta lite med sitt labbiträde Emma (medelst tankeöverföring!), försöker komma tillrätta med sitt nya utseende (en grå klump, förvisso med ett IQ på över 500 nu när alla onödiga processer kopplade till Kroppen är frigjorda, men ändå - en slabbig klump) och får bara stå ut med det forskarna hittar på. Vad kan h*n göra åt det?

Vad är en människa?

—

reservationslistan 090316

Alfredsson, Karin, Kvinnorna på 10:e våningen
Cedervall, Marianne, Svinhugg
Franchell, Eva, Väninnan
Gerhardsen, Carin, Mamma, pappa, barn
Hellquist, Hanna, Karlstad Zoologiska
Johannisson, Karin, Melankoliska rum
Kallentoft, Mons, Höstoffer
Kling, Johan, Människor helt utan betydelse
Ma, Jian, Rött damm
Olsson, Sören, Prins Annorlunda
Ruiz Zafón, Carlos, Ängelns lek
Sten, Viveca, I den innersta kretsen

Veckans glada boköverraskning: Välgörarna av Nuri Kino och Jenny Nordberg. Bra bra bra. Mer mer mer! Sarkastiskt om svenskt (media)liv och sekteristiska “välgörenhetsorganisationer” som gör allt utom för fram pengarna dit de ska (UFF-inspirerat, antar jag). Spännande och kul. Jag hoppas att “Den motvillige journalisten” (visst indikerar undertiteln seriechanser?) Ninos snubblar över många fler grejor han inte kan motstå.

Ika! Jag missade Sundboken mitt i flyttandet, så det blir inget tyckande om den inom överskådlig framtid i alla fall.

Reservationslistan börjar anta mer normala (jaja, för mig normala) proportioner igen.

Berglund, Tobias, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga
Cedervall, Marianne, Svinhugg
Dixelius, Kalle, Toffs bok
Ferris, Joshua, Så fick vi se slutet
Franchell, Eva, Väninnan
Gerhardsen, Carin, Mamma, pappa, barn
Hellquist, Hanna, Karlstad
Johannisson, Karin, Melankoliska rum
Kallentoft, Mons,
Kino, Nuri,
Kling, Johan, Människor helt utan betydelse
Klingberg, Jon Jefferson, Jag tror vi behöver prata faktiskt
Lagercrantz, David, Syndafall i Wilmslow
Langeland, Henrik H.,
Ruiz Zafón, Carlos, Ängelns lek
Sund, Lars, En lycklig liten ö
Tamas, Gellert, De apatiska
Öijer, Bruno K., Svart som silver

—

I dag fick jag hämta ut ”Änglalik” av Veronica von Schenck.

Kriminalroman i Stureplansmiljö (!), minsann. Veronica von Schenck är en ny författarbekantskap för mig och just Stureplan kan eventuellt låta lite ”flaky”, men Ordfront förlag brukar borga för kvalitet så jag hoppas att det här blir en riktigt smarrig helgnjutning. Det behöver jag! Tyvärr så har boken ”bott” hemma hos en rökare innan den kom till mig (baksidan med bibilioteksböcker…) och jag är just nu så känslig att bara den rökdoft som kom från boken när jag tog den ur väskan fick mig att böja nysa. Isch! Att ligga med den nära snoken i sängen känns inte så lockande om man ser det på det viset…

Jag har börjat läsa ”Bang om Bang” också, den är inte helt otippat alldeles underbar, den blir perfekt att varva med deckaren. Vilken kvinna hon var, denna Barbro Alving!

Annat sedan sist – jag har svepläst Per Källéns fjärde bok, ”Adipocere” (det betyder likvax, för den som undrar – jag tror att jag lärde mig saker om det av Patricia Cornwell, möjligen Kathy Reichs, snarare än i Uppsala). Per är, precis som Jonas Moström (visst har jag skrivit om honom förut? jo, det är jag ganska säker på), läkare. Av någon anledning tycker jag att det är extra intressant att se hur läkare väljer att ta död på folk. Ja, rent litterärt, alltså (det där kunde missuppfattas, insåg jag i samma stund som jag skrev det).

Källéns bok är spektakulär, huvudpersonerna är på vissa vis speciella åt det snudd på Salanderska hållet (är inte Lisbeth Salander en av de mer extrema hjältarna vi någonsin sett i svenska böcker som ändå inte är helt förkastade av de som läser mycket [vill inte säga ”snobbarna” ;)]? Hon kan ALLT, och det hon inte kan lär hon sig, bums, bara så! Ja, lite som allas vår Hamilton också.), så man får släppa det där med eventuella önskningar om vardagsrealism en smula. Att skildra sånt sägs inte heller vara Källéns avsikt, så – good for you, Per. Det är en smula rörigt med parallella historier (dåtid-nutid), men spännande likafullt.

Dixelius, Kalle, Toffs bok
Lagercrantz, David, Syndafall i Wilmslow

Ja, den är ultratunn nu, reservationslistan. Under allt det där kajkandet fram och tillbaka mellan Västerås och Qingdao fick jag avboka alla reservationer - jag visste ju aldrig exakt när jag skulle vara hemma eller inte. Har dessutom köpt mer böcker än vanligt [numera] de senaste månaderna. Jag förbrukar böcker som livsmedel, som medicin mot ALLT just nu, samtidigt som jag har sällsynt (för att vara jag) dålig koll på vad som gäller, allra helst runt det där med kommande godbitar.

—

Elsebeth Egholm är en ny bekantskap som har satt sig, ska jag säga. Glöm det där gamla norska deckarundret, det danska är ännu coolare.

Gretelise Holm, Sara Blædel och Egholm är en kompetent trio om man vill dyka ner bland sköna kriminalromaner. Gretelise är mer sarkastisk, kanske lite mer vass och politisk, men Elsbeth skriver å andra sidan om kvinnor som är lika gamla som jag, med väldigt liknande bekymmer som människorna runt mig (frånsett att ingen av mina vänner - tack gode gud - blivit hängd och sedan huggen med en yxa i huvudet). Hon lyckas få till spännande page-turners utan att trilla ner i de senare årens alltför vanligt förekommande cliffhangersjuka (författare som Dan Brown är skräckexempel i den patientgruppen).

Jag har svept Dolda fel och brister och Självrisk, nu står Personskada på tur - om jag inte sticker emellan med någon av de andra godbitarna från torsdagens underbara adlibrispaket. Bang om bang lockar kanske mest av alla i den högen.

Egholms två första böcker kommer i sin tur med största säkerhet att exporteras till Houston inom kort (om du är intresserad, C?).

Det (åter-)startade med Slavenka Drakulics bok Till sängs med Frida. En fantastisk författare tolkar delar av en likaledes fantastisk konstnärs liv, det var smaskens för trötta men hungriga hjärnceller.

“Vi bara måste se Frida!” sa jag till Kristoffer, han hade inte sett den och det är onekligen en av mina favoritfilmer så jag var nyfiken på att se vad han tyckte.

Jo, han insåg hur bra den är, och varför. Värmen, färgerna, det kluriga sättet på vilket de levandegör hennes konst - han greppade.

Innan han såg filmen misstänker jag att Kahlo var reducerad till “hon med ögonbrynen” för honom, men nu slåss vi (nåja) om böckerna, för jaaa, det blev som vanligt: jag “råkade” glida in på adlibris, och “råkade” klicka hem tre böcker till om Frida. Jag chansade lite - Taschen är alltid ett säkert kort om man vill ha en översikt över en konstnärs skapande i smidigt format, biografin av Hayden Herrera som ligger till grund för filmen var inte heller något direkt kontroversiellt val, men det tredje kapet - The Diary of Frida Kahlo - var mer av en chansning.

Vilken FANTASTISK bok! Den går loss på 212 kronor hos adlibris, den är lätt värd det dubbla. Det ÄR verkligen Kahlos dagbok, hennes underbara mix av skisser, rena målningar, dikter, ord… ja, helt fantastiskt. Färgrikt, tryckt på fint papper.

I slutet av boken finns varje textsida översatt (jag kan inte nog mycket spanska för att läsa själv, men bara hennes underbara handstil är konst i sig).

Jag är helt såld.

På något vis landar jag alltid hos surrealisterna, även om Kahlo sägs ha sagt “jag är ingen surrealist, jag målar inte mina drömmar - jag målar min verklighet”.

En fantastisk kvinna i en spännande tid. Hon blev bara 47 år, men vilka år.

(ja, det blir lite knasigt när man fotograferar innehållet i en bok, men hur ska jag annars ens kunna komma i närheten av att förklara vilken härlig bok det är?)

Kan man motstå en sån föredragstitel? Lysande, tycker jag. Annika är kul, smart, strulig, underbar, charmig, glittrig, energisk och - en dampmamma, säger barnen. Hur kan man klara det ena, men inte det andra? Hur känns det, hur är det, hur funkar det? Den här tjejen har gjort så mycket kul, men också levt genom så tuffa saker. Hon har mycket att berätta. Lyssna på henne!

Läs mer här

Hon är en sweetheart, denna kvinna. Bara så ni vet.

Vi missade tyvärr alla intervjuer med Leif GW på Bokmässan - som tur är kan man lyssna på “Ulf Elwing möter Leif GW Persson” (P4, 30-dagarsarkivet)

Leif GW må vara… speciell, men han är sannerligen svensk mästare i oneliners. Jag tippar att det redan sen tidigare har framgått att jag älskar hans böcker också.

Jag vet inte om jag håller på att tröttna på Peter Robinson i stort eller om hans böcker - de fortsatt fina recensionerna till trots - börjar gå på tomgång, men faktum är att de inte längre utgör samma sträckläsningslockelse på mig som de gjorde för fem-tio år sedan. All the Colours of Darkness tog en vecka att avsluta (då har jag stuckit emellan med annat, förstås, men det skulle jag ju inte ha gjort förr, när hungern efter Alan Banks eskapader fortfarande var fullt intakt) och jag kan inte påstå att vare sig knivdådet i stans ruffigare bostadsområde (bihistorien som ska legitimera onämnande av snygga Winsome) eller Banks väderkvarsfighter med MI6 gav några i minnet bestående glädjestunder.

It’s the half-term school holiday, and the first warm day of the year has drawn a few children to the River Swain for a swim. When one boy chases another off the path that runs alongside Hipswell Woods, a glimpse of orange through the trees tempts them deeper into the shadows. Their high spirits vanish in an instant when they find a man hanging by his neck from a branch.

Alan Banks is in London with his new girlfriend Sophia when news of the kids’ ghastly discovery reaches the police in Eastvale, so the case falls to Annie Cabbot. And she’s mystified. Why would Mark Hardcastle, a successful set and costume designer with a well-reviewed production of Othello currently playing at the recently restored Eastvale Theatre, be in such despair that he would take his own life? Or did he?

Dessutom, note to self: INTE låna storpocket. +400 sidor storpocket är tungt och otympligt. Ligga i sängen och läsa? Ont i handleden. Inte riktigt den mysfaktor jag längtade efter. Inbundet är naturligtvis också tungt, men ändå begåvat med något mer stadga än storpocket. Man kan luta inbundet på andra vis. Ligger bättre i handen, för att använda ett slitet uttryck.

Jag har en Robinson till på reservationslistan, Kall som graven (en tidigare förut inte översatt bok i samma serie - kanske är det mer av den gamla Banks jag gillar?), men det kanske är dags att släppa taget. Gäller det brittiska kriminalromaner finns det onekligen en hel del annat att välja på!

(kruxet med just Kall som graven är att jag ärligt talat inte ens minns om jag redan har läst den förut, på engelska. hupp. det är vådan av att 1) vara disträ 2) inte skriva om, eller ens skriva ner, alla böcker man läser) < --- jag har nyss klämt en svensk pocket som jag halvvägs in i boken insåg att jag redan läst, just på engelska. så kan det gå.

Nu? Maria Ernestam. Tror jag. Fast först av allt - granska 215 sidor rapport som ska vara kommenterad före måndag. Jobbar hemma. Mysigt att kunna bokblogga på lunchen.

---

Tågnörderi? Deeet har väl aldrig förut hänt på enna blogg.

Jo, att läsa på tåg kan vara alldeles alldeles ljuvligt, men jag fnissade lite när jag läste Lisa Jannerling. Mina tågresor blir heller aldrig så där urmysiga som jag alltid på förhand har bestämt att de ska bli.

visionen

verkligheten

(fast förra året, när jag reste första klass ner till Bokmässan och sippade vitt vin medan jag läste en av de medhavda böckerna - DÅ var det alldeles så perfekt som jag ville och på förhand hade tänkt mig, frånsett att jag slogs av hur medelålders det kändes att göra allt det ovan nämnda)