Not-so-Spinster and Spin(n)ster

se den ljuvliga helheten hos Suvi

Veckans lyckopiller kom i går, ett påsk-kort från Suvi. Jag skrattade så jag grät åt hennes och Sniffens gemensamma påskhälsning (Sniffen stod ut med huckle, Suvi fixade resten med sin photoshop-magic)

Drag-hund fick helt plötsligt en heeelt ny innebörd ;-P

Pay it forward hette en film som jag tror att jag såg med ett halvt getöga på ett flyg för länge sen (är det bara jag som har svårt med koncentrationen när jag reser?). Jag minns inga detaljer mer än att den drev fram en lätt hype, och ett budskap som fastnade lite i bakhuvudet.

Pay it forward, det är rätt mysigt.

Jag har en vän som på grund av en separation har det rätt svettigt ekonomiskt just nu. Ensamstående med tre barn är inte alltid helt lätt.

Jag försökte övertala henne att det visst är OK att vi fikar på stan och jag bjussar - först kände hon sig obekväm (jag kan relatera, även om jag INTE vill eller tycker att hon ska känna så) men så hajade hon. När jag var arbetslös och inte ens fick stämpla för några år sen så hade jag vänner som stöttade mig med småglammiga saker. En god middag här, ett biobesök där. Sånt där ljuvligt som är alldeles vad man behöver just då.

Nu är JAG rik (jaja, men jo!) och strösslar med ojämna (det ska erkännas) mellanrum lite glitter över en del av mina vänner som kan behöva lite små-glam. Ja, de behöver säkert stor-glam också, men det blir svårare, så sporadiskt små-glam it is.

I dag fick jag ett ljuvlig paket (se ovan), det i sin tur förde med sig att jag äntligen drog tummen ur röven själv och postade tre paket som fått ligga och vänta en vecka eller två.

Grisen? Ficklampa.

Saknas på bilden gör döskalleklubban som jag råkade äta upp innan jag fotade.

Pay it forward kostar ju inte med nödvändighet något. Det kan lika gärna vara att man går ut med hunden åt nån som är risig, eller att man kastar ett vänligt ord åt nån som ser ut att behöva det.

Pay it forward! Jaa, det är klyschigt, men det är en mysklyscha. Jag säger som Kenta, “try it, you’ll like it”.

(förlåt, den där länken är inte helt barntillåten, men jag kan inte tänka de där orden utan att minnas den berömda tischans intåg i Mello 1980)

—

Det var flängigt men skönt att klara av V-ås–Örebro–Karlstad–V-ås helgen som gick. I sista stund insåg de (=örebroarna ;)) att mamma hade på tok för lågt Hb för att få åka hem (det droppade från 119 till 75 på 24 timmar tack vare den inledande aggrocellgiftskuren hon fick som förberedelse inför kommande benmärgstransplantation), så de pytsade i henne några påsar blod trots att det ju faktiskt var lördag (ouch, var jag spydig nu?). Bra.

Vi kom iväg från Örebro vid 18-tiden, ruschade hem till mamma, bar upp väskorna åt henne, for sedan vidare till sjukhuset i Karlstad för att hälsa på min älsklingstjej där (ja, Maria, du är min älsklingstjej också, men lilla dotra smäller ännu högre ;)). Hon var för stunden pigg och jollrig, men somnade (ren självbevarelsedrift? ;)) gott när jag smekte hennes panna.

Det var SVÅRT att slita sig, men Kvarnen (pizzeria) stänger 22.00, vi hade inte ätit på hela dagen, så vi fick snällt bege oss strax före kl 22 för att jaga föda till oss och mamma. Berikade med två pizzor och en kebabrulle (hälsomat? jo, men själen ska också ha sitt) åkte vi hem till mor igen och surrade till midnatt när det var dags att sova för länge sen. Surra vidare på söndags-fm, glo på utförsåkning, sedan hem till kära halvsyster för en fika och en skvätt Tuvagos innan vi styrde snoken mot Västerås igen. Puh!

Både mamma och A mådde bättre än man kan kräva, det var skönt. Jag säger som vanligt, må det hålla i sig ett tag till.

- - - ingen av dem jag älskar har någon annan obotlig, dödlig sjukdom än livet självt. Ibland trillar perspektiven på plats.

(Mårr, en av alla mina vardagsidoler)

Eventuellt låter det lite deppigt att bli till sig över orden “obotlig, dödlig sjukdom” om livet, men jag är allt annat än deppig (vår! V-å-r! VÅÅÅÅÅR!) och tycker mest att det är ett väldigt vackert om än (eller snarare “och”) pragmatiskt sätt att se på det enda vi egentligen kan vara säkra på här i livet. Punkt. (*

…och så är hon ju så jäkla duktig, Mårr. Vi var lika skräckslagna när vi började prata med varandra den där första veckan (jag vände mig om för jag hörde nån som talade omisskännlig värmländska, och där satt hon, söt som ett litet penntroll!) och nu är hon så långt på väg, det har gått så bra, hon är så bra. Cooooolt.

Jag hoppade som bekant av det där som Mårr visat sig ha sån otrolig fallenhet för, men är också toknöjd med läget. Just denna vecka känner jag mig OCKSÅ duktig, efter ett antal värmande ord av både yrkesmässig och privat karaktär. Tre olika människor lyckades tajma in fint beröm på en och samma vecka, fortsätter de så här blir jag 170 cm innan sommaren är här. Iallafall rent mentalt :)

Ros alltså inte bara till Mårr, utan också J1, J2 och E.

—

*) det mindre poetiska uttryckssättet lyder “livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlighet” - I love it. Skratta åt det du är rädd för.

När man sitter på jobbet en söndagskväll och tycker att det är lite trist att jobbhögen bara liksom inte verkar minska alls, hur man än öser på, så är det trots allt alldeles ljuvligt att kunna plocka fram en chokladkaka som en omtänksam kollega lagt på skrivbordet några dagar tidigare. Fina goa A-K.

Jag tipsade om min sorts humor exempel nr 1 för nån dag sedan - och jag måste återigen plugga favoritserie nummer två: Gravallvar.
Håkan, som är upphovsman, har gett upphov till en vacker Sara också, men jag skulle tippa på att det ändå inses att det INTE är hon som syns på bilden ovan.
Klicka på bilden, fläng iväg och gratta hakke!

(med betoning på HELL, men det blev lite himmel på slutet trots allt)

Och ja, det svärs både här och var i texten. Att svära är fult, att svära i skrift är fulare, men just nu är det av sinnesstämningen påkallat, om jag får uttrycka mig så styltigt.

Jag är fortfarande ett tokynkel. Ena pannhålan bråkar med mig och den där ständigt gnagande infektionen gör hela kroppen slak. Jag har å andra sidan inte skött mig heller, det har bara inte gått (jag kan bli sjuk om 1,5 vecka ungefär, varför kan inte Kosmos lyssna på sådana regler? Märkligt. Jävla Kosmos). Jag har varit tvungen att jobba in tid hela veckan för att kunna ta ledigt för Fredrikes begravning i går (vådan av att vara nyanställd och bara få tio betalda semesterdagar för det första året *hmpf*) och begravningen i sig har legat som ett stort svart vrålångestmoln över mig.

Jag var ofta, ofta, ofta orolig för Fredrike. Oron har stillnat nu, men det lugnet var dyrköpt ska jag säga. JÄVLIGT dyrköpt.

I går var det i alla fall dags för officiellt avsked och det blev vackert. Mycket musik, många tårar och en otroligt varm stämning i kyrkan. Danderyds kyrka är fantastiskt vacker i sig. Ett gammalt nunnekloster, tror jag Henrik sa. Nåja. Det kan förklara min omedelbara känsla av kärlek.

(detaljer ni inte vill ha, men det skiter jag i: ena tårkanalen är igenslammad så jag grät bara ur höger öga. Absurd känsla. Snoret flödade dock ymnigt ur båda näsborrarna som tröst och kompensation för det. Fulgråt? Jajamensan.)

Eftersom F var en underbar mörksens varelse (nåja, men hon delade min kärlek till det lätt morbida) hade vi drinkar (istället för begravningskaffe) på ett skönt söderhak - tillika Fredrikes stamställe - vid namn Vampire Lounge (ja, alla attribut finns där, det ÄR ett ljuvligt ställe) efter begravningen. Det var skönt att få träffa alla bortanför kyrkans högtidlighet, att få prata av sig om både ljust och mörkt. Saker som gnagt (är det normalt att känna “f*n, du kan inte GÖRA så här” när en vän har dött? svar ja, åtminstone i detta sällskap) kunde speglas i andras tankar.

Det må låta som en klyscha, men kärleken låg TUNG över hela kvällen. Ja, TUNG, men inte TUNG. Äh, ni fattar. Vi var ledsna men de groteska skämten duggade tätt. Nej, inte tätt, det var fel ord, men de kom. De kom, de förstods och de togs emot. Jag tror att det hade varit svårt att bete sig på annat vis, Fredrike själv hade otroligt mycket humor och ofta en svart sådan, så jag tror inte att hon hade så värst många “känsliga” personer i kretsen runt sig.

Ironi (men en bitterljuvt vacker sådan) är att det tack vare denna begravning blev så att många människor som har kommunicerat i många år via diverse communities och liknande nu kunde mötas öga mot öga för första gången. Vi strömmade till från Jämtland, Dalarna, Skåne, Västmanland och naturligtvis Stor-Stockholm. Betty, Pocks och många andra till förvandlades från brev och texter (som förvisso känts NÄRA) till kött: kropp, ögon, röster, kramar - många stora varma kramar.

Jag är helt slut, men inte körd. Det ska vara gott att leva var slutsatsen från i går. Att leva gott bestämmer man sig för (åtminstone jag) lite då och då (…och hinner sedan glömma det mellan varven) men man kan starta ett nytt liv varje dag till slutet. Äta gott, dricka gott, vara kreativ, möta intressanta människor. Kanske borde jag göra ett dagsbeting? Någon av de nämnda kriterierna ska fyllas varje dag. Ja, varför inte.

Det håller så länge det håller.

Dagens Izzyros går till alla som var med i går, som gjorde något svårt till något som gick att stå ut med. Stor kram, ingen nämnd, ingen glömd.

Veckans skönaste kattbild, alla kat(t)egorier. Sommarkänslan kommer på köpet. Ahhh…!

Dagens Izzyros går till Elsa och Marie som trotsade smittrisken för att hälsa på mig och Izzy och lämna mina födelsedagspaket (att synka det har vi misslyckats med i 1,5 månad nu). Jag blev stolt mottagare av det första paket Elsa nånsin slagit in själv. Konstnärligt :)

Av Elsa fick jag fina underbyxor (de där åker på imorgon! eller, var det mer information är världen behövde ha? jaja, strunt samma *host*) och av Marie en matchande dösnygg (moaaaahahahaha) tröja. Genomgående välbekant tema, som synes :)

Men det bästa av allt (nu kommer jag exponera mig som den trötta gamla kärring jag är) var att de skjutsade mig så att jag fick storhandla, och efter snart en vecka (jag låg större delen av förra helgen också) utan några riktiga utflykter till affären så var det tomt på roliga saker att trycka i sig i både kyl och frys (liten kyl och liten frys, bör jag kanske påpeka). Sammanlagt 20 kg (!) kassar med tuuuunga varor som är pest och pina att släpa när man inte blir skjutsad blev det.

…och sen däckade jag igen. Feber-röda kinder och den där intressanta känslan av ögonglober som sakta steks i ögonhålorna (ja, men ni vet hur det känns?), som den värsta Rudolfina med röda-inte-bara-mulen-utan-hela-plytet.

Det är roligare att ynka när man åtminstone har goda saker att äta mellan varven.

TACK E&M. Izzy hälsar också. Hon ndrar redan när Elsa ska stoppa godis i henne nästa gång.

Att älska det där med att ha kreativa vänner, var det ja. Att när man fyller år önska sig att ens kompisar följer med på en tvårätters på Fjolljollen för att sedan gå på Hootchy Kootchy Club (specialkväll på Södra teatern) är en klart kreativ sak att älska! Heja Suz!

Bettie Page var med sin stränga uppsyn, sitt djävulska leende och syndigt körsbärsröda läppar en av de märkligaste pin-upporna genom tiderna. Vi ska hylla denna femme fatale av fetisch och verkligen sätta eld på skägget!
En spektakulär show, en queer-burlesk-extravaganza där den stygga och olydiga hemmafrun står i centrum. Södra Teaterns Kägelbana kommer att städas i alla mörka skrymslen, från golv till tak och sedan förvandlas till ett tempel som regeras av dominanta härskarinnor med livsfarliga kurvor och dammvippan i högsta hugg. Så passa på; lämna spisen och ungarna eller tv-apparaten, grabba rottingen och kom upp till klubben för en kväll du aldrig skulle bjuda din mamma på!

Livsfarliga kurvor, dammvippa i högsta hugg - count me IN! *letar febrilt efter den rosa plastkorsetten*

(jag HADE ju en fin dammvippa när jag jobbade på slottet förra sommaren, den skulle man ha haft nu ;))

Himlen, eller åtminstone en av dess utposter, ligger på Sysslomansgatan 8 i Uppsala. Där finner man ChokladCaféet och de gör tårtor och praliner som gränsar till fulländning. Uppsalafamiljen kom alltså hit på post-födelsedagsfirande igår, och med sig hade de en liten tårta samt en bunt petit chouxer från nämnda ställe. Ooooaaaaah.

Jag är bra på att göra tårta men hade inte gjort nån tårta själv denna gång (förkylning och magbesvär - då vill man inte palta runt med grädde och dekorationer för att smitta ner sina besökare lite extra) så det var ju tur att jag hade förutseende gäster. Tur var också att jag fortfarande hade smaksinnet i behåll igår - det är nämligen fullständigt satt ur spel idag (förkylningen har tagit rejält omtag för 358369:e gången den senaste månaden). Jag fick en liten låda ljuvliga praliner från samma producent som ovan (*sjunger* “Ovan dääääär”, öhm, sorry), den lådan får stå orörd tills det är nån mening att öppna den igen. Fast titta kan man. De gör inte bara GODA saker, de är vackra också.

Roligast var ändå sockerkakan som yngste sonen hade gjort (han hade bakat muffins också, de var minst lika goda men rönte inte samma uppmärksamhet ändå). Han måste ha blandat i nån hemlig ingrediens ty Izzykissen blev som TOKIG.

Suzann hade lagt upp en bit kaka på sin assiett och Izzy ställde sig helt sonika på bakbenen, högg ett fast tag i sockerkaksbiten och planerade uppenbarligen helt iskallt att bära iväg med den som den var. Hon är inte bara fräck, hon är stark också.

Vi hade en mycket trevlig dag, men tyvärr så snörvlade också Suzann innan dagen var slut, så nu har jag väl passat vidare mina fördömda mördarförkylningsvirus från Småland till den karga Upplandsslätten också. Känns lite taskigt :-/

Och jag känner mig småknäckt för är det nån vecka varje månad som man absolut inte “får” vara sjuk så är det kommande vecka, hela tidsplanen ska rullas och databasen ska till kunden. Det finns inte ens chans att min kollega ska förväntas fixa hela alltet ensam, vi behöver vara två. Det är både bra och dåligt det där med att ha kompetenser som inte alla på företaget har :-/ Jag hoppas på ett mirakulöst tillfrisknande, eller att jag i alla fall orkar göra som i slutet av förra veckan då jag jobbade halvdagar. Febern är hög och hjärnan är inte direkt snabb. Hel**** också!

Jag är begåvad med osedvanligt kreativa vänner i vilt varierande åldrar, och det är en källa till glädje i alla lägen, måste jag säga.

Igår kom ett “grattis på 25-årsdagen” (fel - jag fyllde 26. hexadecimalt.) från hakke med en limerick som jag bara måste publicera:

En skatflicka med röda horn
Flög upp i stadens högsta torn
Och sjöng över Västerås
(På utrikiska gunås)
“I’m the horniest girl ever born!”

(jag stirrade förfärad på det där med “horniest” ända tills herrn förklarade sig: “Horniest” syftade naturligtvis på de läckert röda hornen med clips. Vad annars? (Visst betyder det “hornbepryddaste” på svenska?) )

Specialdesignade foton och söta SMS kompletterade vänglädjen. Ja, och bäst av allt (hakke får förlåta), Elsa som med hjälp av sin mor sjöng “Vi gratulerar” på mitt mobilsvar (huuuur ska jag spara det?) och bästbästast av allt var när hon mitt i sången avbröt sig och frågade MG “är hon inte DÄR?” och MG förklarade det där med telefonsvararen och Elsa bara fortsatte sjunga igen.

Allt det där och spännande paket på hallgolvet var balsam för själen när jag sent igår kväll kom hem efter ett tröttande tjänsteresedygn, igen. 80 mil i bil och åtta timmar möte inklämt på 24 timmar blankt tär på energireserverna. Nu ska jag vad jag vet inte iväg på åtminstone (tjohoooo!) över en vecka.

Att inte få vakna av födelsedagskel med Izzy var eländigt, men hotellfrukost var ett plus.

Och återigen blev jag lycklig över den miljö jag får arbeta i. I slutet av ett viktigt möte säger bossen över miljardprojektet (som satt brevid mig) “är ni inte snälla så plockar hon fran hornen” och jag halade upp handväskan och snäppte mycket riktigt på hornen för en stund. Att det är OK att vi skojar så i en så “seriös” miljö är värt så otroligt mycket för mig. Jag skulle aldrig orka med mina höga arbetsbelastning annars.

Idag har jag ledig förmiddag efter många sena (eller för den delen morgontidiga) arbetstimmar. Det blir visserligen “kvällsskift” ikväll tack vare det, men det är det vört att få ta det lugnt en stund. Ännu en ingrediens i “att överleva hög arbetsbelastning”.

Izzy låter meddela: Dagens vänskapsros går till Thebe, för att hon på förtjänstfulla vis håller min matte på gott humör.

Thebe är inte bara ett utmärkt bollplank när skumma ageranden ska dryftas (ska man vara okvinnlig - internskämt - tillsammans med nån så ska man definitivt vara det ihop med Thebe, säger matte!), hon är dessutom en utomordentligt kreativ och humoristisk medspelare när det gäller att tänka ut extraordinära experiment och fullskaliga fysiska modelleringsmöjligheter utöver det vanliga. Hon kan t o m gå med på att det vore en bra idé att matte ska springa runt på Björnön och knuffa på folk och säga “jag är en neutroooon!” (fast det där sista tror jag ärligt talat att matte bara hittade på, Thebe skulle nog tycka att matte vore LITE knäpp om hon gjorde så - matte får faktiskt ta och moderera sig lite nu, så det så)

All heder till en skön människa!