Spinster and Spin(n)ster

Kristoffer och jag har gått runt och sagt “muu” med våra allra fjolligaste röster i flera veckor nu, men har fullständigt gått bet på var vi fått det från. Svaga minnen av nån som låtsades vara nåt annat än den var - men vad?

Disney? Kunde det vara så?

Älskade google - en simpel sökning på disney och muu gav oss svaret: alltid lika sevärt :)

SVT sänder Der Untergang i kväll, ta chansen att se den om du inte har sett den förut. Nej, man måste inte alls ha en fetish för WWII för att uppskatta den, jag lovar.

Hitlers sista dagar speglas i en film baserad på böckerna av och intervjuer med hans personliga sekreterare, Traudl Junge. Hennes egna slutord är rörande, och Bruno Ganz är fantastisk i rollen som Hitler själv.

Att jag älskar mitt stadsbibliotek är väl ingen nyhet, men det är mer och mer sällan som jag bara lånar böcker - några månader utan digitalbox till TVn gör också att jag har vant mig vid att allt oftare botanisera i filmhyllan. De har alldeles nysläppta filmer (man får köa på dem - “Kalle och chokladfabriken” t ex) men framför allt ger de där hyllorna chansen att fylla luckor i det förflutna, där finns gott om klassiker ur alla genrer.

Visst ville jag se “The Misson” när den kom, men det blev aldrig av, sen blev det aldrig av och så blev det aldrig av. Det är en “borde ha sett”, det vet jag. Dr J lärde mig att älska filmmusiken - men själva filmen var ännu osedd.

Tills nu.

Jag högg filmen igår (tillsammans med en mer mainstream Wallander :)) och har njutit två timmar storslagen episk berättelse (den utspelas i djungeln mellan Paraguay, Brasilien och Argentina - vattenfallen, VATTENFALLEN, oiiii, man ska nog se den här på stor duk ändå), baserad på den gräsliga kolonialväldeshistorien i Sydamerika på 1750-talet. Jesuiter som försökte bygga kristna bosättningar bland indianerna (just i denna storyn är bosättningsbyggarna - jesuitprästerna Jeremy Irons, Liam Neeson och senare också Robert deNiro - the good guys rent dramaturgiskt, men rent historiskt i det stora hela är det ju värt att ifrågasätta missionerandet också och det gör vi väl lite till mans antar jag) men slås ner av politiska skäl, de blev ännu en bricka i Europas maktspel. Jag fick bryta mitt i, det var för mycket för mig att se hela filmen i ett svep, även om det såklart rekommenderas.

Snytpapper fram, samt en retroaktiv skamkänsla över Europas framfart i övriga världen back in the days.
Ja, vi bör väl skämmas fortfarande. Det får jag fundera över en annan dag.

Tills vidare kan du ju titta på trailern, om du är nyfiken.

…eller ett sammelsurium av nyckelscener med delar av den underbara filmmusiken.

Tack snälla bibblan för att man kan fylla en upplevelselucka här och där, lite nu och då.

Jag lånade Se upp för dårarna på bibblan i fredags, det är en småputtrigt trivsam film om-än-med-pekoralvarning (det är heeeelt OK, ibland kräver kroppen just detta!). I en framträdande och mycket hedrande biroll finner man ett antal av mina favvisar C20, det gjorde ju inte saken sämre ;)

—

Ah, Susanne tipsar om namnlistan för alla tågen - kult! En del av de inskickade motiveringarna får rent av en tår att leta sig ner på kinden, men så är jag trött, febrig och lättylad nu också.

Plötsligt rasade det in en jättebunt med reserverade saker från bibblan, jag får konsumera kultur i en rasande fart - ÄNNU snabbare än vanligt. DVD-filmer får man bara ha fyra dagar i taget (rimligt, åtminstone om man ska vara hemma hela helgen vilket jag inte ska vara och så måste jag jobba lite och - äh), SÅLUNDA blev det morgonkaffe framför Volver. Allt som brukar vara bra i Almodóvars filmer är bra här också: färgerna är som vanligt underbara (hur gör han?), språket (alla hans skådelspelare talar så vacker och relativt sett lättförståelig spanska, jag sitter alltid och ljudar efter för att försöka tala lika vackert, den ynkliga lilla spanska jag nu kan), starka kvinnor, en ljuvlig transa, en spännande historia… ja, jag älskade den här filmen. Också.

För några veckor sedan såg jag La flor de mi secreto hos Suzann, det var nog den sämsta av hans filmer hittills i mitt tycke - och inte ens den var DÅLIG. Det kallar jag hög lägstanivå.

Och jag som är värdelös på att rangordna och göra listor känner ändå att Penélope Cruz måste vara den allra vackraste nu levande människan på jorden.

Amen.

Filmen får fyra och en halv skata av fem. Close to perfection.

Casino Royale (DVD)
Der Untergang (DVD)
Indriðason, Arnaldur, Vinterstaden (bok)
Jamiroquai, High times (CD)
Larsson, Stieg, Luftslottet som sprängdes (bok)
Lindblom, Sisela, De skamlösa (bok)
Läckberg, Camilla, Tyskungen (bok)
Malmberg, Staffan, Aj människa (bok)
Nesser, Håkan, En helt annan historia (bok)
Sjögren, Annika, Där ingen vind blåser (bok)
Volver (DVD)

På nåt vis känns det som om jag besöker bibblan “ganska ofta”. När jag var där i måndags sa bibliotekarien “jo, jag tyckte att jag såg att det hade kommit in nåt till dig imorse”. Mer än en gång har hon fnissat då hon noterat att jag lämnat tillbaka en bok dagen efter, alternativt två dagar efter, att jag varit och hämtat den (jag tänker på krakarna i kön efter mig, minsann - för min flit att kuta dit flera gånger i veckan har inte aaaaalls nåt att göra med att jag vill få steg till pedometern, icke *host* ÄH, det är SKÖNT att promenera och bibblan är ett mål som gott som något, snudd på godare än de flesta ;)). Hon är väldigt trevlig, men hon blev förvånad när jag lånade Borat the movie. Höm. Jaja.

Jag har nyss svepläst Helen Turstens senaste, En man med litet ansikte, och den var som väntat mycket bra. Jag gillar Tursten per default, den enda av hennes böcker jag inte fallit pladask för är Guldkalven, men i övrigt är det alltid tumme upp. Här snurrar det kring trafficking, och även om upplösningen inte var förfärligt oväntad så var boken svår att lägga ifrån sig. TV:n stod inte på en enda minut de två kvällar jag hade boken hemma :)

Nu läser jag Christina Wahldéns Operation Ormens huvud, ÄNNU en bok om trafficking (barn, kinesiska) och jag konstaterar som vanligt att Wahldén måste vara en av Sveriges mest underskattade författare. Vi har många framgångsrika deckarförfattare i Sverige, kanske är det därför hon liksom drunknar i mängden. Huvudpersonen Hedvig Ek är kompetent och avig (eller borde man skriva “men”? ;)) och ska kanske inte vara tycka-om-bar, men det gör jag ju, tycker om henne alltså (eller - att läsa om henne, om man ska vara en petimäter).

Parallellt med Wahldén konsumerar jag ohemula mängder gamla Galago efter storfynd på Street. I samma paket ingick en valfri inbunden Galagobok, och jag valde Marjane Satrapis Persepolis 1-4 (den var Svepläsning 1A före Tursten). Underbar bok om ett Iran som gjort mig mycket nyfiken. Min gamla kollega Mitra försökte undervisa mig så länge vi arbetade tillsammans, men jag vill(e) alltid veta mer, mer, mer.

Ah, så mycket bra att läsa, så lite tid.

(ja, jag vet - det är ett angenämt problem! …fast nån FÅR gärna trolla fram ett 36-timmarsdygn om de vill.)

Men var är Kjell Eriksson? Jag saknade det där med att få konsumera en ny Ann Lindell-bok redan förra året - och jag har inte sett något om att det ska komma nåt nytt i år heller. Buhuuu.

—

Allt är bra annars, förutom pollenallergin - den är aptrist och jag är ständigt segtrött-ögonrinnig-segtrött (ja, igen)! Regn idag sköljer naturen ren och fin igen, och det där krispigt nya vackert ljusgröna blir ännu vackrare. Därmed inte sagt att jag tycker att det ska regna imorgon också.

Expressen gör sitt bästa för att hitta skandalrubriker (vilken överraskning :)) och hojtar “Elin Lantos kläder inspirerade av ultravåldsfilm” idag. Jo, de syftar på A Clockwork Orange, Kubricks filmatisering av Anthony Burgess bok med samma namn. Javisst - den film jag hade gissningstävling på här nedan.

Väljer man att enbart fokusera på ultravåld i fallet A Clockwork Orange så har man rätt smal tankevärld. Å andra sidan så kanske det är de som har det som Expressen hoppas på att kunna uppröra.

Vad Lanto själv säger i artikeln? “- Nej, jag tycker att vitt och svart är snyggt tillsammans. Dessutom är det modernt med overall, säger sångerskan. - Jag var inte ens född när filmen kom ut och har aldrig sett den.”

(um… DUH!)

Det hade varit aaaaningens coolare om de hade insett/medgivit parallellerna mellan hennes låt-text (hon vill ha massor-massor av pengar och önskar bli en “real rich bitch”) och Alex cyniska filmvärld.

—

Musikspektakel i utslagsform? Tja, det kanske kan bli intressant. Jag hoppas iallafall att Jessica Andersson och Nanne Grönwall står där med en varsin plats Melodifestivalfinalen innan kvällen är över.

Vilken film är det jag ser ikväll?

Rätt svar vinner… tja, odödlig ära. Åtminstone några timmars ära. Eller minuters. Ja, vatusan.

Ledtråd: en av filmens nyckelscener är den då en medelålders rödhårig kvinna som bor ensam med en massa katter (öhm… väntahärnu… *harkel* nåja, det är ju bara på film) blir ihjälslagen med en gigantisk snopp. Ja, en konstsnopp. Vit. Blank.

Det är en gammal välkänd sanning att man kan göra det mesta av det mesta, med rätt musik och väl valda klipp. Se bara hur The Shining förvandlas till en riktigt klassisk feel-good movie.

(OJ så ung har var förresten, den gode Jack)

Utgång aviserad av Eva ikväll - feber igen, nej, inte läge att festa hur mycket jag än har lust att gå ut och dansa.

Hemmakväll istället. Hero på SVT2. Jag vet ingen vackrare film scenografiskt sett - och historien bakom är inte heller direkt… ful. Love it. Det finns inte en ruta i den filmen som inte skulle bli en utomordentligt vacker tavla om man förstorade den och hängde den på väggen. Ja, visst låter det pretentiöst? Men det är sant.

Plotten är enkel (men blir ändå lätt förvirrande första gången man ser filmen - fastän jag har sett den flera gånger upptäcker jag fortfarande nya saker hela tiden). En namnlös krigare kommer till kungen, till synes för att döda honom som hämnd för ett av alla de krig som kungen har fört. Hur det kommer sig att den namnlöse egentligen kommer så nära kungen att han ens har chansen att döda honom är en intrikat historia, som serveras i variationer genom ett samtal mellan den namnlöse och kungen i väntan på att nån av dem oundvikligen måste dö.

Vackrast: Månstråles och Yrsnös fight i en gyllene höstskog, möjligen slaget (haha, och jag som inte är nån romantiker *host*) av filmhistoriens vackraste och mest sensuella (!) självmord: Yrsnö som dödar sin älskade, Brutet Svärd, på grund av ett missförstånd. Hennes svärd genomborrar ännu hans kropp, hon omfamnar honom bakifrån och driver svärdet vidare, genom sig själv också. Whoah.

Öknen och bergen påminner MYCKET om naturen kring Jiayuguan, jag kan inte låta bli att undra om de har spelat in delar av filmen i Gobiöknen. Fåfängt sitter jag och repeterar de enstaka fraser jag ännu kan plocka ut och känna igen. De talar ganska långsamt och välartikulerat i filmen, men ändå är det otroligt svårt att härma mandarin. Jag kämpar bara med att få ordet “ja” att låta bra :) Jag kan inte avgöra om det är “fin-mandarin” (eller riksmandarin, eller vad det nu kallas - har glömt det, men Kinas mosvarighet till “The Queen’s English” då) som talas, men vackert är det.

Jag måste köpa den där filmen - jag köper sällan film, men “Hero” är en film att äga.

Till filmen: Kolsvart sammetsöra mot kinden, en tass på axeln och en kanna chai på bordet brevid mig. “Bra höst”, sa vi va?

James Bond i all ära, Bond-låtarna är snudd på en lika stor happening som själva filmen , tycker jag.

Chris Cornell sjunger Casino Royals tema - lyssna på den här om du är nyfiken.

Jag vet inte, jag är lite besviken - den är inte så där omedelbart catchy som Bondlåtar ofta är, men den kanske vinner i längden. Cornell-pöjken sjunger ju alltid attans gött, hur som helst.

Filmtajm: Jag fick med mig Prinsessan och krigaren hem från bibblan idag, mest av en slump. Jag ville se något överraskande och det faktum att Franka Potente figurerade på omslaget fick mig att låna filmen utan att jag ens läst färdigt presentationstexten på baksidan.

Feel good, så långt från Nora Ephron-produkter man kan komma. Hemsk och fin, oväntad och hemsk men fin igen. Ungefär. Mycket annorlunda, klart sevärd.

Annars? Jobbar en del (i väntan på Riktiga Jobbet), läser massor (har snöat in på vetenskapshistoria alldeles fullständigt, tre böcker på raken och jag njuter), möter människor, pratar massor. Jag har överraskat mig själv så många gånger de senaste veckorna att jag är alldeles paff, och det piggar upp. Den dag då jag slutar överraska mig själv kan jag lika gärna lägga näsan i vädret, även om jag nog inte alltid kan hålla den takt jag håller nu ;)

Gott att leva.

Det är elakt att skratta åt nån som är trött (jag vet ju själv hur hemskt det är när man bara är såsig hela tiden), men Hatvigs partyanimal-tendenser fick mig att le.

Jag ska upp och jobba imorgon (och sedan ska jag ju gubevars vara social, men H är å andra sidan så attans van vid att jag är halvt sömngångaraktig så det kanske är bra för honom om jag är trött som vanligt :)), så jag borde nog lägga mig och sova nu - men icke, jag ska se “Queen of the Damned” (soundtracket har jag haft i många år - det är tokbra!). Det var en av mina favoritböcker (av Anne Rice) då på den tiden det begav sig (jag tröttnade totalt på hennes böcker sedan, men det tog några år) och det ska bli kul att se om den håller som film.

Morgondagens middag blir lite speciell. Kära Spicy Hotrestaurangen (vårt stamlokus) har en fyra-små-rätter-variant som vi har sneglat på länge, men jag sa “nej, den bjuder jag på när jag har fått jobb” och så var det med den saken - den fick INTE avnjutas tidigare än så.

Det har jag ångrat ibland, det där med att få jobb tog ju lite väl lång tid och jag är vääääldiugt nyfiken på den där menyn.

Men nu. NU! Imorgon blir det fyra små rätter. YES!

Och nu: svart katt på mage, TV3, kladdkaka och te. Mums.

Jag sa till min kollega I att jag gav mig själv helgen att sura över det uteblivna Sthlmsresultatet, sedan fick det vara bra.

Det är ju lite naivt att tro att man kan bestämma sig för att sluta vara på ett visst humör - kanske, eller kanske inte. Där går mina inre åsikter isär ;)

(det är spännande att ha massor av personligheter som samsas inne i skallen *host*)

Det kanske är värt att försöka, om inte annat? Jag tycker att man inte kan blocka en känsla helt (det är snudd på farligt att gå runt och inbilla sig att man kan eller ska göra det), det är därför jag - om jag känner väldigt starkt - säger till mig själv att “OK du FÅR grotta ner dig i den här känslan, fram till…”

Oavsett vilket, jag fick lite hjälp igårkväll, en hastigt uppkommen DVD-dejt med lite god glass och sympati (men tyvärr inga spår av Storfot, buhäää, jag hade verkligen hoppats på att få kela en stund med honom) gjorde saken LITE bättre.

Kingdom of Heaven var alldeles precis en sån film som jag var sugen på att se. Den anknyter till en period i historien som jag finner otroligt intressant, den var snyggt gjord (…naturligtvis, Ridley Scott har väl aldrig varit den som sparar pengar i onödan) även om det blir otroligt tradigt med alla dessa utdragna stridsscener. Det är som en tävling, varje ny storfilm ska vrida upp det hela ÄNNU ett snäpp och nu börjar det nästan bli löjligt. Det jag GILLADE med stridsscenerna var väl snarast Bailans finurliga lösningar på hur man bemöter en egentligen övermäktig fiende med lite matematiska/ingenjörsmässiga trick ;)

Teknokrat, såklart.

Men trots att jag ser (eller kanske inser) att Orlando Bloom är en fantastisk skönhet så är han så ointressant i mina ögon. Jag hade hellre sett mer av Jeremy Irons eller Liam Neeson. Jag ÄR nog gerontofil trots allt :-O

(jag är nörd också, så jag noterade att månen var felvriden vid ett tillfälle - i den delen av världen “ligger” halvmånen, och det gör den också i stora delar av filmen, men vid ett tillfälle “står” den så som den gör här uppe på våra breddgrader)

Och så har jag sökt ÄNNU ett projektledarjobb på A****M under helgen. Jag kände mig rejält fånig en stund, jag sökte ett liknande jobb där i början av september och hörde sedan inget alls, så jag insåg att jag var ute ur leken med besked.

Jag vet inte om det bara är jag - men jag känner mig så otroligt dum när jag skickar ansökan efter ansökan till samma företag (även om det, som i detta fallet, är ett väldigt stort dito).

Jag ser framför mig hur de sitter på personalavdelningen och suckar och säger “haha, den är hon den där läkarstudenten igen, att hon aldrig ger upp” (ja, alltså, alla har vi väl våra mörka, pinsamt egocentriska stunder? *host*) för man har ju sällan hunnit göra några dramatiska saker mellan ansökningarna så det känns som om man bara skickar in samma tugg om och om igen.

Jag hann tänka så åtminstone en gång under helgen, men idag gick det över, för det kom faktiskt ett brev om den där tjänsten jag sökte i september (jag har inte fått jobbet, yadayada, men…):
Din kompetens tycker vi emellertid är intressant för andra
projektledartjänster inom ******. Eftersom vi idag ser ett stort
behov av projektledare, skulle vi vilja ha med din ansökan när vi
diskuterar detta.

Tja, om de ber snällt så…? Hum.

(desperat? jag? oooja, nu börjar jag faktiskt bli det)

Se Hotel Rwanda. Gör det.

(ur rekommendationsmail till vänner: Gråtorgie. Jag känner en kopiös kollektiv och retroaktiv skam, baxnar över att det redan är över 10 år sedan och undrar igen och igen hur i helvete det kunde få hända.)

Aldrig är mat så god som när man är riktigt hungrig. Jag hade glömt att äta sedan frukosten (som inte heller var mycket att hänga i julgranen då jag bara hade fått med mig lite torrt bröd i förbifarten) på jobbet igår, och kön på Spicy Hot var lång, men kycklingen med basilika och den friterade fläskfilén var lika ljuvlig som vanligt - ja ÄNNU ljuvligare på grund av hungern?

Vi tog oss en riktig filmkväll, först Pirates of the Carribean och sedan National Treasure. En suverän film (piraterna) och en halvdan (National Treasure kunde ha varit så mycket mer än den blev, nu kändes den bara… risig, men tokgillar man Da Vinci-koden så kan man kanske tycka om den).

Jag hade för mig att Johnny Depp berättade om sina händer i nån intervju jag såg nyligen. Hans händer är tydligen små och frökenaktiga, så han fick en body double under “Pirates”, i de scener då kameran zoomade in händerna var det någon annans händer man såg eftersom hans egna inte anstod en sjörövare av Jack Sparrows rang. Tja, mja, min observationsförmåga gick bet där ;)

Till min enorma glädje såg jag nu att det kommer ännu en film, Pirates of the Carribean (Dead Man’s Chest) under 2006. Härligt! När man kombinerar humor med äventyr och kul teknik så blir resultatet ofta underhållande. Den här typen av film kommer jag aldrig att växa ifrån.