Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Med tunga steg gick jag till Kristoffers skrivbord. “Jag har nåt att berätta” sa jag.

Kastade fram brevet - brevet från XXX i Beijing, som ska ordna mitt multiple entry business-visum - där det står att type test manager Mr Siw Exxxx Ixxxxxxx Andersson härmed högaktningsfullt inbjudes till Kina, blubb blubb.

Kristoffer tog det med fattning (”man får inte vara så kinkig”) och min chef nickade eftertänksamt när jag påpekade att nu får han väl höja min lön lite, nu när jag behäftats med testiklar, visst är det väl så det fungerar?

Det är ju inte första gången jag heter Mr, men det är nog första gången jag får heta det TROTS att jag skrivit “female” efter mitt namn och passnummer.

Det var inte länge sen sist, och nu var det dags igen; brilldille. Kristoffer börjar nog inse så smått vad det innebär att dela kudde med en förvirrad gammal människa - härom kvällen var det dags igen.

Jag tafflade runt förtvivlat i dimman, K undrade “kan jag hjälpa dig med något?” varpå jag svarade att han gäääärna kunde få hjälpa mig att leta upp mina glasögon, ty jag kunde inte hitta dem och just i den sitsen är närsynthet inte nåt vidare praktiskt.

Kristoffer sa ingenting, han sträckte bara - riktigt ömsint - fram händerna och drog försiktigt ner mina glasögon som jag… hade skjutit upp i håret.

Igen.

Dags att återvända till Qingdao. Wish me luck, underhåll mig gärna med mail :)

Kristofferpappa med fru på besök - vi åkte till Skansen! Jag har inte varit där sedan nittonhundrasjuttifyrakallt, så det var attans kul!

Det var kanske inte helt oväntat, eller för den delen unikt, att vi alla skulle bli kära i lemurerna.

Små små håriga händer. Snudd på.

Lemurbebisar har gott om energi. Den här for runt så mycket att det var en bedrift att lyckas fånga honom eller henne på bild.

Kompisar. Nej, det är inget snuskigt på gång, det var bara kuddmys.

Man fick ju inte klappa lemurerna, hur mycket det än kliade i fingrarna. Ingen hade dock lyckats förklara för dem om att de inte skulle klappa människor, så rätt som det var smög en liten svartvit krabat upp vid min sida där jag satt på huk. Kunde den ha flinat [så att jag förstod att den flinade, I suppose] så hade den nog gjort det, sedan grabbade den tag i min kamerarem. Den såg tydligen god ut.

Trist att jag lyckades så dåligt med vinklar och fokus, men jag ville inte mickla för mycket så att min nya kompis skulle skutta iväg igen.

Druggarna. Det är också himla roliga djur :)

När Kristoffer skickade facebook-inbjudan till ett gansgterspel suckade jag lite - jag tröttnar ju alltid på såna där spel. Kommer aldrig igång. Är sug-usel på den där typen av nätspel där det händer väldigt lite.

Ja, och så blev jag gängets toppmördare? Men huvva. Jag vet inte jag.

Jag fick nog inga hjärnceller i mina vaccinations-sprutor, ändå.

Jag börjar liksom bli gammal såtillvida att mina glasögon (för närsynthet) inte är så bra när jag ska läsa nåt på nära håll, då skjuter jag upp dem på skallen på värsta tant/farbrorvis. Ännu värre är det att jag hela tiden lyckas lägga bort glasögonen - men då är det ju tur att jag har tre par av olika årgångar, men med samma styrka. Det är bara att plocka nåt gammalt par en stund. Ju.

…och i kväll blev det så himla ont om glasögon, plötsligt. Hittade till slut ett par gamla, skulle läsa mail, drog upp brillorna i håret bara för att inse att - men heeey - det ju redan satt ett par brillor där. Ja, men inte undra på att det var svårt att hitta glasögon då, när jag redan hade två par på mig.

När man är så slut i rutan att man måste kolla upp sitt eget postnummer på eniro borde man ha lite mer semester, va? (hmpf)

(nääää, det kan jag inte, som nyanställd har jag inte hunnit jobba ihop full semester, pilutta mig)

Jag ska till företagshälsovården och bli påfylld med både det ena och det andra i vaccinationsväg i eftermiddag, jag ska kolla om de inte har lite friska hjärnceller att trycka in också ;)

Nåja. Jag har tagit mig en oanständigt skön sovmorgon efter två nätter med alldeles för lite sömn, men nu ska jag minsann vara en duktig liten arbetsmyra och cykla bortåt jobbet till. Hej hopp på er!

Resan förlängdes med några ynka dagar på grund av ett hastigt påkallat möte i Beijing, och jag blev så SUR, så där fånigt sur. Vad gör det att komma hem lördag istället för torsdag? Egentligen? Ja, förutom att jag nu måste tulla lite på min ynkligt korta men hett efterlängtade och oerhört välbehövliga semester kommande vecka. men så där kan det vara, allra helst när resan förlängs med Läskigt Möte.

Mötet avklarades på en dag istället för två (det var hos ministeriets testinstitut, inte helt bekvämt rent mentalt för vi behövde diskutera saker som jag egentligen inte har så mycket koll på [som jag vill ha] än, och som ensam västerlänning kändes det också otroligt utlämnande att inte ha en aning om vad som avhandlades när det under väldigt långa stunder talades kinesiska istället för engelska).

Man får inte vara squeamish heller. Ta sig till testinstitutet? Ha, då fick jag leta rätt på en taxi, sedan ringa upp en kinesisk kollega som per telefon skulle förklara för chauffören hur han skulle hitta dit. På det tredje försöket hittade jag en förare villig att försöka (VET ni hur stor den där stan är??), och sedan vidtog en lång och förvirrad taxifärd men fram kom vi till slut (då hade chaffiskraken fått stanna flera gånger och fråga sig fram), två minuter före utsatt mötesstart.

(till nästa gång har jag visitkort med adressen att visa upp ;))

Jo, det gick bra. Och alla flighter till Sverige var fullbokade på fredagen, så jag lullade runt några timmar i förbjudna staden (jo, bilder kommer - en annan dag) men att turista ensam var så trist så trist, så resten av tiden fram till den efterlängtade tidpunkten 14.45 på lördagen (avstamp för flight SK994 till Arlanda) fördrev jag med att titta på film. Ibland är man en trist tröttmössa, men så får det vara.

På flyget råkade jag sätta mig i stol 2B istället för 3B (det gjorde inget, business-delen var mer än halvtom) och snubben brevid sa hej och frågade vad jag hade gjort i Kina. Han själv var Hög Chef på Stort Företag i Kina, många tusen anställda, men han hade ju ett förflutet i Ludvika… lucköppning vidtog och vi kom fram till att vi är gamla kolleger, när han sa sitt förnamn kunde jag fylla i med efternamn och sedan surrade vi i stort sett hela vägen till Sverige. Otroligt kul och ett underligt sammanträffande. Men lite ledsamt blev det också, han hade redan dragit utomlands när exkollega Kent dog så han hade ingen aning, och beskedet att det dessutom var för egen hand det hela skedde var omstörtande (naturligtvis).

På Arlanda stod en Kristoffer och väntade, att det var ljuvligt att bli mött istället för att behöva hasa sig till flygbussen var väl dagens understatement. Izzy är rätt nöjd att ha hela flocken samlad igen :) Jag åker förmodigen tillbaka i mitten av augusti, men just nu ska jag bara njuta av att vara hemma. Igen.

Jo, jag är ju i Qingdao och mer om det skriver jag… en annan gång, men nu har jag just klarat av presentationen för ministeriet och det gick så xxxxx bra. Jag vill skicka tack till fina vänner som alltid tror på mig, och främst Kristoffer, såklart. Jag har haft så ont i magen för detta men vänner bär en framåt när det blåser hårt runt omkring, så är det bara. KRAM.

Ljuuuuuvliga Torsmo!

Hängmatta är gottis.

Midsommarfin Suzann.

Ogräsbemängda gärdesgårdar (så fånigt det ser ut när man stavar det så :)) är väl urbilden av svenskt sommarlandskap i ett nötskal. Tja, åtminstone för mig.

Ljuvligt syskonpar i Skattungbyn.

Nemo och Kristoffer hade skoj.

Man bara måste älska lutande horisonter ;)

—

…men medan vi njöt i paradiset trillade fina vännen ner med en stroke. Livet är inte rättvist. Ja, hur man nu ska kunna säga att det är rättvist att NÅN får en stroke, men att denna vänliga, ödmjuka och otroligt genomambitiösa människa ska behöva råka ut för det är en gåta. Jag kan ana en del av de katastroftankar som snurrar genom skallen, och det gör mig ont - det är illa nog att bli sjuk, att dessutom behöva ens fundera på om man ska kunna fortsätta i det yrke man kämpat så otroligt för att tillägna sig måste vara en mardröm. Många många tankar går åt det hållet. Bli-frisktankar, så väl som de “man vet aldrig vad morgondagen ger”-tankar som susat runt i skallen så ofta på sistone, efter sjuka barn, trafikdödsfall och liknande. Huvva! Vilken sommar det har varit hittills i bekantskapskretsen :(

—

Anna Janssons senaste, Inte ens det förflutna, fick agera midsommarläsning tillsammans med Jo Nesbøs Djävulsstjärnan. Två riktiga fullträffar - jag brukar ju tycka om Anna Janssons böcker snudd på per default, men den här var lite annorlunda upplagd och det konceptet var inte alls tokigt! < — det där betyder egentligen “jag tokgillade det”

Reselektyr på planet till Kina i natt blir Arne Dahls En midsommarnattsdröm. Passande, va? ;) Arne är som bekant ett säkert kort. För en så lång resa vill man INTE chansa. Sthlm-Beijing är väl en sak, men sedan blir vi sittande på flygplatsen i Beijing i flera timmar innan det är dags att kliva på anslutningsflyget till Qingdao. Det riskerar bli ILLA segt.

Ibland är det bittert att vara trött - det var sommarfest på Firman i förrgår, stort tjosanhejsan med över tusen personer anmälda (det kom folk från systerdivisionen i Stockholm också) men vare sig K eller jag hade lust eller ork att gå. Hemlig gäst skulle det ju bli, jo, men förra året var det Charlotte Perelli och, tja, nja. “Det kan man nog vara utan”.

Jag missade de utomordentligt sköna bröderna RONGEDAL. Va? *yyyyl* De är ju alldeles underbara.

Jag gillar inte hemligheter och överraskningar :( Jag vill veta vad jag missar. Eller o-missar. Alltid.

Jag behöver VERKLIGEN semester. Det kan bara bli två veckor, det är egentligen två veckor för lite, men så får det bli. Och jag behöver dem NU.

(jag får tåla mig tre veckor till)

—

Badbibliotek lät väl som en särdeles bra idé! Det har onekligen hänt att läsningen tagit slut snabbare än man tänkt sig när man njutit i solen långt hemifrån. Frågan är bara vilka böcker man vill riskera “vattenvågor” i?

Just nu läser jag en hel bunt ungdomsböcker, välskrivna diton kan man som bekant njuta av oavsett fysisk ålder.

Christina Wahldén skriver fint om självmordslängtande tonåringar i För bra för att dö, men det kanske blir lite väl tillrättalagt och förnumstigt i hennes böcker ibland. Tonåringarna runt mig tycker om hennes böcker, gott så. Jag gillar hennes vuxendeckare, måste jag säga - det vore roligt med något nytt på den fronten snart.

Svensk mästare i ungdomsböcker är nog fortfarande Johanna Thydell, med Ingrid Sandhagen som god tvåa. Man får heller inte glömma Katarina von Bredow inser jag nu när jag tänker efter - eller för den delen Katarina Mazetti (trilogin som börjar med Det är slut mellan Gud och mig är ju fantastisk!). Ja, man kan lugnt konstatera att det finns många fina författare med inriktning på tonåringar i Sverige. Det är alldeles förfärligt jättebra.

Mindre tillrättalagt (…som en av recensionerna jag läste konstaterade - droger och sex redan före sidan tjugo i en ungdomsbok är kanske inte alldeles vad man väntar sig) berättas det om tonåriga Tessa i Jenny Downhams debutbok Before I die. Tessa har cancer, obotlig dito, och historien om henne är befriande ickesentimental (nåja, en och annan klump i halsen får jag när jag läser), hon får vara grinig, odräglig och besvärlig men också filosofisk och fin (precis som boken).

Tessa listar saker att göra innan hon dör (jag har sett många böcker på det temat på sistone, men detta är den första jag tar tag i och läser) och det är inga små grejor ska jag säga. Det är stimulerande att följa henne när hon tuggar sig genom livserfarenheter i rekordfart. Hon ska ju hinna göra allt - inklusive att bli kär, bryta mot lagen och köra bil (fastän hon bara är 16 :)) - på bara några månader, det är ett tufft jobb.

Tack till Lia för tipset!

Kristoffer är på forspaddlingskurs med kompisen Lisa hela helgen, kvar hemma är jag och har bok- och sol-maraton. Om man nu ska bada inför julafton (bara ;)) så kan man ju snika sig en hemmaspa-dag på självaste nationaldagen, så jag dök in bakom mitt gladblommiga duschförhänge och pysslade en lång stund. Det är ju så ljuvligt - varför gör jag det inte oftare?

Veckan som gick var minst sagt intensiv, vi har blivit duktiga på att gå upp tidigare på mornarna, så nu är vi oftast på jobbet vid 7. Värsta dagen var i tisdags, då slog jag igen testpärmen först 21.50, så det blev minst sagt en lång dag med jobbtankar. Jag ville förbereda mig för ett telefonmöte på onsdagen och när jag väl satt där och förhandlade med andrasidanjorden så fick jag som tur var känna den där känslan av att hard work pays off. Det är ju ingen självklarhet, men var gång det inträffar så mår jag så bra.

Den 22/6 blir det nu så att test manager Andersson ska åka till Andrasidanjorden, sedan ska jag, jag, stå där och förklara för det berörda ministeriet vilka tester jag anser att vi ska göra på de tåg de betalar 10 miljarder för, och varför. Mycket pengar är det, de testerna vill man inte ska misslyckas. Ungefär. Mina axlar dignar under bördan på samma gång som jag toknjuter.

I går fick jag så mycket beröm för det jobb jag gör, att jag rodnar än. Ett av mailen borde jag nog skriva ut och spara. Det gick i kopia till ett antal överordnade, men tyvärr inte till den där lönesättande ;) “We need Siv here! I know it’s not possible, but we need someone like her” började det, och sedan fick jag veta att min fantastiska förmåga att hålla folk på gott humör trots kulturskillnader och tung arbetsbörda är något alldeles unikt. Och jag blir skraj, för det kan ju bli så att jag stannar en längre period där på andra sidan jorden (i höst/vinter, om det nu blir så) , men jag vet ju med mig att jag ÄR inte alltid sådär glad och positiv, det orkar ingen. Personen ifråga har iakttagit mig i ett halvår, i ett halvår kan vem som helst orka vara glad och trevlig, men ju längre tiden går och ju mer stressen ökar så skavs ju även min hypersociala sida ner.

Fast jag antar att jag får träna mer på att vara glad över de omdömen jag får nu, än skraj för att de ska vittra sönder med tiden.

Man vet att det är varmt när limmet i ryggen smälter och sidorna rasar ur boken man läser. 50,3 grader varmt visade termometern som var i solen, inomhus hade jag 30,1 grader varmt, trots att jag dragit för alla fönster där solen ville strömma in och värma ännu mer.

Jag är som synes inne på Arne Dahl, igen. Jag steck emellan med Leif GW Perssons Den som dödar draken, jag kan erkänna att jag var tveksam till om jag skulle orka med en hel roman med Evert Bäckström i huvudrollen, men det gick bra ;)

Boken tar sig INTE in i topptrion av de bästa Leif GW-böckerna, men den var oerhört underhållande och jag skrattade snudd på högt ibland. Jag älskar hans torra humor, han ger t o m - via en av huvudpersonerna - en känga till den där tröge gubben, professor eller vad han nu är, som brukar stå och orera i TV3:s Efterlyst på torsdagskvällarna :-D

På FB kan man få veta om ens kompisar tycker att man skulle passa bra i en kärleksrelation med en av deras andra kompisar. Den gamla skolkamraten som också är vän med Kenny Bräck anser att vi är ett passande par.

Det var som *** - baserat på min körstil då, eller?

(nåja, nu tror jag vare sig att hans fru (?) eller Kristoffer behöver vara speciellt oroliga)

(dålig mobilbild, jaaa)

Det finns absurda upptäckter, och så finns det ABSURDA.

Någon kväll i förra veckan (jag minns inte vilken) passerade vi fontänen i Rudbecksparken, och om den tyckte uppenbarligen någon att den behövde kompletteras med en… fisk.

(det luktade inte tårta om den lilla installationen, kan jag avslöja)

…eller (om man ska låta fantasin leka istället ;-P) var det kanske så att den simmade in i ett rör i Långtbortistan, intet ont anande, och så schlorrrrrp så drogs den automagiskt igenom halva jordklotet för att sprutas ut alldeles där?

Jo, men vi säger så, det är mycket mycket roligare.

Brainflakes skriver smart formulering om nulycka kontra wowlycka. Kanonbra!

Jag har blivit otroligt bra på nulycka. I går hade jag nulycka, även om man kanske skulle kunna tro annat.

Saker skulle ju skickas till andrasidanjorden, jag hade enligt ursprungsorder byggt vidare på det som fanns (och som en gång kom just från andrasidanjorden). Allt skulle skickas i går morse, men jag skulle invänta go ahead från höjdare.

8.30 ringer höjdaren, säger “Näää, det [som jag från början fick från dem, n b ;-D] ser förJ*VLIGT ut med det där upplägget, vi behöver göra ett eget dokument istället”.

Ehum.

Andrasidanjorden måste ha det på morgonen i dag (det som är morgon för dem är mitt i natten för oss), jag skulle sitta i höjdarmöten hela dagen i går. What to do?

Jag blev inte ens arg. Eller trött. Jag var beyond. Jag bara flinade. Meddelade andrasidanjorden om läget, killen där svarade “keep your smile, and a copy of the old version” och jag gjorde båda, just in case.

Efter mötena gjorde jag en helt ny mall efter konstens alla regler, tog så med mig pärmarna med testinstruktioner ut i solen (klockan var ändå 16.30 och jag hade varit på jobbet sedan 7) och satt sedan på en filt i Rudbecksparken med alla mina A3:or och den tjocka pärmen framför mig. Insikterna haglade och pennan glödde. Faktiskt.

Det var där nulyckan inföll. En varm och solig försommarkväll, en rolig hund som lekte en bit bort, en ljuvlig doft av syrén och så dessa arbetsuppgifter som är så genuint roliga.

Var klar vid 19-tiden, cyklade hem, vi åt bra och gott (viktigt vid stress!), sedan åkte vi (Kristoffer var snäll nog att sympatifölja med en stund, han har det också körigt nu) tillbaka till jobbet igen och skrev det sista. 21.20 tryckte jag på “send” och den känslan som spred sig i kroppen då är kanske inte så svår att tänka sig.

Jag tror att det skönaste av allt var att slippa ilskan (eller för den delen paniken), att just för denna gången bara göra. Så blir jag av beröm, och beröm har jag fått mycket av de senaste dagarna. Det är både bra och dåligt att gå loss på och drivas av sug efter beröm, men just nu är det ju ganska bra. Ju.

—

Senare: Jag måste ASGARVA, för nu KOM det respons från andrasidanjorden - de ville inte alls ha det så noggrannt som jag hade gjort det nu, de ville ha den gamla versionen :-D :-D :-D

Vilken tur då att jag BÅDE “kept my smile and a copy of the old version :-D”

Och i sanningens namn så var det otroligt värdefullt för mig rent pedagogiskt att göra det där jag gjorde i går. Insiktermna haglade, som sagt, och det var både roligt och skönt.

Tänk att ett par såpass fula ord som “du har fan KOLL på det här!” kan värma så otroligt, mitt i stress och press och förtvivlan.

Det var dags för första redovisningen av det jag kommit fram till som test manaaaaschär i dag, och det där var orden jag fick. Lycka. Nu ska jag skicka det till andrasidanjorden, vi får väl se vad de säger.

(bara jag inte jinxade allt nu, bara för att jag gonade mig en stund)

Jensens Bøfhus har öppnat i Västerås (i Kina-Thais gamla lokaler *gråt* jag saaaknar Kina-Thai), dags att lunchtesta det då.

Ja. Nja. Priserna på lunchmenyn ser ju OK ut vid första anblicken men… ingenting ingår mer än maten. 19:- för mineralvatten kommer till, precis som kaffe. Maten i sig smakade otroligt bra (en varsin BBQ-burgare a 89:- - lite dyrt för en vanlig lunch men vi var trötta och sega och UNNADE oss det i dag!), men vi fick vänta en halvtimme på att få den, och sedan femton minuter till för att betala den. Det fungerar ju inte riktigt på lunchen.

Så - nja. De får nog bli lite varmare i kläderna. Och sänka priserna lite.

Det allra fnissigaste var när vi skulle betala och servitrisen sa “jag måste hämta en miniräknare…” (89 + 19) med tillägget “…bra på huvudräkning är man ju inte” i ett sånt där svepande liksom allmängiltigt ordalag (”man” lät som “alla vi tre runt bordet”, trots att 2/3 av oss runt bordet mumlade 108). Där satt jag mittemot en människa som lic:at i reglerteknik. Då ÄR man bra på matte. Huvudräkning också. Oftast. (TROTS att man är kvinna, blond, lång och snygg ;))

—

Dagens favvo-FB-statusrad: Xxxx Xxxxx is back at work. How fun is that on a scale…?

Skön svengelska från Schweiz.

—

Å nej, jag har ju högerbena! Äntligen förstår jag varför jag fortfarande inte är president i USA. Puh. Jag får väl gå hem och… kamma mig. “Klipp dig och skaffa dig ett jobb” heter det ju. Eller så har jag jobb så det räcker. Jaa.

Tack gode gud för gamla, rutinerade och bestämda kolleger.

“Är du här redan?” sa P som annars alltid brukar vara först på jobbet - jo, det var ju lika bra att kliva upp tidigt och cykla iväg, för jag var ändå så stressad att jag var uppe under natten och skrev ner saker som inte fick glömmas bort samt hastigt uppkomna idéer.

“Det skriver du övertid på” sa han, med den där finlandssvenska och bestämda rösten. Det var inte ens ett förslag, det bara var. Och han har ju rätt. Jag har trillat ur det gamla luttrade jobbjaget (hon den där som jag var före Uppsalavändan), så jag hade nog inte kommit på tanken själv.

P går i pension under sommaren, ingen kan övertala honom att stanna. Det är lite halvkatastrof på många vis, det.

—

För att kontra all stress och allt elände så tänker jag på årets midsommar, som kommer att spenderas här. Torsmo, granne med Paradiset.

Jag har känt mig så liten så ofta på sistone. Liten och maktlös. Dödsfall i kärestafamiljen, lilla A som är så illa sjuk och i dag ett samtal med en vän som miste sin nya käresta i en älgkrock i natt. Livet far sannerligen inte alltid så varligt fram med människorna runt mig (tja, periodvis inte med mig heller) och där står jag som ett fån brevid och klamrar mig fast vid det lilla jag vet om alltet och kan ingenting göra. Och det absurda är att allt man för en stund VILL göra är att fullständigt ge upp, luta sig tillbaka och tänka “alltig suger”, men det är samtidigt det sista man kan eller FÅR göra.

Livet är ju så skört. Kl 02.30 - 06.00 natt mellan lördag och söndag skjutsade vi Kristoffers mamma och syster till Skavsta t o r (ja, alltså, de klev ju av i Skavsta, det var bara vi som for t o r om man ska vara petnoga). Det blev inte bara en panikinbromsning under den resan, och vi sa just det - vilken tur man måste ha ibland.

Jag har kört en hel del under vår- och försommar-nätter, men jag har aldrig sett något liknande. På dessa… vad blir det, 30? Ja, på dessa ca 30 mil passerade vi, ibland obehagligt nära, två älgar (på olika ställen), ungefär tjugo rådjur, rävar, harar, grävlingar, katter… ja, alla djur var som tokiga. De varnade också i natt-radion för att det var extremt vilt-tätt på vägarna i hela landet.

—

…och det här är bara så obehagligt och sjukt så det finns inte. Stackars familj!

Vill man sucka och himla med ögonen en stund så kan man alltid läsa debattinläggen på expressen.se. I dag tycker signaturen Roland X att det är dumt att glamourmodellerna byter ut silikoninläggen mot mindre diton med argumentet

“Kvinnor skall se ut som kvinnor, inte som outvecklade barn.
Det är jättetråkigt om pedofilidealets platta bröst har blivit norm. “

(man kan ju alltid hoppas att han är en ironisk låtsasfigur ;))