Glöm Lotus Notes. Glöm internpost i fula bruna cirk-kuvert. Glöm snigelpost. Glöm the Information Highway. Numera är det hissen som gäller!
Jag visste ju exakt vem jag skulle kontakta i ärendet med den förfelade D-suben i VCU-fonten. Jag visste hur hon såg ut, vilken dialekt hon talar (skånska), ja, allt utom… namnet.
Yayseeez, vi har varit på tre möten tillsammans, inför vem skulle jag våga exponera min yrsliga okunskap och
1) erkänna att jag inte minns vad hon heter
2) lyckas förklara vem jag överhuvudtaget menar.
Men si, det löste sig tack vare min lättja. Kallt, fuktigt, morgonpromenad till jobbet => köldastma => host, aj, host => jag tar hissen upp till min våning på mornarna trots att jag verkligen borde gå de där trappstegen.
Strax efter mig hör jag ett pust och puh, där kommer hon och skyndar in i hissen innan dörrarna går igen. Ah!
Inför en leende och intresserat lyssnade herre – vårt sällskap i hissen - lyckades jag få fram mitt ärende, vi förstod till slut vad vi menade båda två och hon lovade att kolla upp saken.
Jag visste dock fortfarande inte vad hon hette.
Några timmar senare ringde telefonen. “Hej, det är Xxx” (Dialekten! Det är hon!), jag skrev snabbt ner namnet och vi löste problemet.
“Jag funderade på om jag skulle gå och ställa mig i hissen och vänta på dig, men jag bestämde mig för att det kanske ändå var bättre att ringa” sa hon. Ah, humor. Det skadar som bekant aldrig.
—
Min hjärna är inte helt otippat en aning överhettad nu, så det är inte bara namn som trillar bort (tur ändå att jag fortfarande klarar av logiskt tänkande), den stressrelaterade afasin slår till med full kraft. Ett gammalt hemtamt mönster som inte längre gör mig rädd, knappt irriterad, mest av allt en aning road. Som tur är har Kristoffer greppat det hela och hånar mig inte för de underligheter som kommer ur mig. Vi resonerar helt enkelt tills vi båda fattar vad jag egentligen menar.
Vi veckohandlade på Willys i söndags.
“Jag måste ha tofflor” sa jag “fast egentligen är det inte tofflor jag ska ha” (det hajade K också, eftersom jag redan har tre par).
Efter en stunds förklarande (knastrar, frukost etc) kom vi fram till havrefras. Tofflor = havrefras. Ja, jag är lika flabbergasted (ett riktigt favoritord som ännu INTE försvunnit ur minnet) som ni. Igår var gardiner = lakan, det var kanske aningens mer logiskt (tyg, inredning) men fortfarande lika fel.
Jag är evighetsförkyld, konstant oroad över mamma och Andrea, ledvärkig och aningens hårt lastad (men med roliga saker!) med nya saker på jobbet, då får man överse med baksidorna av det hela.
Vad gäller jobbet får jag skylla mig själv till 100%, jag gillar att ha tassarna i många syltburkar samtidigt, jag är en erkänd prestationsneurotiker som går loss pinsamt mycket på att få beröm, så det är så jag klarar allt det svåra vid sidan av just nu. Jag tankar beröm och bekräftelse på jobbet för att orka låta bli att vråla argt över alla saker som inte är som de ska privat. Inte helt sunt men jag är åtminstone medveten om det, och hur ska jag annars göra? Lägga mig ner i fosterställning på heltid (det räcker med nätter och mornar) är inte ett alternativ i det här läget, hur lockande det än kan kännas.