Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Jag kände ett behov av att allitterera. FRi FRedag. Fri som i “ArbetsFri”, orsakad av “icke SjukdomsFRi”.

I dag är vi hemma sjuka både Kristoffer och jag, det har aldrig hänt förr. Något elakt har satt sig i hals och luftrör, i dag var det mötesfritt, månadens planering/ekonomiredovisningsvända var färdigställd på förhand (det lönade sig att jobba över i måndags :)) så det kändes heeeelt OK att ge efter, sova ut (till kl 13, då ÄR man inte frisk, men jag är kass på att hosta och sova samtidigt *ynk ynk* HÖR ni hur synd det är om mig?) och vara hemma. Man skojar om män och deras sjukdomar, men han den där som jag bor med funkar fint att vara sjuk med ;)

—

Liljorna blommar ÄNTLIGEN. Köpte lökar på chans ute på Hammarö i maj, resultatet blev inte alls dumt. Det är tur att de står ute, doften är TUNG.

Man äter väl upp basilikan innan den börjar blomma i vanliga fall, men nu blev det så här och det var den väl väl unt ;)

Dexter är bra sällskap en gråmulen fredag. Storyn i bok nr 2 avviker rätt radikalt från handlingen i TV-serien - det gör ingenting alls. Ännu Mera Dexter, bara. Böckerna, TV-serien - kanon båda två. Smart mörk humor och ironi.

Jag känner att jag måste dela med mig - det finns fler cykeltokar än Kristoffer. Då och då pekar han på en tråd på sitt favvocykelforum, och i just denna visar folk sina innovativa (fläckvis extremt så) lösningar på hur man får plats med många cyklar på liten inomhus-yta.

Ja, det är väl tur att vi har det där utrymmet under trappan…

Slö fredagseftermiddag i radhuset på Izzygatan 6c. Jag spelar Smash Food (Mindjolt, fejjan) på bärbara i soffan på nedervåningen, Kristoffer bokför sin träning på sin stationära uppe på övervåningen.

Jag nyser. J*vla pollen.

Oj, titta! Mail!

Aha. Ett “Prosit!”, mailat hela vägen från övervåningen.

Men vi ses ibland faktiskt. Promise.

Men satan i gatan, hur trött kan en människa bli? Jag känner mig lika slak som den där låååånga, inte helt obekanta katten på bilden.

Jag har gått en väldigt intensiv kurs under veckan (Project initiation, del av den där internationellt fastlagda PMI-utbildningen för den som är intresserad av projektledningskurser) OCH den var jättekul och jättebra, men den pågick 8.15-17.30 i tre dagar. Fine. Det dumma med att gå en utbildning “hemma i huset” (i e samma hus som jag jobbar i) är att man råkar ut för det där “jag vet att du är på kurs några dagar, MEN det är katastrof och…” - sålunda fick “ordinarie” jobb skötas före 08.15 och efter 17.30. Tröttande. Igår for jag till jobbet vid 06.30 för att nån kommit på att en tidplan måste uppdateras med kort varsel inför ett möte i dag (ett möte som sedan inte ens blev av). Jag vet inte. Hemma från jobbet 18.45, sen dit igen strax efter halvsju morgonen efter, då är det normalt att bli trött va?

På grund av en felkalkylering i vintras (jag fick två projekt, cheferna trodde det var två halvtidstjänster men den ena var en heltid) har jag haft en baslast på 60 h/vecka sedan februari (jag har INTE jobbat så många timmar varje vecka, men det är det beräknade som hade behövts normalt för att hinna det jag vill och borde hinna). Inte så bra. Först kämpade och kämpade jag utan att förstå varför jag aldrig tyckte att jag hann med allt. Sen insåg vi läget. Nu har jag i drygt två månader väntat på att cheferna ska hitta nån som kan gå in och assistera för att avlasta mig. Fr o m nästa vecka har jag honom (men som alla som provat samma sak vet så tar det ju ett tag innan avlastningen är så upplärd att det blir till en hjälp). Too little too late kände jag tidigare i veckan, när jag faktiskt var så slutkörd att jag bara ville gå hem.

För att göra saken ännu lite “lättare” så saknade jag länge åtta av sexton resurser i det ena projektet. Vem sprang som ett skållat troll för att försöka täcka in för att skadan inte skulle bli alltför stor innan jag fick in de där resurserna? Nu har jag fått fem av dem, så det fattas “bara” tre personer. Ja jävlar.

Man klarar sannerligen mer än man tror, men nu får det snart bättra sig, annars…

Går en hett efterlängtad projektledningkurs i tre dagar nu. Lite feltajmad sett till arbetsbelastning, men när blir det rätt tid då? Nä, just det, aldrig.

Otroligt kul att träffa folk från BT runt om i Europa, som alla gör ungefär samma saker som man själv.

Men - det där med att åka hemifrån kl 8 och vara hemma igen 18.30 och framför allt att förväntas lyssna och ta IN det man hör däremellan - huuuu. Jobba långa dagar, jaaa. Sitta och lyssna långa dagar, näää. Nu är det förvisso en kurs med många grupparbeten, men ändå. Huvudet blir tungt.

Sålunda kan det jag fått med mig från i dag sammanfattas med “Mushroom management = keep them in the dark and feed them bullshit”.

Nä, det är inte den ledarstilen som förespråkas, men det råkade vara det som ändå fastnade hårdast ;)

(OK då, lite risk management, stakeholder identification och annan corporate bullshit gick in också)

Jag tror jag ska börja lyda kollegan Maria.

Kloka ord.

Veckans världsmästare i i-landsbekymmer: jag kan inte spela Montezuma på iPoden med bimbonaglarna. Åtminstone inte framgångsrikt.

Lila klänning också. Jag ÄR sjuk, for real. Vart tog vanliga jag vägen? Är jag på semester?

Ja, vem vet. Bredbandsbolaget har fortfarande inte gjort sitt, men jag har hittat en lånad lina. Blir det tyst här igen kan ni fortsätta titta till “Destination Bellmansgatan” på resdagboken.se.

Det är sliiiiitigt att flytta, för er som inte har gjort det på så länge att ni har glömt det. Jag är så LESS på flyttröra (och min egen lättja) nu, men det är i alla fall attans fint i nya huset. Me so happy. Jajamensan.

Jooo, det ska bli bilder, så småningom. Promise.

—

I helgen tog vi emellertid ledigt från allt grejande. Vi pysslade om sjuklingar! Mammamys och mååååånga timmar med ljuvligaste Andrea på sjukhuset. Den lilla tjejen gör gott för min själ, så sjuk hon är. Bilder finns i resdagboken.

Plusgrader, droppen dripp och en blek men välment vårsol gav utrymme för drömmar om varmare tider på lunchpromenaden i dag. Varmare och ljusare! Fåglarna har envetet vårhojtat länge (jag var dödligt impad av den pigga pippin som trotsade ymnigt blötsnöfall och tjoade på som om ingenting hänt härom veckan), kan det börja kvittra lite i mig också, tack?

Flyttångest. Packa, kasta, men var tar tiden vägen? Kaos. Lådor och svarta sopsäckar överallt. Hur ska vi hinna preppa inför lördagen, då fina vännerna ställer upp och bär, samt mingelfestar lite på kvällen?

Och jag då, jag vill påminna om att jag inte ens har varit inne i huset än (vi får nycklarna på fredag). Kontroll-freak jag. De som känt mig länge inser det otroliga i detta, samt relaterar kanske en aning till min oro. Jag ÄLSKAR min nuvarande lägenhet, den är underbar, men den ÄR för liten för att vi ska bo här allihop, det blir inte bra.

En av de nya kollegerna bor i samma radhuslänga med sin familj och de trivs kanonbra, det var skönt att höra. Lugnt område, inte lyhört mellan husen, helt OK grannar säger hon. Gott så!

…och så känns det så fruktansvärt i-landsproblemigt att angsta över en flytt när… äh, ni vet varför. Jag vill inte älta.

Glöm Lotus Notes. Glöm internpost i fula bruna cirk-kuvert. Glöm snigelpost. Glöm the Information Highway. Numera är det hissen som gäller!

Jag visste ju exakt vem jag skulle kontakta i ärendet med den förfelade D-suben i VCU-fonten. Jag visste hur hon såg ut, vilken dialekt hon talar (skånska), ja, allt utom… namnet.

Yayseeez, vi har varit på tre möten tillsammans, inför vem skulle jag våga exponera min yrsliga okunskap och
1) erkänna att jag inte minns vad hon heter
2) lyckas förklara vem jag överhuvudtaget menar.

Men si, det löste sig tack vare min lättja. Kallt, fuktigt, morgonpromenad till jobbet => köldastma => host, aj, host => jag tar hissen upp till min våning på mornarna trots att jag verkligen borde gå de där trappstegen.

Strax efter mig hör jag ett pust och puh, där kommer hon och skyndar in i hissen innan dörrarna går igen. Ah!

Inför en leende och intresserat lyssnade herre – vårt sällskap i hissen - lyckades jag få fram mitt ärende, vi förstod till slut vad vi menade båda två och hon lovade att kolla upp saken.

Jag visste dock fortfarande inte vad hon hette.

Några timmar senare ringde telefonen. “Hej, det är Xxx” (Dialekten! Det är hon!), jag skrev snabbt ner namnet och vi löste problemet.

“Jag funderade på om jag skulle gå och ställa mig i hissen och vänta på dig, men jag bestämde mig för att det kanske ändå var bättre att ringa” sa hon. Ah, humor. Det skadar som bekant aldrig.

—

Min hjärna är inte helt otippat en aning överhettad nu, så det är inte bara namn som trillar bort (tur ändå att jag fortfarande klarar av logiskt tänkande), den stressrelaterade afasin slår till med full kraft. Ett gammalt hemtamt mönster som inte längre gör mig rädd, knappt irriterad, mest av allt en aning road. Som tur är har Kristoffer greppat det hela och hånar mig inte för de underligheter som kommer ur mig. Vi resonerar helt enkelt tills vi båda fattar vad jag egentligen menar.

Vi veckohandlade på Willys i söndags.

“Jag måste ha tofflor” sa jag “fast egentligen är det inte tofflor jag ska ha” (det hajade K också, eftersom jag redan har tre par).

Efter en stunds förklarande (knastrar, frukost etc) kom vi fram till havrefras. Tofflor = havrefras. Ja, jag är lika flabbergasted (ett riktigt favoritord som ännu INTE försvunnit ur minnet) som ni. Igår var gardiner = lakan, det var kanske aningens mer logiskt (tyg, inredning) men fortfarande lika fel.

Jag är evighetsförkyld, konstant oroad över mamma och Andrea, ledvärkig och aningens hårt lastad (men med roliga saker!) med nya saker på jobbet, då får man överse med baksidorna av det hela.

Vad gäller jobbet får jag skylla mig själv till 100%, jag gillar att ha tassarna i många syltburkar samtidigt, jag är en erkänd prestationsneurotiker som går loss pinsamt mycket på att få beröm, så det är så jag klarar allt det svåra vid sidan av just nu. Jag tankar beröm och bekräftelse på jobbet för att orka låta bli att vråla argt över alla saker som inte är som de ska privat. Inte helt sunt men jag är åtminstone medveten om det, och hur ska jag annars göra? Lägga mig ner i fosterställning på heltid (det räcker med nätter och mornar) är inte ett alternativ i det här läget, hur lockande det än kan kännas.

Man vet att man borde sätta på sig glasögonen, alternativt lära sig att tända lampan, när man böjer sig in i det halvmörka sovrummet och säger “Nämen, ligger du där ensam på sängen” med tuttenuttig röst bara för att finna att det är BHn som ligger där, INTE katten.

Jaha, då har man provat det där med mammografi då. Medelålderspoäng - check!

Det var ju ingen fara egentligen (och jag kan inte påstå att jag är orolig för resultatet, som ska komma i januari), men nog är det fascinerande exakt hur hårt man kan trycka ihop de där krakarna. Naturen gav mig F-kupor och jag kan berätta att dessa var vid själva förevigandet så utplattade att jag kunnat använda dem som, tja, överkast på dubbelsängen om jag hade velat (det ville jag inte). Som tur är trycks de både horisontellt och vertikalt, så man behöver inte rulla in dem likt pannkakor i BH:n efteråt. Nu trycktes de än hit än dit - likt prästens lilla kråka - så slutresultatet gick att skramla loss till något liknande normalläge trots allt.

(var detta för mycket informtion? men jag vet att många som inte testat själv undrar)

Jag önskar att det fanns liknande screening för de vanligare manliga cancertyperna men let’s face it grabbar - in i den där apparaten vill ni inte langa testiklarna. Jag lovar.

—

…men det behöver tydligen inte bli överkast av dem? (hittat på SvD av en slump)

Hmmmpf, det var visst inte bara jetlag.

När jag övernattade i Beijing innan flighten till Sverige så upptäckte jag ett stort, runt och underligt blårött märke högt upp på låret. Kändes inte riktigt som ett blåmärke men med 43 (!) kg bagage tog jag för givet att jag hade gjort mig illa när jag kånkade. Lätt hänt i stressen.

När jag kom hem blev märket allt underligare, det var lite svullet och kliade och för var dag som gick så liksom vitnade det i mitten, det blev mer och mer som en röd ring och… i mitten såg det ut som ett litet litet sår. Hmf. Nä. Inte. Inteinteinte. Så äckligt!

Jo, en av grannarna på hotellet i Qingdao hade varnat mig för att det fanns fästingar i bygget, men nåt så äckligt ville jag inte tänka på. Borde jag inte ha märkt om jag blivit biten? Men de små äcklen hugger och smittar tydligen inte bara när de är färdiga fästingar, även i förstadiet - när de kan vara så små som 1 mm - är de lömska. I Shandong finns fågelburna fästingar med borrelia.

Nu är det mest bara knollrigt och klådigt kvar, men så sänkt som jag varit den senaste veckan, med feber, huvudvärk och ledvärk, så ville jag ändå kolla. I går fick jag gå hem från jobbet kl 15, somnade bums, vaknade när Kristoffer kom hem strax efter 18 men gick sedan och lade mig igen vid 20.30. Party-tjejen! Visst kan borrelia ota läka ut av sig själv, men det vore ju ändå dumt att chansa om det nu var det och…

“Jo, nog ser det där ut som borrelia” sa fabror doktorn och hem gick jag så med en präktig penicillinkur till att börja med. Tre om dagen i tio dagar.

Och i mitt trötta förvirrade tillstånd är det hela tiden fel ord som dyker upp i skallen när jag ska förklara.
Ebola? Nä, borrelia är det ju.
Nästan samma bokstäver men kanske inte riktigt lika illa ändå va…?

1) Ja, OK att digitalboxen small för n:te gången (jag HATAR Tele2 och deras skitgrejor! är det tredje eller fjärde boxen? varje gång skickar de ut brev, uj, vi har visst råkat få grejor med fabrikationsfel yadayada). Vi har snudd på vant oss vid att bara ha tre kanaler igen nu, och det finns ju bättre saker att göra än att se på TV ändå. Ju. Jo, man kan reklamera men det tar tid och energi och löjligt mycket tid i telefonkö (dessutom, se punkt två).

2) OK att mobiltelefonen har pajat. Nåt skit med batteriet. Den är ju hela fyra månader gammal. Jo, man kan reklamera men det tar tid och energi och man ska åka och bråka. Eftersom fasta telefonen också är ur led just nu känner jag mig eventuellt en smula telefonbefriad. (mobiltelefonen dog för övrigt för första gågen när jag satt i telefonkö till just Tele2 - förbannelse?)

3) Ja, så for såklart fjärrkontrollen till TV:n också. Samtidigt. Men när vi nu bara HAR tre kanaler - hur ofta behöver man byta?

MEN, när sen en äcklig päcklig fruktfluga begick harakiri i min tekopp i går (alldeles efter att fjärren dött), DÅ blev jag less. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Skit också. SKIT! Hör ni det?

—

Har sedan länge haft en fruktflugefälla (vatten, diskmedel, socker) stående på diskbänken som mördat MÅNGA fruktflugor, men nu är det som om de har genomskådat den. Vill de verkligen inte bada bland liken av sina gamla kompisar? Kinkigt! OK då, har gjort en ny. Nu ska de döden dööööö.

detta kräver en… hathaiku:
dumma fruktfluga
nu ska du väl döden dö
sockret lockar dig

—

Oj, jag är visst mordisk? Hathaikus med dödstema två dagar på raken?

Det finns så roliga människor. När jag hade låst upp cykeln i morse ville den INTE röra på sig, eftersom nån under natten hade dragit fast hjulet i skärmen med ett kraftigt vitt buntband i plast. Rusa in igen, leta avbitare.

Ja, det var väl en skojig grej nån bjöd mig på, kvart över sju på morgonen?

Det MÅSTE bara bli en haiku av det:
sadeln är så kall
låt min cykel vara nu
annars dör du snart

Stackars Klas. Inte nog med att jobb-bilen pajade strax norr om Gävle (han skulle till idrottsarenan formerly known as Arosvallen, alldeles nästgårds, för att reportage-a) så att hans Västeråsbesök blev om intet. Eftersom bilen pajade missade han dessutom följande middag en casa Andersson:

Nybakad foccacia. Basilika, mozzarella och rosmarin smaksätter.

Favvokycklingen. Lårfiléer (viktigt, de är mycket saftigare än bröst-diton) fyllda med gorgonzola, sedan lindade med bacon. Swooosch in och ugnsbaka.

Ständiga storfavoriten: rostade grönsaker. Pären, zucchini, aubergine, fänkål och rödlök. MUMS.

…i brist på andra sköna besked är att vädret i London nästa vecka börjar gå åt rätt håll. Måtte det hålla i sig.

Systemingenjör Stefano [på ett papper med kvarstående actionpunkter efter design review]: “Hej Siv, vad behöver du för att stänga dessa punkter?”

Jag [skrivet på samma papper tillbaka]: “200 000 rätt in på mitt sparkonto?”

(nähäää, inte det nej)

Det är dyyyyyrt att flytta. Möbler, tapeter, lull-lull (inte minst lull-lull kan ta enorma proportioner, en skvätt här, en skvätt där)… men nu har jag NÄSTAN beslutat mig för vilka tapeter det blir på fondväggen i vardagsrummet. Alla mina tidigare modiga och innovativa tankar får ge efter för… nåt brunt, med benvita bubblor på (från den genuiiiina glamourbutiken Rusta - vilket gör att hela väggen inklusive klister och allt blir mycket billigare än en enda rulle av nån av de där tjusiga Tricia Guild-tapeterna som jag också tittade på).
Kul va? ;)
Men det blir snyggt, tror jag.

Jag drömmer ljuva drömmar om hur perfekt lägenheten ska bli. Jag vill tapetsera fondvägg i det helvita vardagsrummet! Jag har ju fondvägg nu och är jättenöjd med den, men jag ska försöka att hitta nåt annat ;)
Nog för att jag är konservativ, men att leta upp exakt samma - näää, RIKTIGT så rigid är jag inte!

Jo, det vore sött, men nääää, inte ens jag sätter upp Roger från Sandbergs i vardagsrummet :)

Få se nu, älskade soffan är varmt espressofärgad. Kuddarna grå och lila. Gardinerna lila. Fondvägg gärna i… grått, svart eller brunt. Eller så byter jag det lila mot en skön turkos, det är också toksnyggt till den bruna färgen i soffan. Ah… ljuvliga bekymmer. I-landsproblem.

Claude är himla kul, och GISSA om den ger matchningsmöjligheter, fast då får jag ha det lila nån annanstans *harkel* Att ha Claude över en liten vägg vore som att ha en tavla, ett konstverk. Då skulle jag nog välja att ha resten av väggarna rätt tomma…

Simon är snygg! Å andra sidan så har den här mönstertypen varit trendig ett tag nu, och den är rätt speciell, så risken är väl rätt stor att den känns otroligt tröttsam om bara nåt år.

Grönt är skönt - nåt ur Veronicakollektionen/Duro kanske?

Izzy och jag draperade i soffan framför Svarta Dahlian, det vore nåt det ;)

Uff, ja, jag kan spendera TIMMAR drömmande och gluttandes runt alla tapetkollektioner på nätet.

Bara två månader och 28 dagar kvar ;)

På IKEA (dagens friskluftochsol-promenad-mål) skulle jag bara köpa stearinljus (och det gjorde jag - i massor, det går åt kopiöst mycket nu när jag är trött och soffsugen), barabaraBARA, men när pläden Lotten äntligen fanns inne (den brukar vara slut) så… OK då. Följ med hem du, Lotten. Lotten (ej att förväxla med Lotten, även om hon också är skitsnygg) är skitsnygg på min soffa, tillika varm, mjuk och skön. Izzy blev som galen i den.

…och innan jag hade handlat allt jag skulle (hamstrade kattmat med tonfisk på Willys bl a - det är snart den enda sorten som duger åt frk Kräskatt) så var ryggsäcken tung så tung igen. Nåja, det är vardagsstyrketräning.

Ibland blir man less på det man har (rätt eller fel), och önskar att man vore nån annan. Just idag vill jag vara David Bengtsson, han gör alltid så himla roliga saker. Och så är hans apparat mycket finare än min. Espressoapparaten.

Och om mindre än fem timmar ringer väckarklockan, så varför varför VARFÖR är jag inte det minsta TRÖTT? (jo, precis, just DÄRFÖR)

Ambivalens 1: jag har två ursnygga och varma ullkappor, en grå och en grön. Jag längtar efter att använda dem, men samtidigt angstar jag över tanken på den för mig så förhatliga årstid då det är kallt nog att använda dem. Ouch.

Ambivalens 2: på hallmattan landade en avi om stort och tjockt kuvert, “kom-å-hämta!” 1) exalterad: ååååh så spännande, vad kan det vara? 2) otålig: aaaargh, men nu när jag är så feberfrysig att jag inte vill sticka näsan utanför täcket?

I-landsproblem.

Tredje i-landsproblemet är att jag är så nyfiken så jag inte vet vart jag ska ta väääägen när det gäller mina fusingalster. Hur ska jag stå ut tills på söndag med att få veta hur de blev som färdigbrända? När design-genomgången nu är överstökad så pallar jag äntligen att börja tänka på annat än bara kundkommentarer igen, så nu ploppar en hel del nya idéer upp. Måtte febern ge sig tills på söndag.