Spinster and Spin(n)ster

Eftersom det är dumt att ha för lite att göra på jobbet så har jag tagit på mig ytterligare ett uppdrag (det tangerar arbetsuppgifter från förr, jätteroligt!) så nu ska jag vara manager (läs det manaaaascher, det är så vi kallar det ;)) för typtestplaneringen också. W på grannavdelningen - som brukar göra typtestplanering och dylikt - brukar få heta “Dr Snuggles”, så nu är det beordrat från hans chef att jag bör att gå under kodnamn “Kosmoskatten“.

Hädanefter kommer kollegerna följaktligen att finna mig sittande i ett träd ute på gården, endast iklädd ett väldigt drogat flin och konstiga pluppar på öronen.

Bäva.

Izzy gick ju loss rejält (har man någonsin sett en katt storsmila så gjorde hon det då, trots att hon var uppskuren både här och där) på knarket hon serverades efter sin operation, och hon vägrar fortfarande kattmynta efter det. “Vad går hon på nu då?” undrade vi, men så hörde Kristoffer talas om ungarna som boffar lustgas från gräddburkar och plötsligt så bara förstod vi.

Den anklagade försöker gömma sig i linneskåpet.

Boffa burkgrädde va? Vilken katt!

—

Slötittande på TV pågår, Tre Kronor möter Vitryssland i Hawaii-hockey. “Ho-ho-ho-hockeyfrilla!” skanderar vi med jämna mellanrum. Så de ser ut, pöjkera. Jagr, kom tillbaka, allt är förlåtet.

—

Annars? Jag är toksjuk. Hur ska man annars ha det när man har fyra lediga dagar på raken? :)

—

Kolla in coolaste Fredrika. Vad hon är tar sig för, så gör hon det med en avundsvärd passion. Ljuvliga kvinna! Jag tycker - trots att jag inte delar löpintresset per se - att det är så himla kul att läsa, just på grund engagemanget.

Han jag delar täcke med fick något underligt ryck i morse, apropå löpning. Under veckorna surar vi båda när det är dags att gå upp, men i morse studsade han upp före sju. Jag hörde underliga ljud och hasade upp efter honom, gnuggade mig ögonen - och, men, hupp, jag såg rätt. Där stod han, i löpkläder.

“Jag drar ut och springer en stund jag”.

Vad jag svarade på det lämpar sig förmodligen inte att skriva (det där är en omskrivning för “jag var så trött, så jag minns inte”) men jag gissar att det var någon variant på temat kombination av orden “tok” och “[censur]”. Till hans försvar får jag väl berätta att han kröp ner hos mig och somnade om igen efter löpturen. Men ändå!

Jag ska påminna honom om det där på måndag morgon när vi sitter tvångsväckta och surar vid frukostbordet igen :)

Magen läker fint, men hon är både en smula grinigare (eller åtminstone våldsammare/mer lättretad - vilket hon ALDRIG varit förut :-(…) och mer disträ. Hon kanske har ont även om det inte märks på hur hon rör sig? (hon RÖR sig. massor. vilken energi!) Fick hon en lobotomi på köpet? Saknar hon fortfarande knarket? (hon fick smärtstillande EFTER operationen också - efter det ratar hon kattmynta. Jag skojar inte. Hon har torskat på tyngre grejor nu.)

Färgen i örat har rasat av och jag kan besviket konstatera att tatueringen nästan inte syns alls. Jag ser inte vad det står, och lär ringa djursjukhuset eftersom de glömde att skicka med en lapp med numret på. Hmf.

Izzy mår bra! Eventuella kommande hormonrelaterade humörskillnader vet jag nu naturligtvis ingenting om än, men hon är pigg och glad och såret ser relativt bra ut (lite rödsvullet på ena sidan, men ännu inget alarmerande).

Vi fnissar barnsligt åt att jag nu har rakad kisse. Umpf.

Nyopererad, vaccinerad och tatuerad i örat. Hon har haft en rätt tuff dag, min pantertant.

(Här är det nte “ett öga rött”, här är det “ett öra grönt” - de målade hela innerörat när de tatuerade, tvättar henne imorgon :))

Jag VET att det är en rutinoperation och jag VET att de gör det varje dag - men en narkos är en narkos och min stackars kisse blir av med livmoder och äggstockar idag, det är ingen liten grej. Samtidigt blir hon ID-tatuerad i örat. Jag blir inte lugn förrän jag plockar ut henne igen 15.30, men antar att de ringer om något skulle hända innan det.

Så ont hon kommer att ha, kraken. Och att en kollega sa “vår katthona blev SÅ förändrad efter sin operation, det var inte roligt alls” var INTE rätt sak att höra alldeles nu, min katt är ju perfekt som hon är (”trevlig och livlig” skrev veterinären(* i journalen - “trevlig”, ja snudd på SLAMPIG eftersom hon först rejsade tjugo varv runt rummet innan hon slutligen hoppade upp i hans knä medan han skrev).

Jojo, jag vet, för det mesta blir det ingen försämring alls. Jag är orolig ÄNDÅ. Basta.

*) jag VET att man inte riktigt “får” jämföra barn och husdjur, men det kändes för mig ungefär som jag antar att det känns för en förälder som får beröm för sitt duktiga barn på ett kvartssamtal i skolan :)

Det var lite läskigt i början, men hon erövrar balkongen bit för bit, hon den där min svarta pantertant. Nu är det JAG som tycker att det är lite läskigt, hon tittar alldeles för längtansfullt mot trädet som ovedersägligen ÄR inom hoppavstånd för denna smäckra varelse. Hönsnät, kan det vara nåt? Inte helt lätt att fästa, men jag ska klura ut något.

Balkongmöbler utställda - check
Roliga fröer (allt från smultron till basilika och hänglobelia) inköpta - check
Jord inköpt - nähä, det har jag glömt. Uff.

Nåja. Solen ska värma lite mer också. Helst.

Simon Tofield med ännu en mitt-i-prick-betraktelse av livet med katt:

Släpp in mig, för böfvelen!

Alma, Maine Coon. Vackraste påsk-katten (jaja, Izzy är bäst, men Alma är nog ännu sötare än hon ;)) bor hemma hos halvsyster Yvonne.

Lia pekade ut Jojo Falks härliga illustrationer för mig för många år sedan nu, sen glömde jag att hålla ögonen öppna under en lång period. Men oj: en Jojo-blogg! Tjoho, vackra foton (varav många med katten Ripley som motiv) varvat med underbara Jojo-illustrationer. Bingo!

Glad påsk!

Autentisk telefonkonversation. Vi säger inte mellan vilka.

Dottern: “Du, den där Brandmän med klös-kalendern som du vill ha i julklapp finns bara som familjekalender i år, gör det bra ändå?”

Mamman: “Va, familjekalender, vad är det?”

Dottern: “Du vet, med en kolumn för varje familjemedlem. Ni får väl ha en varsin kolumn där ni skriver in era aktiviteter - du, Iriis och Astor. Fast du tittar väl bara på bilderna ändå förstås?”

Mamman: “Jaa, jag tittar på katterna. Det är fina katter.”

Dottern: “Men du, är det bara katterna så, det finns ju massor av vanliga kalendrar med katter i, så…”

Mamman: *mummel, mummel*

—

Jag antar att tomten kommer med en sån där familjekalender till den där anonyma mamman ändå. Det är ju så fina katter. Ju.

“Nej, du ska inte jobba på en söndag. INTE! Hör du vad jag säger?”

(hon överskattar sin fysiska vikt, hon den där hårbollen)

alla som har katt vet precis hur det är

(Simon Tofield är fantastisk!)

…skrev fru Fixig som tog/gjorde bilden, och jag tror banne mig att hon har rätt. Jag gillar min kisse. Typ. Kissen själv ser för stunden inte LIKA nöjd ut, men jag TROR att hon uppskattar mig tillbaka. Typ. (jag gjorde mig inte ens till, jag SER sådär fånsalig ut när jag kelar med kissen, för att inte tala om hur jag LÅTER :-O)

(där ser ni mina urinprovsgula köksväggar förresten - jag haaatar dem, men ids inte lägga pengar på min hyreslägenhet)

Vadå? Ska de komma med bilen och HÄMTA mig nu alltså?

—

Åh (igen) det är så skönt att det har löst sig. Nu missade jag tyvärr en trevlig kväll hos Kandidat Dropp (Ingenjören skulle också dit, det var nog ett år sen vi träffades alla tre senast), det var surt som [fula ord] men lättnaden över att ha fått hem Simba till sin matte överväger faktiskt det sura.

Husse tyckte att han blivit hiskeligt mager, då skulle han ha sett honom för två veckor sedan, innan jag började göda kissen med två mål mat om dagen. Jag tycker det syns skillnad bara på den här bilden och bilden från förra veckan - kolla bröstkorgen där, som den sticker ut.

Fast det blir tomt utan dubbelvälkomnande. Den senaste tiden har jag ju blivit bortskämd med att först få ett kungligt mottagande utanför dörren - sen ett lika fint innanför. Men Izzy är nöjd. “Ännu en kastrerad hankatt förpassad annorstädes” myser hon.

Herr Lindströms ägare är funna! De ska komma och hämta honom ikväll, det är så SKÖNT att det där löser sig, jag har haft så ont i magen för den där kissens skull. Precis som jag trodde så är han en innekatt, men han hade rymt vid en flytt och var sedan omölig att hitta. Gospojken. Jag kommer att sakna honom, men är överlycklig (inget mot vad hans matte var) över att han får komma hem igen.

Omärkt, inget halsband och mager som en skrika. Han har fått mat på en skyddad plats utanför mitt hus i snart en vecka nu, och jag spanar efter efterlysningar. Han är så kelig och trevlig, snart ringer jag Djurens vänner och frågar om de har plats till honom :(

Jag har försökt sammanföra honom med en viss annan kvinna, listiga människor med lite kunskaper om min bekantskapskrets kan nog gissa vem :)

(um, nej, han kan inte bo hos mig av ett visst svart, fyrbent skäl *harkel*)

Han kommer både när jag kallar honom Fredrik och Lindström, så han heter säkert nåt åt det hållet *nudge nudge*

Just nu har jag ungefär problem som Bitis. Nåja, jag har åtminstone lyckats tvätta idag. Alltid nåt.

…men OK, våren har varit intensiv, jag behöver slöa nu - det inser jag. Idag fick jag lulla runt på stan pinsamt länge innan jag kunde komma ihåg var jag hade ställt cykeln, och såna grejor kan jag behöva vila bort.

Jovan Rajs får stå för avkopplingen just nu. “Nordens farligaste kvinna” damp ner på bibblan (ja, inte kvinnan, utan boken) för några dagar sedan, det är väl en sorts essäsamling (om rättsmedicin i allmänhet och några specifika fall i synnerhet) och Rajs är som vanligt: underhållande men också en smula dryg. Boken är klart läsvärd, jag GILLAR när han är dryg, även om jag inser att ganska många av hans gamla kolleger med rätt stor sannolikhet suckar och himlar lite med ögonen åt det han skriver (det har han förmodligen gemensamt med en annan av mina bokfavoriter - Leif GW Persson :)).

solkatten i solstan jagar solkatter på golvet