Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Att jag gillar katter och böcker är väl ingen hemlighet för någon som känner mig. Kombon är svårslagbar. Izzy på magen när man ligger och jäser/läser i soffan - eller som här, i New York, stiliga Patience and Fortitude som vaktar New York Public Library (närmare bestämt Stephen A. Schwarzman building - NYPL har ju massor av filialer, men denna är åtminstone den som jag tänker på i samband med NYPL)

Jag gosade mest med Fortitude

Gertrude Stein i Bryant Park

Morgonpromenad i vackra lilla Bryant Park ger just bibblan som bonus (bibblan tronar i ena änden av parken), men baksidan av konceptet “morgonpromenad” i väntan på att MoMA skulle öppna var ju att inte biblioteket heller hade öppet. En annan gång… som vi fick säga om så mycket. “Vad mycket ni hann” säger alla vi snackat med, ändå var det massor som fick bli “en annan gång” (då hade jag ändå dividerat drömmarna och planerna med två åtskilliga gånger eftersom jag onekligen lärt mig att jag alltid vill för mycket ;)).

Så var man igång igen, men den är åtminstone inte rosa ;) Jag knarkar muffins och kaffe med penseln i högsta hugg. Rafflande lördagskväll. Grunden är härmed ditslarvad (det var befriande att just… SLARVA), finliret får bli i dagsljus i morgon.

Japp, den blir bara gul och svart. Inte en enda liten rosa fläck. Möjligen liten vit blänkare i ögat.

sadelsallad - vem sa att man inte kan få in tre cyklar under en trapp?

hon njuter på underliga vis, den där kattsingen

tassen som rules the building. hon är i sanning ett konstverk, den där drottningen av radhuset.

Det är en utmaning att lägga ut halvfärdiga ting. Nu ska den torka till, sen återstår fiffning och tillrättande av misstag, onödiga assymetrier etc. Det kommer att ta minst lika mycket tid sm det tog att kladda ner det här “mellanstadiet”.

Det är åtminstone inte rosa, och även om den gula färgtuben fick vara med också i den här bakgrunden så är det liiiite åt ett annat håll ;)

Nu börjar till och med jag tycka att jag kanske borde hitta ett nytt koncept, men det är ju så lätt att halka dit på de där förbaskade bodhikattvorna… det är som om vänsterhanden styr sig själv. Jag kanske borde återta kontrollen. Jag är förvisso gammal nog att tycka att det är helt OK att vara förutsägbar, men… tja.

Kristoffer är iväg till huvudstan och springer Bellmans-staffetten med ungdomarna, jag sitter hemma och målar. Håhå jaja.

—

Hoppetossan får lov att vara färdig nu.

Citykisse, med dold svans. Nääää, den är inte färdig än, men när den väl blir det flyttar den hem till New York-guidar-J. Basta.

*) nån som minns Amos Persson?

Here goes: grunden till min himla hoppande änglakisse (alternativt himlahoppande dito). Suvi undrar om mina knasiga katter kommer ur feberyra eller absinth - ja, jag är kliniskt befriad från absinth så just den här katten måste vara feberyra då.

Grunden, skrev jag. Att få dit grunden är det lätta som går fort. Sedan vidtar massor av pillipill för att få bort det platta. Pillipill är kul, men tar lång tid och är stundtals frustrerande. Pillipill är det svåra när man (jag) har feber, för jag är så skakis! Jag har alltså tid och inspiration, men viss limiterad förmåga Ja, men alltid ska det vara nåt!

(ser ni felet, det som skaver? svansen! så där skulle aldrig svansen se ut på en hoppande katt, inte ens om den får hopphjälp av änglavingar. coooolt.)

Första beställningsjobbet avklarat. Trevliga kabelgurukollegan ville ha en “personalized bodhicatva” målad ur egen fantasi, jag hotade till hennes fasa med Harting-don men eftersom hon har ett synnerligen stort hjärta fick det bli på detta vis.

Alla bodhikattvorna blir sneda och vinda på olika vis, men nu har jag bestämt - för min egen sinnesro - att det i sig är en del av konceptet ;)

Nu har jag temporärt övergett bodhikattva-konceptet och påbörjat en himlahoppande änglakatt istället. Vi får väl se vad det blir. Den medvetet inmålade felaktigheten där blir en osannolik svansställning - ingen hoppande katt skulle se ut så. Det kommer säkert skava i en och annan som ser bilden - det är snudd på meningen att den ska skava ;)

Behöver börja fylla på färgförrådet! Speciellt min gula tub skramlar skrämmande tom… hur otroligt ickegul jag än är i vanliga livet (DET är en färg som aldrig skulle förekomma i garderoben) så är det en klar favorit när jag målar, både oblandad citrongul såväl som mixad med rosa (!) <— så gör jag min favoritorange.

Grannkatten Nico och Izzy flörtar lite tveksamt, med terrassdörren tryggt emellan sig.

Pigge Kott har boat in sig i den snudd på tomma jordpåsen. Han skiter i Nico, Nico skiter i honom.

Kattmat är smaskens.

Dr Ruppel blommar igen. Bra investering.

—

Att börja jobba igen var som att köra huvudet i en vägg. Jag sover sopigt, stressar mycket (”ta det lugnt första veckan efter semestern” låter fint, men existerar sällam i projektverksamhet som vår) och har följaktligen dragit på mig en suuur och tröttande halsinfektion.

(nöff? ;))

Skönt att det är helg? You bet.

—

Nån dag ska jag försöka vara duktig och lägga upp en del bilder från vår korta men intensiva Sverigeturné förra veckan. Nån dag. Inte i dag. Jag är tråkig i dag. Tråkig och lat. Oh yes.

Yrkesrelaterad Bodhikattva att exportera västerut. Han är specialinriktad på att ge stressade underläkare en stunds eftertänksam frid och ro ;)

Mottagaren har inte bara överlevt en stroke, hon har tagit läkarexamen och gjort ett strålande första AT-år också. Vykortskopior går med stor sannolikhet till Borlänge och Uppsala.

min snedsöta bodhikattva tar form

Jag målar vidate på mitt roligaste projekt hittills: en fet rosa katt i Lotusställning, tänker att fler människor borde greppa konceptet BodhiKattva.

Har katter koll på vägen till Nirvana?
Tja. Bajsar björnar i skogen?

(wikipedia om mer vanliga bodhisattvor)

—

i en annan del av Karlstad. denna är jag inte lika nöjd med, men jag tror att hon som bor med kreaturen som stått modell kan tänkas gilla den ändå.

Jag försökte verkligen först. Yvonne skulle få en Oscar. En målad, också.

Så insåg jag hur jäkla kört det är att få till rätt färg på en röd katt, jag insåg att jag inte kan eller orkar ens försöka, jag insåg att det ska vara kul, så då bara gjorde jag en örontofsad katt som åtminstone har Oscars kattityd. Med ens blev det roligt igen.

Det jag har lärt mig idag är att RIKTIGT roligt har jag bara när jag får göra dem flippade, i fel färger, med fel proportioner och… ja. Nu blev det en kompro-misse (moaaahaha) och det gör jag nog inte igen. Tror jag.

Det började åtminstone inte regna fastän molnen ruvade tunga över mitt huvud.

Och Yvonne blir kanske glad vart fall. Jo, men det tror jag nog.

Jaja, jag får photoshoppa analogt om några timmar/någon dag/några dagar. Beskära den smart. Klatta dit några väl valda lager till när den torkat. Nosen och munnen är jag åtminstone nöjd med!

Oscars lillasyster Alma är ÄNNU vackrare, men inte lika kultig, så hon får inget eget porträtt målat - än. Hon är dessutom väldigt skygg, så det är snudd på omöjligt att fota henne utan att det är möbler eller trappräcken i vägen…

…eller nåja, men jag ska försöka måla lite mindre barnsligt. Yvonne fyller år i augusti, så jag tänkte försöka få till något som ska likna, eller åtminstone gestalta (nu svär jag mig elegant fri från alla kvaliteteskrav, noterade ni det? ;)), hennes vansinnigt stiliga Maine Coon-kisse Oscar (den Vilde). Vi får väl se hur det går. Jag kompletterade målargrejorna med ett bordsstaffli och en tub grönt (! :)) i dag. Clas Ohlson. Månne ett steg upp glamourmässigt? ;)

Alla mina målargrejor hittills är köpta på Rusta och Lidl förutom Clasisjön-shoppingen i dag då. Det får duga så tills jag får in schvunget.

Dagens terapi: en s k Mars-katt? Pun intended.

Kristoffer paddlar. Jag sitter i solen och kladdar.

Jag bekänner mig till katturalismen, en egen avart av surrea-ni-vet.

Måndagsvarianten: de marinerade tomaterna är bytta mot ca 1,5 dl färskriven parmesan, varje bröd är prytt med en aning bacon (och flingsalt såklart). ÄNNU godare än i fredags.

—

Tidning, duk, akrylfärg. Den (det där ovan är bara en del av bilden) blev inte som i huvudet, men jag tränar på att “få” göra saker som inte blir bra, eller jättebra, också. Jag hade alltid femma i teckning eller bild eller vad det heter numera, men att “se” är en färskvara och jag har knappt greppat kol, penna eller pensel för att avbilda något på mer än tjugo år. Det tar tid att få tillbaka “feelingen”, eller att våga släppa loss fantasin. Det jag gör nu gör jag mer i hopp om att kreativa idéer ska öppna fönster som vädrar ur ledsamhet och bekymmer ur hjärnan, än att få nåt snyggt på väggen.

Fast mamma skulle gilla den.

Hade jag gjort den där för två-tre år sedan så hade jag förstört den igen, bara för att den inte blev som jag ville eller hoppades. Nu får den förbli.

Katt-å-matte-looooove 2009. Tog en nästan likadan för… ja hur många år sen? Anyhooo, det var dags för en ny. Svart katt och prickig klänning. Majsigt.

…och luggen var helt nyklippt.
Tro det eller ej.
Av en riktig frisör.
Tro det eller ej.

Tack virveln. Tack för ingenting! Hmpf.

Påskhälsningar från Astor

Sovrummet kan kännas en aning beigetråkigt, men det känns samtidigt rofyllt och lugnt.

Gardiner uppe i köket, till skillnad från de gamla bilderna. Japp, likadana gardiner som i sovrmmet. De blev över från gamla lägenheten där det var två sovrumsfönster, vi tyckte att de funkade fint med bordet och fondväggen.

Izzy är inte bara ett husdjur, hon är en vandrande installation. Hon matchar också bordet (hade hon inte gjort det så tjong, katthemmet direkt. eller inte. hum)