Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Söndagsgratäng för två, och MINST fyra matlådor

1 kg potatis
1 zucchini
2 rödlökar
1/2 purjo
2 paket bacon
150 g gorgonzola
5 dl matlagningsgrädde
100 g parmesan

krydda med
vitlök
maaaassor av svartpeppar
persilja
(jag saltar inte, bacon och gorgonzola är så salt i sig)

Skiva ner potatis och zucchini i en smord långpanna.

Stek bacon, lök och purjo. Smula ner gorgonzolan, häll på grädden och krydda rejält. Det blir ganska mycket “sås”, det är bra. Vi gillar gojsig gratäng ;)

Sleva såsen över potatisen/zucchinin, avsluta med att strössla över parmesanflagor. In i ugnen ca 40 minuter, 225 C.

Ät. Njut. Det är gott!

Vi blev så illa sugna på ett nytt fiskrecept, jag har några fiskgratänger som vi har gått runt på ett tag nu, så till den milda grad att jag är tokless på dem. Jag hade minnen av en fantastisk fisksoppa med saffran som jag åt en gång på Dalarö - den. Den, fast som gryta, ville jag ha. Mums!

En googling senare hamnade jag här, det fick inspirera kvällens matlagning. Jag modifierade receptet en del, men det var perfekt som inspiration.

Ingredienser (4-5 portioner)

3 dl basmatiris
500 g laxfilé
1 msk soya
1 st kryddtärning med persilja och vitlök
2,5 dl creme fraiche med vitlökssmak
1 msk vetemjöl
1 burk kokosmjölk
2 msk fiskfond
1 påse saffran (0,5 gram)
1 msk sambal oelek
1 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i småbitar

Börja med att sätta på riset, det tar längst tid - själva grytan går jättesnabbt att göra.

Vispa ihop creme fraiche, kokosmjölk, kryddtärning, fiskfond, vetemjöl, soya, saffran och sambal oelek i en låg, vid gryta. Koka upp och lägg ner löken och paprikan. Dela fisken i bitar, jag gjorde dem ca 2x2x1 cm. Lägg ner fisken och täck med såsen. Låt sjuda under lock på svag värme i ungefär 10 min - men kolla nån minut innan om fisken känns genomkokt, den blir rätt trist om den kokar för länge. Servera med riset.

Jag ville inte övertrumfa saffranet med sambal, men när grytan var klar tyckte jag att jag hade nog lugnt kunnat dubbla mängden sambal utan att det stör (men så har jag smaklökar som älskar het mat, å andra sidan). Det blev fantastiskt gott nu också. Smakrikt, man blir varm inifrån och ut. Det satte bra fart på min förkylda snok, kryddor är underskattade som medicin betraktat ;)

Jag tror dessutom att den kommer att vara ÄNNU godare i morgon, när den gojat till sig ett tag… perfekt till matlåda, alltså.

Liten M, tio dagar, sover gott i min famn. Hon var en aning oimpad av att mina mjölkpaket var värdelöst tomma (hon tuggade runt en stund på blusen innan hon konstaterade det meningslösa i att ens försöka), men fann sig snabbt i gammelmosters famn. Nån timme senare skulle jag ut och klappa shettis, langade så över henne till Kristoffer knä, hon sov gott där också. Modig och tålig tjej som accepterar oss bara så där efter att tidigare bara ha hört oss genom mammas mage :)

MASSOR av silkeslent hår, som synes. Det blir inga mer avslöjande bilder än så här just nu! :)

Ja, så lugn och fin (första bilden, that is) var jag för en vecka sen, ja.

Efter en vecka fylld av stress (att ha kurs 8.30-17.30 är ju ingen anledning att man inte ska sköta sitt vanliga jobb också) kändes det snudd på poetiskt att May Lindholms ljuvliga Howling bitch sitter och ylar ut just över MITT kontor. Det var inte bara EN gång under veckan som passerade som jag ville sätta mig brevid och yla ikapp, låta vreden, tröttheten och frustrationen studsa mot teglet.

Men nu är jag lugn och fin igen, försöker mota bort stress (fast jag vet att jag måste in och jobba i morgon också, mrrrrf) för att ens komma i närheten av att njuta av tanken på förestående NY-resa.

(mer om May Lindholm - en ny favorit)

—

Fett och socker är som bekant en snabb (kvalitets- och hälsoaspekten lämnar jag därhän!) tröst när man är ynklig. Kollega Peter hade bakat dumlekakor till ett möte igår, och ska man väga smak och utseende mot arbetsinsats så är de här en jackpot. Goda, ser jätteproffsiga ut men är ruskigt lätta att göra. Kul! Gissa vem som ska köpa folieformar och kolor i dag? ;)

Måndagsvarianten: de marinerade tomaterna är bytta mot ca 1,5 dl färskriven parmesan, varje bröd är prytt med en aning bacon (och flingsalt såklart). ÄNNU godare än i fredags.

—

Tidning, duk, akrylfärg. Den (det där ovan är bara en del av bilden) blev inte som i huvudet, men jag tränar på att “få” göra saker som inte blir bra, eller jättebra, också. Jag hade alltid femma i teckning eller bild eller vad det heter numera, men att “se” är en färskvara och jag har knappt greppat kol, penna eller pensel för att avbilda något på mer än tjugo år. Det tar tid att få tillbaka “feelingen”, eller att våga släppa loss fantasin. Det jag gör nu gör jag mer i hopp om att kreativa idéer ska öppna fönster som vädrar ur ledsamhet och bekymmer ur hjärnan, än att få nåt snyggt på väggen.

Fast mamma skulle gilla den.

Hade jag gjort den där för två-tre år sedan så hade jag förstört den igen, bara för att den inte blev som jag ville eller hoppades. Nu får den förbli.

Pomamore Tomat Basilika & Parmesan var kvällens “clou” i mitt bakande. Smarriga inlagda tomater! Att de skulle funka i brödet var en chansning, det föll väl ut.

Värm 2 dl vatten och 2 dl mjölk till ca 37 C, smula ner 25 gram jäst. En msk socker (eller lite honung) och nån tesked salt. Ta ca 1 dl av oljan (vitlök! basilika! parmesan!) från inläggningen, rör ner. Arbeta ner 8-9 dl (degen ska vara “lagom” kladdig) durumvetemjöl.

Låt degen jäsa under duk ca 40 minuter. Smörj en långpanna med rejält med olja, sätt ugnen på 200-225 grader.

Förhoppningsvis har degen svällt till ungefär dubbla storleken efter jäsningen och finner sig snällt i att knådas smidig (annars knådar du den tills den BLIR snäll. Den här degen klarar milt våld ;)). Här tog jag ungefär hälften av tomaterna och jobbade in i degen.

Traditionellt gör man foccaccia som en stoooor kaka, jag gjorde 12 små (nåja) istället. Varje kaka toppades med en tomatslamsa, och jag drog ut basilika-olivoljesmörja över ytan på varje kaka innan jag strödde på flingsalt/rosmarin och så - SKJUTS in i ugnen i ungefär 20-25 minuter.

Låt svalna under duk. De är allra godast helfärska, men funkar att frysa in också. Frys in dem snabbt - de är inte alls lika goda “dagen efter”.

Fisk är gott, men det blir gärna lax för mig. Ofta. Dags att ändra på det.

Experimenterade med hokifilé för andra gången i kväll, det har blivit toppengott båda gångerna.

Ringla ett tunt lager olja i ugnsfast form. Ett lager strimlade grönsaker (i dag blev det zucchini, fänkål, purjolök och vanlig gul lök), salta-svartpeppra-vitlöka, så ett lager fisk (400 g hokifilé i mitt fall), salta-peppra-vitlöka, ännu ett lager grönsaker, salta-pepp… ja, ni vet. Klatta över en burk (eller två ;)) creme fraiche (den med chili och paprika är pigg!), riv över ost (Västerbotten är godast) och wrooom in i ugnen. Jag kör 225 grader, 45 minuter.

Det blir fräscht och gott, lite basmatiris till så har man en halvfest-måltid. Snudd på helfest. Riktigt sjysst som matlåda dagen efter också.

(update: naturligtvis blir det inte sämre med torsk, om man hittar den miljövänliga sorten…! )

Nej, vi kommer INTE att köpa Carte d’Ors nya sorbet med päron och choklad igen. Smakade inte värst mycket av någonting alls, mest bara… kallt. Synd, det lät väldigt lovande.

Det är intressant hur man interagerar i en relation. Ja, åtminstone i en sund relation (om bara den ena påverkas av den andras intressen vore det väl rätt trist?).

Jag hade kanske aldrig trott att jag skulle känna igen, än mindre KOMMENTERA, en Brooks-sadel. Att jag skulle debattera huruvida den ramen är snyggare än den. Jo, jag gillar snygga cyklar, och jag köpte min cykel delvis baserat på att den var snygg (och verkade lagom bra för mig), men det finns ju cykelrelaterade detaljer som åtminstone jag inte ens skulle ha funderat över utan Kristoffers inblandning.

Och så han då. Bonde söker fru, Idol eller Stjärnor på is? Inget av dem skulle ha figurerat framför hans ögon om inte jag hade bytt kanal (nu är inte jag heller någon slavisk tittare, bör jag väl framhålla) men eftersom jag alltid var en skridskostjärna in spe (jag och 74% av alla andra, antar jag - jag skulle bli hockeyspelare ena dagen och konståkare nästa) som liten så gillar jag att se vuxna nybörjare kämpa på (”tänk om jag”, ni vet).

I många år följde jag alla konståkningsmästerskap, det kändes på vissa vis lite kopplat till mitt simhoppande. Man kan slå sig rejält. Det ses som en kärringsport men är både tuffare, mer muskelskapande och läskigare än de flesta kan ana. Det är estetiska sporter. Bedömningsspoter (på gott och ont). Ja, ni vet.

I går satt jag och skrev, på TVn surrade sista timmen av Stjärnor på is och plötsligt hör jag Kristoffer säga “wooooh, han fixade ett flygskär!” och jag såg nog ut som en fågelholk. Har jag förstört honom nu? Hans mor kommer att bli nöjd, om inte annat. Hon älskar konståkning och skulle förmodligen jubla över den där lilla kommentaren.

(med lite tur har vi god ömsesidig inverkan på varandra i lite mer viktiga avseenden också)

—

Apropå ett av programmen här uppe, Suvi fick mig att fnissa mycket hårt och länge (man måste ju inte gilla ALLA delar av en programidé ;))

—

Igår åkte vi till Stockholm för att gå på Chokladfestival med Jens och Suzann. Se där hur man kan trolla bort gråvädret ur sinnet för en stund! Man fick provsmaka nog mycket för att bli osugen på choklad, men eftersom det vore synd att ta risken att bli sugen en stund senare ändå utan att kunna stilla suget så blev det en del handlat, också. Det tar nog en stund innan det konsumeras dock. I går hade vi annat att glufsa när vi om hem, jag hade gjort blåbärstårta till Kristoffer (födelsedag, hurra!) och blåbär är ju illa nyttigt så vi åt två bitar var, för säkerhets skull.

Jag är fortfarande inte sugen på choklad. Min lilla kaka 72-procentig med rosépeppar får vila en stund till.

Åt en riktigt grym pastasås hos Salvatore i Qingdao (jo, det finns ett gäng riktigt bra italienska restauramnger där), ville rippa idén och göra nåt liknande här hemma. Det blev väldigt gott.

Att hitta pecorino (ost) kan vara klurigt, men i Västerås finns det bl a en variant på ICA Maxi. (Går man till Ericssons frukt och grönt har de förmodligen en ännu bättre variant, har inte kollat där)

Here goes:
- en liten burk avrunna vitlöksmarinerade grillade kronärtskockor (Hemköps/Willys egna är faktiskt riktigt riktigt goda!)
- en låda färska sockerärter (med balja), ca 200 g
- pecorino, ca 200 g
- riktigt smakrik salami, ca 200 g
- 2 dl matlagningsgrädde

Krydda med (rikligt :)) svartpeppar, vitlök och persilja

Det går väldigt snabbt att göra såsen, så börja koka upp pastavattnet redan innan du börjar. Hela idén är att såsen inte ska vara “överkokt”, sockerärterna ska fortfarande vara krispiga. Det är “crunchet” i sockerärterna som gör “det” i den här såsen.

Använder du en teflonpanna behöver du absolut inte tillsätta något extra stekfett, även om de inlagda kronärtskockorna är avrunna är de oftast oljiga fortfarande. Salamin är fet i sig även i mager variant, etc.

Allt ska vara ganska “chunky”, så skär inte för små bitar. Jag köpte en “liten” salami (diameter ca 30 mm), och lät skivorna vara hela som de var. Kronärtskockorna delade jag i 3x1 cm stora bitar (ungefär), sockerärterna skar jag (snett, så de blit snygga ;)) i ca 2 cm stora bitar.

Jag började alltså med att lägga i kronärtskocka och salami i pannan, när det började bli varmt tillsatte jag matlagningsgrädden och osten. När osten kändes något så när upplöst vände jag ner sockerärterna och lät dem värma med en kort stund. Varma, men inte mjuk-kokta, sa vi!

Det blev middag för två och sedan två rejäla matlådor. Inte dumt alls. Lite för fett och kaloririkt för att vara varjedag-mat, men helt klart något väldigt gott att unna sig ibland.

Vegetariskt??
Ja, salamin ger mycket smak, men jag misstänker starkt att en sås med bara pecorino, kronärtskocka och sockerärter är väldigt god också. Öka på svartpeppars- och vitlöksdosen bara.

Mattias gatugrillade bläckfisk-på-pinne gick inte heller av för hackor.

…men nej, jag tänker inte äta sjögurkor under den kommande resan heller. Sjögurkor finns i många varianter, men denna är en av de mest, um, fnissframkallande.

(De här fotograferade jag hos en fiskmånglare under en promenad i Qingdao i juni. Ända sedan jag besökte Sydkorea 1999 har jag pratat om de här simmande små snopparna - men ingen har trott mig. Nu har jag bildbevis.)

—

Vi var på en sån där restaurang där man pekar ut det man vill ha tillagat. Det var en av stans absolut dyraste och finaste restauranger (och resulterade i att jag numera bl a har ätit krokodil… samt att jag fick genomlida en riktigt jävlig magsjuka efteråt), men jag var måttligt road. Jag vill INTE lära känna maten jag ska äta innan den tillagas.

Vissa saker vill jag inte ens SE, om jag ska behålla matlusten. Geoducks är ett sånt exempel. De är också vidriga, och ser ut som… ja, döm själv.

(nä, vi åt inga såna)

Jensens Bøfhus har öppnat i Västerås (i Kina-Thais gamla lokaler *gråt* jag saaaknar Kina-Thai), dags att lunchtesta det då.

Ja. Nja. Priserna på lunchmenyn ser ju OK ut vid första anblicken men… ingenting ingår mer än maten. 19:- för mineralvatten kommer till, precis som kaffe. Maten i sig smakade otroligt bra (en varsin BBQ-burgare a 89:- - lite dyrt för en vanlig lunch men vi var trötta och sega och UNNADE oss det i dag!), men vi fick vänta en halvtimme på att få den, och sedan femton minuter till för att betala den. Det fungerar ju inte riktigt på lunchen.

Så - nja. De får nog bli lite varmare i kläderna. Och sänka priserna lite.

Det allra fnissigaste var när vi skulle betala och servitrisen sa “jag måste hämta en miniräknare…” (89 + 19) med tillägget “…bra på huvudräkning är man ju inte” i ett sånt där svepande liksom allmängiltigt ordalag (”man” lät som “alla vi tre runt bordet”, trots att 2/3 av oss runt bordet mumlade 108). Där satt jag mittemot en människa som lic:at i reglerteknik. Då ÄR man bra på matte. Huvudräkning också. Oftast. (TROTS att man är kvinna, blond, lång och snygg ;))

—

Dagens favvo-FB-statusrad: Xxxx Xxxxx is back at work. How fun is that on a scale…?

Skön svengelska från Schweiz.

—

Å nej, jag har ju högerbena! Äntligen förstår jag varför jag fortfarande inte är president i USA. Puh. Jag får väl gå hem och… kamma mig. “Klipp dig och skaffa dig ett jobb” heter det ju. Eller så har jag jobb så det räcker. Jaa.

Stackars Klas. Inte nog med att jobb-bilen pajade strax norr om Gävle (han skulle till idrottsarenan formerly known as Arosvallen, alldeles nästgårds, för att reportage-a) så att hans Västeråsbesök blev om intet. Eftersom bilen pajade missade han dessutom följande middag en casa Andersson:

Nybakad foccacia. Basilika, mozzarella och rosmarin smaksätter.

Favvokycklingen. Lårfiléer (viktigt, de är mycket saftigare än bröst-diton) fyllda med gorgonzola, sedan lindade med bacon. Swooosch in och ugnsbaka.

Ständiga storfavoriten: rostade grönsaker. Pären, zucchini, aubergine, fänkål och rödlök. MUMS.

(vi åt faktiskt köttfärssås och spaghetti igår, så det var dags för söndagsmat idag ;))

Marinerad (habanero, tomatsås, tequila, soja, vitvinsvinäger, olivolja, honung, salt och peppar) fläskfilé, rödlökar och zucchini. Mumma.

Tillbehör - ljummen potatissallad. Kokt skivad potatis och rödlök blandad med smet av olivolja, vinäger, persilja, vitlök, stark senap, färsk basilika, salt och peppar. Vänd ihop medan potatisen ännu är varm så gojsar allt ihop sig på riktigt smarriga vis.

Ananas, marinerad i päronvodka och honung. Skall ätas till vaniljglass.

—

Allt blev så löjligt gott att vi bara flinar lyckligt. Så kan man också ha det en alldeles vanlig måndag i slutet av april.

ÄNTLIGEN någon som står upp och försvarar den stackars förtalade potatisens heder!

Jag älskar potatis och tycker att det blir rent absurt när folk i förmodad hälsoiver ska slå ner på den, “jag kan/får inte äta kokt potatis”, yada yada.

Jag är en klunsmulla, men jag kan lova att det där som dallrar kring ändalykten - det kan jag INTE skylla på kokt potatis!

(umf, se glassrecensionen nedan, om inte annat ;))

Wooohohoooo, Ben & Jerrys nya ‘wich är ju hur god som helst! Vi skulle bara ta en promenad efter att ha tryckt en varsin förvisso rätt god matlåda men i ett otroligt trist och stökigt lunchrum, solen sken INTE men termometern hävdade 18 grader varmt ändå, klart man ska långpromenera. Och jaaa, man måste ju köpa brittiska tidningar för att leta evenemangs- och shoppingtips och hejsan hoppsan - Pressbyrån vid tågstationen kanske? Jorå. Där fanns de, glassarna. Kakorna som omsluter glassen är så där häääärligt blötsega!

Gå och äta? Näe. Denna goda glass förtjänar att njutas sittande. Vi satte oss på en bänk vid stationen, och insåg först försent att vi verkade mer än nördigt nördiga, som de värsta trainspotters vända mot järnvägen. Yrkes-skador :)

Jag känner allt mer att en grill börjar bli ett måste. De där fruktgrillspetten…. *aaaaargh*

Fin rejäl och fullstor grill, eller liten och smidig? Det får nog bli liten och smidig, tänk att ha en liten bärbar som man kan plocka med sig ut så att man kan grilla direkt på picnicen. Nåt sånt här kanske? Såg en billigare variant (199:-, som hittat!) på ICA. Frågan är bara hur länge den måste svalna efter användande. Hm.

Nä, det får nog bli en titt i plånboken, och sedan ett inköp. Snarast.

Jag trodde att jag gjorde den här pastan häromdagen - men det gjorde jag visst inte alls inser jag nu när jag läser receptet igen (jag glömde att skriva ut det då).

Rökt lax - japp, citron, vitlök, svartpeppar, japp - men jag tog röd lök, och bytte dillen mot persilja och saffran. Jag avskyr dill. Strimlad gurka glömde jag, men vräkte å andra sidan ner massor av halverade körsbärstomater i såsen.

Sålunda är receptet bra för den som önskar pasta med rökt lax, och en chans att improvisera lite :-D Det blev inte alls så tokigt, faktiskt. Inte fantastiskt, men en kul variation från de vanliga favoriterna (carbonara eller allra mest älskade såsen med broccoli, zucchini, gorgonzola och vitlök)

Han är ännu inte fullt ut sedd som min husgud, men oavsett om jag håller med eller inte (det gör jag iofs för det allra mesta) så tycker jag alltid om att läsa vad Fredrik Paulún har att förtälja när det gäller hälsa, kost och träning. Han bloggar igen, me like.

Till skillnad från en del andra mediaexponerade (självpåtagna)profeter så har han en gedigen utbildning i näringsfysiologi i botten. (Anna Skippers CV är inte lika imponerande ;))

Jag lever och har nästan hälsan (vrålförkylningen överlever både penicillin och allehanda snoksprejer), men det är mycket av allt och bloggen kommer på sista plats i prioritetsordningen (äsch, putsa fönster kommer möjligen snäppet efter).

Jag vill i alla fall rekommendera årets i mitt tycke godaste glögg: Dufvenkrooks Special, med en hint av Arran. Mums!