ÄNTLIGEN någon som står upp och försvarar den stackars förtalade potatisens heder!
Jag älskar potatis och tycker att det blir rent absurt när folk i förmodad hälsoiver ska slå ner på den, “jag kan/får inte äta kokt potatis”, yada yada.
Jag är en klunsmulla, men jag kan lova att det där som dallrar kring ändalykten - det kan jag INTE skylla på kokt potatis!
(umf, se glassrecensionen nedan, om inte annat ;))
Som tur är så är både jag och Kristoffer resvana, så vi kan splitta på oss nån timme då och då för att gå i varsina affärer och liknande om så är.
Han brukar tycka att det är hyggligt kul att diskutera anatomi och fysiologi (den lille träningsdåren ;)), nu blir det spännande att se om jag kan få med honom till Hunterian, annars får jag ta en snabbvända där själv (eller så blir det som vanligt - så många saker jag vill göra, så lite tid).
(va? börjat planera redan? jag? jag med tålamodet? moaaahahahaha) < --- jag vill åka idaaaaag, jag står inte ut en sekund till utan att få resa nånstans.
OK då, jag får väl göra det ändå då. Stå ut.
Tate Modern har förresten öppet till seeent (jaja, kl 22.00) på fredags- och lördagskvällar. KUL! Gå dit, sen ta en bärs, det låter som en kul kväll. Eller så går man dit EFTER några öl, och det moderna blir liksom ÄNNU modernare ("ska den där tavlan snurra så??")
Jodå, det är dags igen. SUCK! Kristoffer mailade en länk till en artikel som säger att att om klimatet fortsätter att utvecklas åt det håll det drar nu kommer vi förmodligen att ha pollensäsong elva månader per år. Ja, men man JUBLAR! [insert: väldigt fula ord]
Han är ännu inte fullt ut sedd som min husgud, men oavsett om jag håller med eller inte (det gör jag iofs för det allra mesta) så tycker jag alltid om att läsa vad Fredrik Paulún har att förtälja när det gäller hälsa, kost och träning. Han bloggar igen, me like.
Till skillnad från en del andra mediaexponerade (självpåtagna)profeter så har han en gedigen utbildning i näringsfysiologi i botten. (Anna Skippers CV är inte lika imponerande ;))
Jag älskar ju nördiga skämtteorier och kvasifilosoferande, så jag vet inte riktigt vad som tog åt mig när jag diskuterade med Dr Johan:
Dr J: “Jag tänkte på en grej tillsammans med mina underläkarkamrater - om en vampyr tömmer en massa waranbehandlade på blod, tror du att han dör då?”
Jag: “Johan. Vampyrer ÄR redan döda.”
(Warfarin ackumuleras, det var det de nördade om)
—
Och så fick jag tips om den här sidan, efter att ha fnittrat mig igenom “The Day After Tomorrow” (en mycket underhållande kalkon, men dock kalkon): INSULTINGLY STUPID MOVIE PHYSICS
…då skulle jag ALDRIG vara förkyld!
(och det är jag ju, humpf, ALLTID)
Den Förträffliga Dr Mårr (bless her!) tipsar om en ATTANS bra artikel i Läkartidningen (jag hinner aldrig läsa den numera, den trillar fortfarande ner på hallgolvet, men fr o m nästa år SKA jag säga upp den!) som är värd att lyftas upp från kommentarsfältet - detta har jag också retat mig på länge, att vi blir “vekare och vekare”, folk verkar förvänta sig/vi blir itutade att ALLT ska kunna botas (helst med piller, absolut inte med sundare leverne), vi ska alltid vara helt smärtfria och yada yada.
Jag bara fortsätter och fortsätter att kolla runt bland alla låtar av Amateur Transplants på Youtube - yaaaay! Ibland underlättar det om man har lite koll på medicinarlingo (och rätt bra koll på engelska), men jag tror att det är rätt roligt oavsett, det är sprängfyllt med poänger så alltid går nån fram.
Anaesthetists Hymn (min storfavvo)
Gå in på Friskispressen.se och läs (nr 5 2007 för den som trillar in senare) om min f d kursare Anders (klicka på tidningen, sedan s 16 och framåt). Vi gick i samma klass termin 1 och 2 på läkarprogrammet, men aldrig anade jag vilken fighter han är.
PS försök att läsa utan att få en klump i halsen, om du kan.
Det är inte alla som tycker att det är kul att arbeta på semestern, men det gör jag! I fredags kväll drabbade vi (Suz, Fia och jag) stan (uff, ja UPPSALA alltså, inte Västerås tyvärr - men jag ska banne mig se till att det kondomas här också) iklädda dessa snajdiga t-shirts. RFSLs sommarkampanj heter “Colour of Love”, vi delar ut kondomer och information till unga (och inte alltid så unga). Klamydia (och många andra sjukdomar) ökar oroväckande snabbt igen, snabbare än någonsin faktiskt, och denna lömska sjukdom är inte helt sällan symtomfri. Trots denna skenbara “snällhet” kan den orsaka irreparabla skador hos både kvinnor och män, skador som i värsta fall leder till sterilitet.
Kondomer. Använd dem.
(äsch, jag hade för mig att det stod “säkrare 6 INSTRUKTÖR”, men det stod ju informatör ser jag nu när jag tittar närmare på bilden. Shucks. Det förklarar att jag bara fick två snuskiga förslag på hela kvällen. uff.)
Jobbet ledde f ö till mitt första besök på nation nånsin (trots att jag var medlem i V-Dala i flera år så lyckades jag aldrig gå på fest där)! Vakterna på Snerikes tyckte att vår mission var bra, så fick fick komma in och dela ut kondomer i drygt en halvtimme. Rickard - f d kollega - hade rätt den gång han en smula mopsigt (tyckte jag då) påpekade att en kvinna över 25 på nation känns som farmor-på-stan. Det var ungt, ungt, UNGT på tjejfronten, men sommarkvällar kanske är annorlunda än vanliga terminskvällar. Vad vet jag.
—
Veckans besvikelse var Xide strawberry desire. Den var inte ÄCKLIG, men inte speciellt god heller.
Jag köpte en varsin flaska (wohohooo, party! ;)) till Suzann och mig för att fira hennes semester. Två flaskor cider, inget jätteparty - icke desto mindre (…eller kanske just därför? ;)) ombads jag visa legitimation. Damen i kassan sa “DET var inte illa” när hon konstaterade att jag i kraft av varandes av årgång 1968 är nästan dubbelt så gammal som man behöver vara för att få handla i hennes lilla butik.
Systembolaget i Svavagallerian. Gotta love it.
—
…och här har vi fem enkla vägar till lycka en vanlig sommarsöndag:
- semester
- gräsmatta
- kaffetermos
- solsken
- Harry Potter and the Deathly Hallows
Jag får det inte ur huvudet - den där förfärliga nakenråttan ser ut som en snopp med tänder och morrhår och det är en bild jag INTE vill haaaaaaaa i huvudet. Ja, by the way, artikeln är intressant. Också.
Jag har fått ett stoooort påskägg från Uppsala, och sin vana trogen gör S sitt bästa för att skandalisera mig (*. Eftersom det vore synd om hon misslyckades måste jag naturligtvis förevisa mitt nya sugrör för hela världen. Ja, åtminstone den del av världen som hittar hit. Jag har inte drabbats av storhetsvansinne. Jag lovar.
Så som havandes tentat av funktionell anatomi på läkarprogrammet med godkänt resultat kan jag bara reflektera kring det där med proportioner. Glans är groteskt överdimensionerad i förhållande till scrotum. Nu brukar scrotum förvisso dra ihop sig när penis befinner sig i sitt allra gladaste tillstånd (jag tror att det är en skyddsåtgärd verkställd av m. cremaster, men minns inte säkert), men detta var en skymf mot min inre anatom.
Och därmed basta.
Det är inte ens GT i glaset, för den som undrar. Det är vanligt kranvatten.
*) och sugröret på bilden var ändå inte ens den brutalaste presenten i påskägget jag fick. “Sug på den, ni!” skulle jag ha sagt om den något hemlighetsfulla informationen, om det inte vore för att just det uttrycket kunde missuppfattas å det GRÖVSTA i just detta sammanhang.
Nina Hemmingsson är som alltid absurd-kul.
PS - i igångkörarkretsar kallas den också “plintmejselmuskeln”. Min har tidvis varit väldigt markerad. Naturligtvis på grund av plintmejselhantering och ingenting annat, bara så att vi är på det klara med det. Huruvida mina gamla kolleger kan säga detsamma vill jag nog inte veta.
Pocksans diabetesdiagnos fyller 20 år - läs en både fin, ledsam och informativ berättelse om det hela.
Fantastiska Ninni Holmqvist.
Fotograf: Tove Falk-Olsson
Ända sedan jag för första gången tog del av Ninni Holmqvists noveller i “Biroller” har jag längtat efter en “fullängdare”. Litteraturanalyser av “Kostym” under ledning av Merete Mazzarella - denna ljuvliga människa - bara förstärkte denna min längtan.
Äntligen kom den så: romanen Enhet.
Dorrit är författare. Hon lever med hunden Jock i ett litet skrotigt men älskat hus. Medelåldern är här, den femtionde födelsedagen är inne. Femtio, det är den dagen då en barnlös singelkvinna som hon(*, precis som alla andra som inte är Behövda, blir upphämtad av en diskret bil med tonade rutor. Väskan är packad, det är bara att ge sig av. Det som möter henne känns lite som ett lyxigt spa. Allt är gratis, allt är serverat. God mat, fester, massage, lyxiga träningslokaler, en fantastisk vinterträdgård att njuta av. Så dyra i drift de måste vara, de Umbärliga. Eller?
Nej, just det. Detta är ingen mysresa för de som förtjänar att bli lite ompysslade efter ett singelliv utan barn. Detta är reservbanksenheten för biologiskt material, där de ickeproduktiva närs och vårdas i väntan på att komma till användning bland de Behövda. De lämnar blod, de används i humantester, och de är levande organbanker - ja, det vill säga “levande” fram till dagen för slutdonation kommer.
MEN! Om man plötsligt, liksom magiskt, kan bli oväntat Produktiv och till och med Behövd - kan man gå fri då? Det är frågan.
Fascinerande och frustrerande. Fantastisk. Jag kan strössla alla fina F-ord jag kan komma på över den här boken. Så bra, så smart, så läskig, så tänkvärd. Jag vill köpa upp hela lagret och dela ut till alla jag känner. Allt kan vridas och vändas på i den här boken. Det som verkar hemskt kan vara bra, på sitt vis, och det skenbart goda kan vara förfärligt. Vill man så kan man lugnt knöla runt allting tills hjärnan slår knut på sig själv. Läser man inte böcker så ofta så är det kanske lätt att ord som dessa får en att skygga, att det låter som en sån där Fisförnäääm Fin Bok Som Är Satans Jobbig Att Ta Sig Igenom, men icke. Boken är otroligt lättillgänglig, den bara flödar in i hjärnan.
Den vore intressant som TV-produktion. Dorrit? Hm, Sissela Kyle kanske (hon fyller femtio i år, även om det är svårt att tro)? Eller Lena Endre (om inte annat så för att det vore ett så skönt slag mot myten om de överblivna att en så underskön kvinna kan vara barnlös singel ;))?
Omslaget! Bilden på omslaget är synnerligen välvald. Såna där jättenäckrosor som ser ut som stora skålar - dels för de tanken till vinterträdgården, men för mig är de också perfekta för hela boken i sig, för jag tycker att de är både vackra och läskiga. Tokläskiga. Oklart varför, det borde jag kanske gräva i - i ett annat liv ;)
Alla böcker vill man inte analysera, dissekera, diskutera - men detta om något är en bok jag önskar att jag hade läst i grupp, att jag fått diskutera och reflektera kring under Mazzarellas ödmjuka men kunniga ledning.
Gillade du Cilla Naumanns bok “Fly” så kommer du att älska den här boken. Samma dystopiska framtidsbild, samma läskiga känsla av att “tamejfan, sånt här kretsar nog redan i tankarna på de allra kallaste och sjukaste människorna”.
Som ogift och barnlös kan jag inte låta bli att undra om mitt nuvarande jobb är produktivt nog för att jag skulle vara en av de där som kunde få dispens om sisådär 11,5 år. Kanske. Kanske inte.
—
*) ickebehövda män har tio år till på sig, sextio är deras Magiska Födelsedag
…och naturligtvis också alla andra - ni har väl inte missat att läkaren och författaren Åsa Nilsonne bloggar?
Läkare - dröm eller mardrömsyrke? ger mig både hopp och ont i magen omvartannat. Hopp, för att Åsa vill ställa upp och prata om det, ont i magen över alla historier jag fått höra och ännu hör från vänner i olika stadier av utbildning/yrkesliv i olika delar av landet.
Är det så att en del av de som en gång har haft det hårt under sin egen kandidat-tid/AT-tjänstgöring istället för att bli mer empatiska mot nya kandisar och AT-läkare väljer att utsätta kommande yrkeskamrater för det elände de en gång själva fick gå igenom? Ska det liksom vara kamratuppfostran i vuxenupplaga, en “härdning”? “Sålla agnarna från vetet” - yadayada?
Ibland kan man undra. Jag undrar hur ofta vi fick höra “så här har vi alltid gjort” (ofta i samband med utantillärande av meningslösa saker som t ex aminosyrors exakta struktur, eller det faktum att vi skulle lära oss stundtals meningslösa labmetoder “hur man gjorde förr” utan att kursledningen tycktes inse att vi också skulle lära oss hur man gör nu, och det är lite mer och ofta anske lite mer avancerat än det där de gjorde förr) under bara de få terminer jag tillbringade i Uppsala.
I övrigt har jag haft en dipp igen då jag längtansfullt har bläddrat i Sobottan (och fått ta mig i hampan REJÄLT för att inte köpa en och annan svindyr flerkilosbok i fysiologi “bara för att den är kul att bläddra i”), men jag måste stå mitt kast. Mitt liv som medicinarpretendent är avslutat! Jag ska till och med sluta prenumerera på Läkartidningen - det är bara att inse att jag sällan tar mig tid att läsa den numera, och den är kanske bara mer och mer en falsk livlina till det liv som aldrig blev (och sanningen att säga är det liv som blev - som är, nu - alldeles görkul det också, men det hjälper inte under de där stunderna då jag vill ha parallella liv och göra/hinna ALLT).
Hej då, tidningen!
Jag vet inte vad som har flugit i alla konsulter på jobbet idag, men något är det, och kul har vi haft.
(här bör jag utfärda en Glocalnet-varning - humornivån på följande text är lägre än lägst)
Vi började redan på eftermiddagsfikat, av nån anledning (va? VA? Varför tror ni att jaaaag skulle ha nåt med det att göra? Vavavava? Ja, OK då, kanske lite, men jag bara liksom triggade igång nåt som väldigt snabbt blev självgående) började vi diskutera kropp, läkarutbildning, praktiska tester, hur man översätter kropp och dess funktioner till teknik (jag tänkte ofta i termer av reglerteknik för att lära mig att integrera en del olika metaboliska system under cellbiologin t ex) och hur man ibland utnyttjar vänner för att träna, palpera, hitta saker som man måste hitta etc.
Jag berättade hur jag utnyttjade en del av mina vänner för att palpera leder och hitta benutskott, sedan påpekade jag hur glada mina kolleger ska vara att jag inte fortsatt plugga lite på deltid så där, speciellt som delar av gamla kursarskaran avverkat urolog-placering (praktiskt prov: rektoskopera låda, jag fnissar fortfarande).
J som satt brevid mig sa att rektoskoperad ville han ju helst inte bli, ”men alltså sån där nakenposering som de gör för konstverk däremot…”
”Du menar kroki?” undrade jag
”Ja, precis” sa han kaxigt.
”Hörru. Du vet att jag målar en del, va…?”
(inte-så-kaxig-kille längre)
Han skulle vara så SÖT endast iklädd en strategiskt placerad lödkolv. Jag lovar.
Vi spann vidare på ämnet, vi arbetar i en miljö där man kollar utlösningskurvor, där montageledare har titeln ”erection manager” på visitkortet, där man i vissa typer av anläggningar kan finna avsugningsrör etc.
”Bäst var ändå ställverket jag såg kretsschemor för på ett tidigare uppdrag” sa J. Oklart vilket land, men siten hette Kuk Dong. (Det låter faktiskt som Sydkorea, kan jag konstatera)
Kuk Dong blir extra kul om man betänker vad en ”dong” är i ”leksaksbranschen”.
Go look it up.
Till slut började vi spåna om att översätta kärnkraftverkets systemnummerlista till kroppens olika organsystem (system nummer 313 = Huvudcirkulationspump = gissa vad? …etc etc) och det slutade med att jag fick i uppdrag att sammanställa en sån lista till imorgon.
Nördar? Vi? Ja, bästa sorten ;)
En stund senare uppstod en musmatteincident, vi behövde en musmatta snabbt till en ny kollega och jag visste att en våning ner satt J och E med en varsin musmatta från min konsultfirma undanstoppad som de inte tyckte att de kunde använda (vekisar!) eftersom min firma konkurrerar med deras firma. Jag fick tillbaka mina musmattor (vars tryck luktar attans starkt) och J sa ”Nästa gång vill vi ha musmattor i naturmaterial, de här luktar så konstigt”
NATURMATERIAL? :-O
Eh, jo då.
Men snacka om hur konstigt de musmattorna skulle kunna lukta :-/
Speciellt efter några veckor.
Iiiiih.
Ladies and gentlemen - hon får mig att skratta till tårar, ännu en gång. Tack, jag behövde det.
Jag sitter hemma och skriver dosbudgetrapport (”försöker” that is, jag måste få tänka oavbruten, därav spånande på egen kammare) för kommande år, det är väl det närmaste medicinämnet jag kommer numera. Jag hinner glömma mellan varven när allt mest är tugga-tugga-mala-in-data, jag glömmer hur mycket jag älskar att brainstorma, att klura och knåda hjärnceller och försöka komma på precis alla varianter som ska med i det jag håller på med.
Jag antar att jag befinner mig i ‘just another Polly-Anna-Moment’. Jag älskar mitt jobb just idag.
—
Ikväll är det dags årets enda julbegivenhet på lokal och naturrrrrrligtvis är det då man vaknar med en schnygg vagel i ögat. Men det är världsliga ting. Ju.
Salt har gjort det igen - hon har identifierat en klart aktuell nutidsåkomma :)
Min andra idol, bästa kursaren från Uppsala Omgång 1: Dr Morrest Rump, går just nu som kandis på urologen. Morrans handledare förklarar för en patient varför PSA inte enbart bör vara kopplat till saker av skräck och ondo. I övrigt ska man såklart inte skoja om det.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
