Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Nu saknas ju en del beståndsdelar från den där succékvällen i juli 2006 (sommar, Fredrike… ja, de flesta vet redan), men ändå är jag så glad så glad för mina biljetter till Depeche Mode på Globen i januari. De är RIKTIGT bra live, och jag gillar senaste skivan - den enda de släppt sen dess - stenhårt. Kristoffer har första tjing på min extrabiljett, men om han av nån anledning inte kan eller vill gå så tror jag nog jag kan hitta sällskap ändå, såpass många DM-älskare känner jag.

Åh! Jag gillar INTE januari, så det gäller att hitta bra “glädjespikar” att hänga upp en skvätt förväntan på. 31/1! Yay! Mina älskade svartkängor får hänga med ännu en gång. De är gjutna för sånt här, och vet hur det går till. De kan alla DM-låtarna lika bra som jag, så jag behöver nog inte ens dansa själv :)

—

Annars - feber feber feber. Nöff? Nä. Men ändå.

Mamma-oro i massor.

Längtan efter lilla Magiska i Marias mage.

Tja, det som ska kallas livet.

Äh, det är ingen jävlasöndag egentligen (frånsett de där snöflingorna som börjar singla ner i detta nu, jag kunde väldigt gärna vara utan dem) men jag blev lite inspirerad av att se Bono och Adam Clayton i Söndagsmorgon. De säger sig vara lite skamsna över de äldre albumen. Jag tycker tvärtom - efter The Joshua Tree tappade de mig. Enstaka låtar har jag gillat sen dess, men inget wowwowwow som förr, då de kunde snurra på repeat dagarna i ända.

(uhm, det KAN ju bero på att jag inte längre är tonåring också. kärleken till enskilda låtar/musiker var onekligen aningens starkare när homonerna rusade som värst)

—

Boktok: Kvinnorna på 10 våningen är Karin Alfredssons andra roman, pang på rödbetan - den här boken gillade jag. Hon blandar det jag njuter av; en trevlig huvudperson (gynekologen Ellen) i en spännande dokumentärthriller, politik, historia, ett främmande land (denna gång är Ellen med familj i Hanoi, Vietnam) och tankeväckande människoöden, allt skildrat med journalistisk precision. Karin är mycket riktigt journalist, hon har själv levt i Vietnam så bilderna hon sår i huvudet känns skönt realistiska. Suget att resa till Vietnam minskar inte precis, trots att boken minst av allt är turistig. Historien snurrar kring korrumperade läkare, försäljning av barn och prostitution. Kvinnoödena är minst sagt omysiga, ändå är det en bok att längta hem till.

Fick jag bestämma så skulle Karin Alfredsson skriva om Ellen MYCKET oftare.

Nu drar jag åter till Kina en stund (bokledes alltså, nån mer faktisk resa dit blir det inte inom överskådlig framtid tyvärr) och läser Ma Jians Rött Damm. Jian reser/vandrar runt Kina på 80-talet, en extra bonus för mig är att han bl a besöker staden Jiayuguan där jag arbetade under några månader sommaren/hösten 1998.

Jersilds underbara En levande själ passade jag vidare till Kristoffer, som också älskar den nu. Till veckan ska det landa ett bokåaket innehållande bl a Babels hus, det paketet lääääängtar jag efter!

—

Det började alltså snöa igen. Jag känner att det KAN vara mitt fel. Snöfallet här i V-ås började ganska precis en timme efter att vi hade satt ut (de från gamla lägenheten äntligen överflyttade…) utemöblerna på terrassen. Hum. So sue me.

—

Mitt i all bedrövelse i går eftermiddag (jag satt och deppade över mammastackarn) fick jag höra en duns. “Boink” sa det och jag tittade upp. “Boink” igen.

Izzy. Min normalt så ljuvligt goa katt hade fått syn på en kattrackare utanför det gigantiska (från golv till tak) fönstret ut mot terrassen. Hon blev vansinnig och skulle till varje pris ta sig ut, möjligen på bekostnad av en del hjärnceller (Boink, igen). Till slut retirerade hon bort mot bokhyllorna och jag hann bara lite förvånat tänka “ska hon gömma sig nu…?” innan hon laddade på och sprang mot fönstret IGEN. BOIIIIINK!

Kattkraken trodde alltså att hon skulle kunna spränga sig genom fönstret om hon bara tog lite fart. Well. Hon måste ha blivit av med MÅNGA hjärnceller redan…

Eller så var det helt medvetet? När matte gråter tar man till våld för att få henne att skratta igen? Vem vet.

Silbersky läser Dagerman (obehagligt? umf, för vem? smått obehagigt… eh, att få sitt barn mördat också, eventuellt)

Så jävla idiotiskt. Smaklöst.

(jag vet, ingen ny eller ens speciellt unik åsikt, men jag bara… måste skriva det)

—

Inte i samma liga - men billigt trick icke desto mindre (fast jag är inte förvånad) är hur Idolproduktionen flyttar delar av uttagningen utomlands, till varmare trakter, vaaaad är väl bättre än att kunna zooma in de sjungande ungarna (hur många sextonåringar blev det till slut? läskigt många) som badande bikinibrudar och badbyxpojkar?

Jag hejar (ja, för trots att jag suckar över produktionen så kan jag ju inte låta bli att titta *harkel*) på LouLou. Vilken stjärna!

(och hur kan man - den underbara rösten frånsett - INTE älska en människa som tröttnar på livet i Malmö, drar till Burträsk och köper en gård med höns?)

När vi såg en slemmig fisk ligga i en fontän i Rudbecksparken för ett tag sedan började jag recitera de odödliga raderna

“en slemmig torsk,
en slemmig torsk,
i en brödrost”

…och den vackre unge mannen i mitt sällskap tittade så underligt på mig. Nä, han hade ju aldrig hört KSMB, men det är åtgärdat nu.

—

Nähä, åter till packa-jobba-fixa det sista. Jag vill inte åka! Det borde vara en ynnest att få åka iväg och jobba i en stad där OS-seglingen pågår två kvarter från mitt hotellrum, men tro mig, jag vill bara slippa denna gång :(

—

Dagens snyggaste grej: konkurrenten som ordnade så att Alshammar skulle hinna fram till starten i tid. Nu hjälpte det inte - men snacka om sportsligt uppträdande!

Esbjörn Svensson har avlidit efter en dykolycka och Sverige är en fantastisk musiker fattigare. 44 år. Det är minst 40 år för lite.

Jag missar ju Koop på Sigurdsgatan ikväll, de är kanonbra. *gråt*

Nåja, det får det vara värt. Jag får ju leka med tåg. STORA tåg.

Yaaaaay - heja Rongedal!
(…och halva nöjet var att divorna inte gick vidare direkt ;))

Det var dessutom väldigt upptaget på Rongedal-numret också. Just for the record.

Jag borde ha tröttnat för länge sedan, men den hänger sig kvar i bakhuvudet: Apologize - den bästa låten jag hört på länge, LÄNGE.

—

Jag vet inte om man är lite lätt överarbetad, begynnande senildement eller en förmodat kronisk slarvmaja om man halvt letar ihjäl sig efter en kjol och inte hittar den på två dagar för att den…

…hänger prydligt upphängd där den BORDE hänga, i kjolgarderoben. Suck.

Man ska överraska sig själv, tänker jag ofta. Jag ska överraska mig själv (därtill “oftare”). Alla borde prova (därav “man” i första meningen).

I går blev det bara i en kovändning så att jag följde med Syrran Surr och Molina ut på oväntat lördagsbus. En lugn kväll, men med ett mål: Sigurdsgatan 25 (det som förr hette Village här i Västerås). Det var - rätt ut - ett jäkla ös. Ebbot har guld i strupen, men hur länge håller han? Han ser inte ut att ta så där värst bra hand om sig själv, men vad vet jag.

“Perfect Day” var alldeles, ja, uff, perfect (kunde inte låta bli) och trummor och orgel allena lät långt mindre absurt än jag på förhand befarade.

Det mest absurda var väl att Patrik Arve krälade runt scenen med en kamera i högsta hugg. Det var inte sällan han tog mer plats än bandet, och det är ju lite… synd. Något i kohohohooonstnäääärligt i framtagande förstås, men, ja, man ska nog ha tagit åksjuketabletter innan man klarar av att se den filmen sedan. Dogmafilm, nån? ;)

Tråkigt nog var det knappast mer än sextio pers där. Synd. Det var en väldigt trevlig kväll, i all sin enkelhet.

Kents nya spreds visst på nätet snabbare än de hade tänkt sig, så de släppte “Tillbaka till samtiden” några dagar tidigare än vad som från början var tänkt också. Det tackar jag för - tröttynklig som jag är så längtade jag efter deppmusik slingrande över snygga synthiga ljudmattor.
Den.
Är.
Perfekt.

Soffan, svartkatt på magen, Roslund/Hellströms senaste, massamassamassavärmeljus och den här skivan => jag har en riktigt bra kväll framför mig.

—

Jag har blivit en osedvanligt trött tråkmåns, min tillvaro består av jobb, jobb, jobb, och så lite jobb också, träning och böcker (skönlitteratur och kurslitteratur). I går skulle jag träna efter jobbet hade jag tänkt - men så pep telefonen; “ska du med på aw?” undrade MG och det hade jag ju längtat efter hur länge som helst så jaaaa, SJÄLVKLART!

Joråserru. En halvtimme senare hade mitt batteri (nä, jag menar inte det i telefonen) tagit slut alldeles tvärt, så det blev däcka på kudde istället för öl på BMB. Sorgligt, och lite läskigt hur snabbt jag bara kan ta tvärslut.

I dag tog jag åtminstone vara på solen, det blev utemotion. Man får passa på innan den förhatliga äckliga snön kladdar ner hela tillvaron.

I morgon blir det Nautilus igen. Yes!

Idag blev jag så fruktansvärt sur och besviken på nån jag tycker mycket om att jag måste lista tre bra saker för att inte alldeles trilla ner i surträsket:

* BWOs nya är riktigt riktigt kanonbra (”Hooked on a Danger” är favorit efter första genomlyssningarna)

* Cecilia skickade en bok som är mycket lovande

* Lia. Jag är begåvad med en del vänner som inte ens fattar själva hur goa de är (och andra som tror att de är goare än de är *lol*)

I LOOOOOVE it!

Man vet att man är trött, lite snuvig och allmänt halvynklopynko när man börjar tokböla över Nanne Grönwall som hoppar upp i sin mans knä och sjunger just (svärfars låt) “Du är min man” i Allsång på Skansen (hej alla expats - blir ni vrålsugna på Svensk Sommar Galore så kan ni se Allsången på webben ett tag till!).

Martin Rolinski kan konsten att trollbinda en publik, that is for sure.

(lilla kameran - orkade inte släpa den stora på första pride-dagen, men lördagens parad är nog värd EOSen - kvällsljus och instabilitet, bilderna blev inte skarpare än så är eftersom pöjken inte var still en sekund)

Jag älskar BWO(*, och de var kalasbra som vanligt, trots strul med ljudet.

Jag var bjuden på vernissage på Pride igår, Suzann ställde ut en del grejor (tillsammans med bl a Elisabeth Ohlson-Wallin, det är inget dåligt sällskap) och jag var uppskriven på listan. Väl i VIP-lådan visade det sig att det var ett veckopass jag hade fått runt handleden. Hupp! Jag har ingenstans att bo eftersom jag var sent ute, så jag fick ta sista tåget hem igår (23.06, som den värsta Askunge ;)) men kuuuul ändå. Vi får se hur många fler dagar - förutom lördagen - som jag orkar åka emellan och åka hem aaaalldeles för tidigt. Schlagerkvällen ikväll lockar onekligen…

—

*) men jag kanske är partisk, jag mötte Marina (vid keyboarden i bakgrunden) på en fest i hos gemensamma vänner våras och spelade av henne medlemsskapet i gruppen då (! :)), men innan hon gick hem fick hon tillbaka det (jag var allafall medlem i gruppen i MINST en kvart ;-P - men några intäkter för den tiden har jag inte sett till). Det verkade så jobbigt att alltid hålla sig så fit och snygg som hon måste vara. Ja, det var naturligtvis ENDA anledningen till att det inte var jag som stod där på Stora Scenen i Tanto igår. Eller inte.

För den som inte anar det redan kan jag meddela att jag fortfarande är bitter över att ha missat Metallica-konserten igår. Nåväl - på ICA Maxi kostade alla deras (till och med det fantastiska svarta albumet från 1991) skivor 99:- styck, så jag kompletterade samlingen med Master of Puppets på CD. Attans bra städmusik, kan jag meddela. Izzy tycker däremot inte om den. Å andra sidan - hatar man musiken så FINNS det fler rum att lägga sig i *host*

Denna helg ska det flytt-stor-städas på annat håll också, jag ska delta med liv och lust men anar att den flyttande familjen ifråga INTE håller med mig om att Master of Puppets är bästa städmusiken. En del saker har de VERKLIGEN inte förstått (men jag gillar dem ändå ;)).

—

Boktokat har jag gjort, två böcker av den danska författaren Sara Blaedel på raken fick det lov att bli. Det var tur att jag följde instinkten och högg dem båda, för hennes historier är beroendeframkallande. 2006 släpptes “Pulver”, jag hade den hemma redan då men hann aldrig läsa den. Nu hittade jag dessutom “Kalla mig prinsessa” i snabblånehyllan, då slog jag till på båda. Är det något jag har/tar mig tid till på semestern så är det (helt oväntat, duh) att läsa.

“Kalla mig prinsessa” dyker ner i nätdejtandets värld, en serievåldtäktsman hittar sina presumtiva offer på internet och huvudpersonen Louises polare Camilla hamnar “som vanligt” i soppan. Lousie är polis, Camilla är journalist och mönstret är i (alla två, nåja :)) böckerna att Camilla är smart men vild och hamnar i soppor som Louise sedan får lösa, inte helt utan hjälp av den vilda Camillas näsblötor ändå - man kan inte få det ena utan det andra.

…och detta blev virrigt darrigt stirrigt för jag har inte alls tid att sitta här och skriva egentligen, duschen kallar. Well, både “Pulver” (mord i knarkträsk, men det gissade ni redan va?) och “Kalla mig prinsessa” är väldigt läsvärda för den som söker nya nordiska kriminalromaner att sluka.

I detta nu står Duran Duran på scen och framför den fantastiska låten “Planet Earth” på Live Earth-galan och de är så jäkla bra att jag genast fick lov att fatta skivlådorna i hyllan för att bläddra fram mina gamla Duran-skivor för en revival - men visst ÄR det en smula ironiskt att Simon LeBon står och sjunger på en miljögala så fullpumpad med botox att han skulle kunna förgifta hela friskvattenreservoaren för en mindre stad om han drunknade i den ;)

Jag var ju tonåring förra gången det begav sig (ett ålderstecken så gott som något ;)), den gången var det de svältande som värnades. Folk svälter än, men miljön är trendig just nu, så - Live Earth it is. Nä, det där var kanske lite väl cyniskt och allt hänger samman och utan miljöräddning lever ingen alls i Afrika eller här och yada yada men visst är det lite sorgligt att det ska behöva bli trendigt att ta hand om saker, vare sig det är människor eller miljö.

INXS var bäst av alla den gången, jag saknar Michael Hutchence.
Jävla sätt att gå och dö sådär :(

—

Aaaaooouuuhaaaah, en stund senare är det Enrique Iglesias som intar scenen och jag har en ny miljölag här och nu: förbjud den karln att sjunga live någonsin igen, ty hans stämma är så falsk att den utgör en sanitär öronolägenhet i sig själv (aj aj aj, och jag med min stackars otit…)

—

Metallica är pur magi, de låter alltid fantastiskt bra live och fick de nu bara köra tre låtar så var det snudd på top choice att de valde tre låtar från det klassiska svarta Metallica-albumet från 1991. SKIIIIT också att jag inte har biljetter till konserten 12/7. Hetfield är kung nu och för alltid, trots att han har förvandlats till en lönnfet fabror Gråskägg.

En av mina konsultkolleger fick fatt i en biljett bara-sådär-hipp-som-happ från en polare som köpt på sig flera, och det som är otroligt frustrerande är att Tobias tycker inte ens att de är sådär värst jättebra - han bara går för att det är en kul grej och det blir säkert mycket folk (uhm, JA det blir det ;)). Jag har ödslat hundögon på honom i över en månad nu, till ingen nytta. Jag får ÄNDÅ inte köpa loss den där biljetten.

—

Eh, har ALLA utom trummisen i Spinal Tap peruk? Det ser banne mig inte bättre ut. Och det SER inte bra ut. Äh. Kult ändå.

—

Ja, eftersom jag gör tåg och tunnelbana for a living numera så är mitt miljöbudskap såklart enkelt: åk kollektivt, Tåg är Tufft :)

—

Yay, AFI är ju tokbra! Lyssa på myspace. Miss Murder är nog storfavoriten hittills.

Jag HAR sjungit den själv idag, men ni får en pekning till den lite mer tonsäkra versionen av mig :)

Semester till den 6/8 (…har jag åtminstone aviserat för säkerhets skull, men det kan bli återvändo till kontoret redan 1/8, det får vara OK det också). Jag minns inte ens när jag hade så lång semester senast.

“Jag är bara så rädd att jag har glömt nåt” sa jag, “Det har du inte, det vet jag” sa ljuvliga kollega J. Det är hans “fel” att jag blir anställd hos min uppdragsgivare fr o m 1/8, och en bättre mentor är svårt att få. Jag är så löjligt tacksam fortfarande, så det bara finns inte.

Jag har:
kul jobb
världens bästa katt
massor av pysselplaner inför semestern
coolaste kompisarna
en skön cykel
bästa kudden

Jag är en lycklig kvinna jag, ett helt 100% ickeironiskt konstaterande från Drottningen af Sarkasmer för en gångs skull.

Jag har också fortfarande snor fulla skallen, det står väl för dagens minus på lyckoskalan men med alla plus är det heeeelt OK.

…och tack för alla kameragrattis. Jag fotonördade massor med systemkamera, filter och t o m tillgång till eget labb (LYX) fram till 1989, så helt newbie är jag inte. Detta kommer att bli dyyyyyrt :)

Jag äääälskar lika-som-bär-grejor, och den här ESC-varianten var stundtals rätt bra. Hanna Pakarinen är otroligt mycket snyggare än Agneta Sjödin, men Ola Salo ÄR bedårande i hundupplaga.

PS jag är SÄKER på att Verka stod hemma hos oss på julafton nån gång på sjuttiotalet ;)

Eftermiddagen och kvällen var onekligen fullplanerad. Det enda som ändrats var det faktum att vännerna från Uppsala som skulle fira Eurokväll hos mig måste utebli av genomtråkiga orsaker - en dödssjuk farfar, och en tonåring vars Idol-dröm krossades av vattkoppor. Att sörja en utebliven fest-samvaro känns futtigt i sammanhanget, och jag vet att jag snart har dem här igen. I väntan på det skickar jag mängder av omtankar åt Mora-hållet.

Men fullplanerat. Semifinal i hockey. Platt fall nr 1 - Kanada slaktade Sverige, egentligen inte helt oväntat. Jag tycker att Bengan har gjort det bra trots allt, det är ett mellanår och det företrädesvis unga och orutinerade laget har presterat mer än åtminstone jag förväntade mig på förhand. Beslutet att skippa proffsen står jag bakom till fullo, svensk hockey står inför ett generationsskifte (det känns redan som om vi har idisslat de gamla [men OK; ljuvliga] proffsen i alltför många år) och de nya måste också ut i hetluften. Sudden, Foppa, Lidas med fler är fantastiska, men ingen kan klandra dem för att kropparna börjar säga ifrån, och för att motivationen tryter. Vi måste släppa fram nya blivande Foppisar!

Nu håller jag på Finland. Heja, heja, gå och vinn nu!

Jag måste erkänna att när halva sista perioden var avverkad så svek jag. Gav mig ut på en motionsmil istället för att titta färdigt, det var så uppenbart vartåt det barkade.

…hemma igen till platt fall nr 2 - ESC. Jag röstade på Serbien och är glad att Marija vann. The Ark förtjänade bättre än artonde plats, men nu är det som det är. Som så många andra fascinerades jag över dubbelmoralen i att det buas när Balkan belönar SINA grannar, men inte när vi får tolvor av nordiska grannar. Vi har för få grannar, helt enkelt ;) Jag tycker att spektaklet är kul och att en del av låtarna var riktigt bra, men jag vägrar att ta det på blodigt allvar.

—

Det blir nog en mil idag också, med Ipoden i öronen blir allting roligt, nästan. Jobbet är krävande (men fortfarande lika roligt, annars skulle jag aldrig orka) nu, jag behöver frisk luft i både lungor och tankar. Om tre veckor bär det av till London, fötterna måste härdas redan nu!

Du. Ha en bra söndag!

Jo, det finns SÄKERT en gräns för hur många högklackade remsandaler som man egentligen behöver, men varför chansa innan man är alldeles tvärsäker på att man har nått den?

—

Jag köpte dem BARA för att fira att vår kund fått loss pengar från sin bank så att de äntligen kan skriva på kontraktet till mitt projekt. Såklart.

Varje vecka skriver jag “jobbet är så kul”, och varje vecka eskalerar det lite till.

Skulle jag bara gå efter J1:s lovord så vore jag 180 cm lång efter denna vecka. Internreview av “konceptet” vi ska dra för kunden avverkades må-ti, 20 höjdare från tre länder lyssnade och jag kände mig alldeles kolugn. Det gick skitbra. Så bra att jag plösligt får skriva system-specar för pneumatiska delar också och DET mina vänner känns ungefär lika naturligt (jag är elkraftare, for God’s sake! ge mig SLADDAR, typ - inte RÖR och ventiler med en massa luft i, men OK - principen är densamma så jag låtsas att luften är små elektroner som… ja, äh, tänk er resten själva) som det nog skulle göra för en ortoped att genomföra ett hjärtbyte. Ja, typ.

Äh, allt det som orsakade de sista fem centimetrarnas tillväxt är det inte läge att dra här, men jag har tokflinat mig snudd på till flinkrampens gräns sedan tvåtiden i eftermiddags.

Jag har knattrat systemspecar som en tok, med Pain (både nyaste skivan och den näst nyaste, tokbra båda två) i öronen. Man skulle tycka att jag skulle vilja lyssna på nåt mindre… tja, nåt mindre argsint (därmed inte sagt att Pain är argsint, men för en oinvigd kan det nog LÅTA argsint :)), men faktum är att industrirock (…eller hur man nu ska deifiniera det hela, beats me) gör mig fånigt, flinande glad det också. Flin-resonans. “Hade jag inte öron som stoppade mungipornas framfart skulle huvudet tippa av”, ni vet. Ähum.

—

Två ljuvliga sommarkvällar på raken, igår åt jag middag med Saltaste Bönan i Stan sittande ute på terass i bara t-shirt till 20.00, på väg hem sprang jag sen på R och Gnällspiken som för kvällen var på rätt gott humör - trots sitt namn ;)

Idag var jag medbjuden på pub med ett gäng som jag bra gärna skulle lära känna närmare, men jag bara ORKADE inte. Pollentröttheten tog ut sin rätt, vid 18-tiden ansåg jag mig ha knattrat klart på jobbet och tog en långpromenad hemåt istället för att förlusta mig med grabbarna. Eventuellt en felaktig prioritering, men puben ligger förhoppningsvis kvar.