Spinster and Spin(n)ster

Mitt lilla sidobord är färdigsnickrat nu, förresten. Ekträ, vackert i sig men det känns för blekt där i hörnet. Jag har köpt mörkbrun bets, det blir nog några vändor med penseln trots allt.

Så var det officiellt - Kristoffer har nu FYRA cyklar. Cykeln på bilden färdigställde han idag (nåja, det ska däck och kedja på den också), plockepinn med delar från halva världen (han har plockat dit eker för eker, till och med). Det är en velodromcykel (*, “fixed” - oväxlad, ingen broms. Sluta trampa = cykeln stannar. Jojo, livsfarligt säger jag, men alla blir lyckliga på sina vis, och en pysselnörd är en pysselnörd oavsett inriktning, och pysselnörderi måste man bara älska. Ju.

*) nej, vi har ingen velodrom i Sverige. Den är dock “cool” enligt skaparen, och ska användas för transport till och från jobbet… [hjälm PÅ, tvingar jag]

Två fusingalster till är använda. Ring och halsband monterade och avsända till nyblivna 40-åringen Suzann - lite fel känsla för årstiden (de doftar sommar och solvarm brun hud), men de matchar tämligen väl till ett par av hennes glasögon, och hon är färgstark nog att kunna ha “bleka smycken” även i november om hon så vill. Och nu när jag ser det på bild känns kedjan alldeles fel - ett limegrönt tjockt läderband hade varit roligare. Nåja, de går ju att modifiera :)

Tjuvlyssnat i trappen på väg ut till lunch. Tre män diskuterar allahelgona samt medföljande dekorationer:

“Jag gjorde en egen liten pryl, köpte mig en orange paprika som jag karvade ett demonansikte i, sen satte jag dit en röd lysdiod med batteri. Funkade skitbra.”

(och så har folk fördomar mot både mäns och ingenjörers kreativa ådra, detta var manliga ingenjörer och jag tycker idén var ljuvligt nördsöt :))

“Saker man inte är nöjd med kan man alltd testa att vira in i tråd” sa en av kursledarna på fusingen. I dag kom jag äntligen ner till Panduro (det var stora GöraÄrendenDagen: tvättstuga, lämna grejor på bibblan, lämna tillbaka illasittande jacka köpt i Göteborg, ANDAS - jag behövde en promenad, man blir f*n unken i hjärnan av att sitta inne på kontoret alldeles för många timmar per vecka - och alltså Panduro) och köpte försilvrad tråd att linda med.

Det blev bättre med en skvätt tråd, tycker jag. Tråden som blir till ögla eliminerar dessutom limproblematiken. Det där UV-limmet fick jag inte till nåt vidare, efter en vecka kändes det fortfarande inte riktigt 100, och snabbare än så SKA det härda. Skit bakom spakarna, antar jag.

I gårkväll monterade jag äntligen ihop det sista på Es försenade födelsedags-daggmask. Kort brunt band, så att masken (det bara ÄR en glasdaggmask för oss numera) “vilar huvudet” i halsgropen.

Det blev riktigt snyggt på, hon har gröna ögon (osmidig vinkel på bilden gör att den mossgröna färgen inte riktigt kommer fram på hela berlocken) och det var otroligt snajdigt till hennes coola rockerstil. Jag vet. Jag skulle ha tagit en bild med kreationen på henne, men kameran låg hemma när verkat överräcktes (fruktansvärt tjusigt paketerat i en gammal Cetirizinlåda - jag hade slut på smyckepåsar i tyg). Nu är det bara att hoppas att UV-limmet håller måttet…

Fick nyss ett pysseltips från Suvi (”jag tänkte genast på dig” - vadåråskullejagvaraentekniknördeller? ;)) och det är bara fööör underbart för att inte sprida vidare till världen:
Smycken och småsaker av gamla datordelar

(Jag HAR ju faktiskt par tre datorer, tagentbord och skärmar i förrådet, så… tja. Allra helst vill jag ha en sån där ring med delete-knapp)

Första färdiga (i meningen både bränt och monterat) alstret efter fusingkursen. Alla som vet vilken färg det är på (mitt ena par) mina glasögon himlar med ögonen åt min matchningsfanatiska sida ;)

Jag blev grymt besviken över grejorna igår också, och inser att för ett kontrollfreak som jag är det där rätt kört när man inte har full kontroll över val av brännkurvor och liknande. Tråkigt nog så var det dessutom dåligt lim de hade fått fatt i till kursen (det hade de insett nu, sa de igår), så många av mina grejor hade limränder inuti som det inte skulle “kunna” bli egentligen. Några av grejorna blev bra, de ska monteras och delas ut vid väl valda tllfällen. De andra får ligga till sig, i väntan på att min besvikelse ska lägga sig. Om jag glömmer hur jag tänkte att jag ville ha dem så kanske de blir fina sen? ;)

Lim? De rekommenderade detta, från Classe i Insjön. Ska reka läget där nån av de kommande dagarna.

(ja, små saker som egentligen inte alls är små, fast de tidvis skenbart kan te sig så jämfört med jorden-runt-resor, sexor på Sveavägen, Ferraris eller [insert valfri lyxgrej])

Efter tre veckors idogt gnoende på jobbet känner jag äntligen att jag orkar vara social igen. I förrgår: ljuvlig thebe-lunch. I går; fantastiskt och fascinerande lunchsamtal med kloka kloka exkollegan Anna-Karin. Bitar föll på plats och jag var en mycket gladare och snällare människa efter det. Tänk att hon “visste” att hon skulle ringa mig alldeles nu?

På kvällen en bit mat och en (ja, bara en, ändå var jag LÖJLIGT trött och avslagen i morse - jag antar iofs att sömnbrist kan ha en del med det att göra…) Newcastle med en hel jättebunt (vi var runt 30 st, kul med sån uppslutning) kolleger på BA. Småputtrigt, trevligt, men av de fem timmarna där var det kanske ändå ett femminuterssamtal som var det viktigaste. En stor knut i magen om inte löstes upp helt men… ja, den blev åtminstone lite inbäddad i rosafluff (ej att förväxla med underhudsfettet strax ovanför troslinningen) efter några dagars frustrerade ilsketankar. Allt. Ordnar. Sig.

(…om än alltid inte så snabbt som jag vill - men som jag en gång sa till vän och kollega J: “jag stod inte först i kön när Gud delade ut tålamodet, jag hade fullt upp med att skuffas med Stefan Schwarz i täten i den andra kön, där det handlade om underbensmuskulatur” :-/…)

Idag fick jag besök av Fru Fixig, som också hade Mor och Lillasyster Fixig med sig. Den där trojkan - de är så sköna, ni anar inte. Jag fick äntligen veta vad det hemliga pysslet var: Fru Fixig hade sytt en kudde till mig - av en avlagd stickad tröja med ett q-tecken på, underbaaaaaart :-D Maximal kultfaktor.

Izzy blev vederbörligen beundrad och kelad med, den här gången var hon mer social - senast Fru Fixig var stan så hade inte Izzy tid att ens hälsa på henne, på den tiden hade hon fullt upp med att hålla Fjant i skräck.

—

brända saker från vecka 1

Sista delen av fusingkursen imorgon - ääääntligen får jag se de sista (eller, jag kanske borde säga de senaste) alstren. Imorgon ska vi inte pillra med glasbitar, det blir bara montage av redan brända grejor, men DOCK: äntligen är jag så ostressad att jag orkar se fram emot det. Fru Fixig-gänget var betydligt mer förtjusta i första veckans alster än jag själv är, men det kanske är så: allt blir snyggare om man inte har en bestämd bild av hur det borde se ut.

—

Idag är det 26 år sedan pappa dog. Det känns underligt. 26 år sedan? Men, jag ÄR väl ungefär 26 år…? Nehej, inte det nej.

nästa batch till ugnen (som TYVÄRR bor i Skultuna, surt tycker jag som saknar bil)

Andra fusingtillfället avverkat. Jag var trött som… [fula ord] eftersom jag skrev uppsats till kl fyra imorse (det var ju dumt, men orden fanns och jag kunde inte sova - så, ja). Cyklade sedan hem i kallt regn och nu är jag vrålförkyld igen. Ja men HÄRLIGT!

De där idiotsäkra bitarna som jag nästan hade monterat och slagit in som julklappar redan på förhand - ja, de blev bara pannkaka, skitfula (det anade ni nästan efter min sura inledning av texten va?). Tänk om, tänk nytt. Tänk inte alls. Långa stunder idag satt jag mest bara som en fågelholk och hade ingen aaaaning om vad jag skulle göra, eller hur, eller varför. Igår hade jag TUSEN idéer, men förra veckans resultat lade sordi på min pysselådra.

Nåja, det var kul ändå, men julklappar får jag nog försöka leta på mer traditionella ställen ;)

Nästa gång blir det inget mer glaspysslande, då ska vi bara få lära oss att montera smyckena - och det kan jag redan. Det jag däremot vill få tips om är idiotsäkert lim, inget jag har testat hittills har varit 100% bra, sedan får de gärna tipsa om ställen med bra priser på kedjor, hängen, remmar och annat. Tipset hittills har bara varit Slöjddetaljer, och bra priser? Njäää. Isåfall ska man nog gå ihop MÅNGA och beställa.

(bild på färdigbrända alster? *stön* nån dag när jag ORKAR)

Ambivalens 1: jag har två ursnygga och varma ullkappor, en grå och en grön. Jag längtar efter att använda dem, men samtidigt angstar jag över tanken på den för mig så förhatliga årstid då det är kallt nog att använda dem. Ouch.

Ambivalens 2: på hallmattan landade en avi om stort och tjockt kuvert, “kom-å-hämta!” 1) exalterad: ååååh så spännande, vad kan det vara? 2) otålig: aaaargh, men nu när jag är så feberfrysig att jag inte vill sticka näsan utanför täcket?

I-landsproblem.

Tredje i-landsproblemet är att jag är så nyfiken så jag inte vet vart jag ska ta väääägen när det gäller mina fusingalster. Hur ska jag stå ut tills på söndag med att få veta hur de blev som färdigbrända? När design-genomgången nu är överstökad så pallar jag äntligen att börja tänka på annat än bara kundkommentarer igen, så nu ploppar en hel del nya idéer upp. Måtte febern ge sig tills på söndag.

(foto: Salt)

Sex timmar på kurs i fusing idag.

Aaaargh, vet ni hur frustrerande det är att behöva vänta en vecka på att få se hur det blir efter bränningen? Det tar ett DYGN att bränna skiten eh, grejorna, och det är tydligen otroligt svårt att prediktera hur det blir, kursledarna kunde vittna om både bra och dåliga överraskningar. Glaset drar ihop sig eller breder ut sig olika mycket, det lever ett liv för sig själv och det är väl tjusningen i det hela. Det är himla mycket som hänger på hur man bränner, så som varandes kontrollfreak känns det inte HELT bra att nån annan ska bära iväg grejorna, skjutsa dem i en skumpig bil, flytta dem till brännungnen samt välja brännkurva. Man limmar ihop grejorna innan de bränns, men limmet funkade väl lite SÅDÄR, det var otroligt svårt att få grejorna att fästa och det mesta kändes som om det låg och klirrade löst :-/

Nästa vecka ett sextimmarspass till, med delvis nytt material. Då får vi se vilka misstag man får lov att lära sig av…

(Salt skriver betydligt mer, som den flitiga människa hon är!)

Spana in Salts betongskola. Aaaaoooooaaaah, jag vill att hon ska vara husvakt snart igen! Det är så mycket lättare att palta runt med betongkladd när man har gott om plats och trevligt sällskap därtill.

Att gjuta betong var ju HUR kul som helst, men varför kommer alla riktigt bra idéer först idag? Vilken TUR att Salt är kvar i Stora Residenset i några dagar till, och att jag faktiskt är välkommen tillbaka. Det är väl inte direkt så att jag inbillar mig att jag ska bli en ny Hertha Hillfon, men nog ska jag kunna få till några grejor som både jag och mamma kan stå ut med att ha runt oss.

(mammor är bra på det viset, många av dem tycker att ALLT barnen gör är fint, t o m då dagisåldern med råge har passerats)

Jag hade kameran med mig, allt skulle ju NOGSAMT dokumenteras, men den fick aldrig ens komma ur väskan. Å andra sidan blir det roligare att plåta imorgon, när de färdigbrunna resultaten ska skådas. Igår såg det ut som följer:
* kladd
* en något större kladdhög
* kladdkladd
* en annan kladdhög.

Ja, ni hajar. KLADD helt enkelt.

Den första semesterveckan förflöt i nysandets, snörvlandets och sömnens tecken. Vecka två tycks [om man ska gå efter sysselsättningen hittills] bli extremsocial. Långhelg med flyttplock, massa tjöt och god mat hos Uppsalafamiljen, och nu iväg på nästa pyssel - betonggjutning i Förorten (sorry S ;)). Pysseltok som jag är så måste jag ändå medge att detta är helt outforskade marker för mig hittills, så det ska bli väldigt spännande att se vad vi kommer att producera (förutom livsvisdomar då - S, M och jag brukar vara bra på sånt). S och M (ej att förväxla med S/M :-D) är redan i full gång, så jag kommer att ha två fullgoda mentorer.

På återhörande, er pysselkorrespondent i alltet -
Siv

Carra mailade för att tipsa om en av sina kattityd-fyllda bilder (ja, den katt-stilen känns igen :)) och sen hittade jag Åsa, som gör alldeles underbara kattavlor som hon ställer ut till hugade spekulanter HÄR. Jag blev alldeles extra förtjust i bröllopspresangen som anas i denna bloggpost.

Idag har jag på mig de vackra smycken jag fick av Carin efter Fredrikes begravning. Jag tycker att de är underbara. Bilden gör inte färgerna full rättvisa, en av de blå nyanserna är en gråblå (kallas den inte till och med duvblå, tror jag?) nyans som jag tycker mycket om. Jag inbillar mig att den är vacker till mina ögon.

Butik Ärtan i Lund saluför Carins grejor, om du är intresserad kan jag också förmedla kontakt till Carin direkt.

—

Nu ska jag jobba en stund, sen handla (snudd på obligatoriska) chips och Pepsi Max - sen blir det melodifestival minsann. Yay!

Nog för att Martha Stewart lärde sig ett och annat i fängelset (åtminstone om man ska tro henne själv ;)) men att fråga nån om hon är crappy? Det var väl inte snällt?

Jag fick resa mig från köksbordet (jag satt och limmade kuvert) och gå ut till TVn för att kolla närmare.

“No, I’m not a very crafty person” svarade kvinnan brevid Martha. Aha. CRAFTY. Ja, det var ju också ett uttryck.

Jag hade aldrig trott det själv, det vore nog inte något jag skulle ha kallat mig för några år sedan, men jag ÄR nog en crafty person — om än inte (halleeeeluja!) i Marthas klass. Eller Marthas stil. Thank God.

Jag tycker om att använda hjärnan, men händerna är inte heller dumma. Det bästa är att man kan kombinera det hela. Mina korsstygnsexcesser kom sig från början av insikten att om jag BARA tittade på TV/film så tittade jag och tänkte på jobbet samtidigt. Om jag däremot tittade på TV/film och samtidigt räknade stygn på stramalj och mönster så slapp jag undan jobbkomponenten i hjärnaktiviteten.

Jag tänker gärna (hjärna, hehe) på jobbet, men blir med åren allt mer medveten om att tänka på jobbet ska jag göra PÅ JOBBET, eller åtminstone inte riktigt lika ofta utanför jobbet som jag gör nu.

Det jag saknar mest just nu är annars kniven. Att jag trivdes med att sitta ute och tälja i solen var oväntad handarbetes-upptäckt nummer ett 2006 (korsstygnen kom först senare under året). Visst kan jag tälja inomhus också, men dammallergi, nyfiken katt och vassa spånor/flygigt slipdamm är ingen bra kombination.

Jag var så nöjd med mina silkeslena alster, men så blev jag oväntat tvärsågad. Kollega AF har rötterna i Rättvik och brukade tälja hästar som extraknäck när han var fjortis, och hans spontana kommentar var “så där släta FÅR de inte vara, då ser de inte handgjorda ut”.

Ahaaaaa! Det ska alltså vara “ränder” kvar, de ränder jag så omsorgsfullt och med kääärlek eliminerade.

Där ser man.

Det är ju tur att jag gör de där hästarna för egen skull, och inte för att få en femma (ellervadmannufår - läskigt lite är det i alla fall) per omålad häst i Nusnäs :)

Halsband? Jag har akuttröttnat, men lusten kanske kommer tillbaka.

Nåja. Crappy person, eller crafty. OK. I am. Det är dessutom alldeles ljuvligt att komma ut ur garderoben. Jag smygtränade i går, när jag pratade med Salt (”jag ser på Martha” sa jag, “det gör jag också ibland” erkände Salt) och nu är jag redo att skrika (skriva) ut det inför hela världen: Jag tittar på Martha på helgerna!

Men nu skiner solen, jag är för stunden inte jättesnuvig så nu ska jag UT. Martha är absurd-kul, men konkurrera med en solig januaridag-som-känns-som-vårkänsla-i-mars kan hon INTE. Inteinteinte.

Bis später. Jag tar kamurran med mig.

Julsyssla, alltså. Det är något så bedårande motsägelsefullt med pastelliga, korsstygnsbroderade kvinnokampstecken. Jag använde mönstret på fuldesign.se, men modifierade det på lite olika vis för varje broderi för att centrera/ocentrera/snygga till/fula till (vilket som).

Och jag måste skratta när linslusens tass kom diskret (men bestämt) glidande in i bilden i sista stund :)

—

Härnäst kanske jag skulle ta mig an nåt nytt - varför inte ett helt ljuvligt litet zoo av fulmonster?

Massor av umgänge hela helgen. Skönt.

Jag åkte raka vägen från jobbet till Uppsala i fredags kväll, sedan följde Suzann med åter till V-ås där vi mötte upp med en av mina gamla kolleger som skulle sova hos mig efter att ha skrivit tenta här i stan. Det blev en varsin pizza-med-prat på Misto, och så drog vi igång pysselverkstad framåt nattkröken. Ingrid stickade, Suzann broderade (kvinnokampstecken :-D) och jag broderade också - mitt livs första broderi (si, sickna duktiga små huskors vi var alla tre - sticka och brodera, det är rekorderligt det minsann).

Jag broderade naturligtvis Jolly Roger-döskallar. What else, min favoritmotiv-vana trogen?

Googlar man lite så kan man hitta massor av roliga broderimönster om man inte har lust att brodera “hem ljuva hem”, nallar eller tomtar (det har inte jag, helt överraskande va?).

subversivecrossstitch.com
fuldesign.se

Beväpnad med rutat papper kan man dessutom leka fram egna mönster allt efter behag. Det är nog inte helt otroligt det jag kommer att ägna mig åt senare i eftermiddag!

Suzann åkte hem sent i gårkväll och Ingrid har just satt sig på Göteborgståget så det enda som låter nu är Tilde de Paula i TV4s morgonprogram. Ute är det frost (!) och solen skiner. Jag ska handla de sista julklapparna och skriva några julkort.

Livet går vidare. Det gör alltid det, och det är ju så det måste vara.