Så var man igång igen, men den är åtminstone inte rosa ;) Jag knarkar muffins och kaffe med penseln i högsta hugg. Rafflande lördagskväll. Grunden är härmed ditslarvad (det var befriande att just… SLARVA), finliret får bli i dagsljus i morgon.
Japp, den blir bara gul och svart. Inte en enda liten rosa fläck. Möjligen liten vit blänkare i ögat.
VARFÖR är så många amerikanska hemsidor så otroligt plottriga och fula? Inte ens de stora muséerna har speciallt snygga hemsidor. De specialbutiker jag längtar till är ändå värst…
Pearl fine art supplies - där ska man väl hitta en riktigt sjysst tunn pensel…? Men HEMSIDAN. Hiskelig! Ändå är den en sunnanbris jämfört med kultaffären (jag hjärta benknotor…) Maxilla & Mandible. Även om man säljer gamla benknotor och anatomiska posters så kan man väl följa med omvärlden från 1994 in i 2009…?
Det är en utmaning att lägga ut halvfärdiga ting. Nu ska den torka till, sen återstår fiffning och tillrättande av misstag, onödiga assymetrier etc. Det kommer att ta minst lika mycket tid sm det tog att kladda ner det här “mellanstadiet”.
Det är åtminstone inte rosa, och även om den gula färgtuben fick vara med också i den här bakgrunden så är det liiiite åt ett annat håll ;)
Nu börjar till och med jag tycka att jag kanske borde hitta ett nytt koncept, men det är ju så lätt att halka dit på de där förbaskade bodhikattvorna… det är som om vänsterhanden styr sig själv. Jag kanske borde återta kontrollen. Jag är förvisso gammal nog att tycka att det är helt OK att vara förutsägbar, men… tja.
Kristoffer är iväg till huvudstan och springer Bellmans-staffetten med ungdomarna, jag sitter hemma och målar. Håhå jaja.
—
Hoppetossan får lov att vara färdig nu.
Citykisse, med dold svans. Nääää, den är inte färdig än, men när den väl blir det flyttar den hem till New York-guidar-J. Basta.
*) nån som minns Amos Persson?
Here goes: grunden till min himla hoppande änglakisse (alternativt himlahoppande dito). Suvi undrar om mina knasiga katter kommer ur feberyra eller absinth - ja, jag är kliniskt befriad från absinth så just den här katten måste vara feberyra då.
Grunden, skrev jag. Att få dit grunden är det lätta som går fort. Sedan vidtar massor av pillipill för att få bort det platta. Pillipill är kul, men tar lång tid och är stundtals frustrerande. Pillipill är det svåra när man (jag) har feber, för jag är så skakis! Jag har alltså tid och inspiration, men viss limiterad förmåga Ja, men alltid ska det vara nåt!
(ser ni felet, det som skaver? svansen! så där skulle aldrig svansen se ut på en hoppande katt, inte ens om den får hopphjälp av änglavingar. coooolt.)
Första beställningsjobbet avklarat. Trevliga kabelgurukollegan ville ha en “personalized bodhicatva” målad ur egen fantasi, jag hotade till hennes fasa med Harting-don men eftersom hon har ett synnerligen stort hjärta fick det bli på detta vis.
Alla bodhikattvorna blir sneda och vinda på olika vis, men nu har jag bestämt - för min egen sinnesro - att det i sig är en del av konceptet ;)
Nu har jag temporärt övergett bodhikattva-konceptet och påbörjat en himlahoppande änglakatt istället. Vi får väl se vad det blir. Den medvetet inmålade felaktigheten där blir en osannolik svansställning - ingen hoppande katt skulle se ut så. Det kommer säkert skava i en och annan som ser bilden - det är snudd på meningen att den ska skava ;)
Behöver börja fylla på färgförrådet! Speciellt min gula tub skramlar skrämmande tom… hur otroligt ickegul jag än är i vanliga livet (DET är en färg som aldrig skulle förekomma i garderoben) så är det en klar favorit när jag målar, både oblandad citrongul såväl som mixad med rosa (!) <— så gör jag min favoritorange.
I dag blev det en kossa till Kristoffer. Vi gillar kor.
I övrigt har jag starka olustkänslor över att semestern är slut. Jag som verkligen älskar mitt jobb i vanliga fall har fullständigt tappat sugen den här våren/sommaren. Det känns inget vidare. Att vara Duktiga Siv På Jobbet är liksom jag. Om jag inte är hon, vem är jag då? Det kan jag filosofera över en stund.
Räddningen i det hela är att jag har världens bästa chef. Vi får se vad vi kan klura ihop.
(och dagens titel syftade faktiskt mer på kossan - så förvirrad bland alla målade katter - än på mina jobbgrubblerier)
Yrkesrelaterad Bodhikattva att exportera västerut. Han är specialinriktad på att ge stressade underläkare en stunds eftertänksam frid och ro ;)
Mottagaren har inte bara överlevt en stroke, hon har tagit läkarexamen och gjort ett strålande första AT-år också. Vykortskopior går med stor sannolikhet till Borlänge och Uppsala.
min snedsöta bodhikattva tar form
Jag målar vidate på mitt roligaste projekt hittills: en fet rosa katt i Lotusställning, tänker att fler människor borde greppa konceptet BodhiKattva.
Har katter koll på vägen till Nirvana?
Tja. Bajsar björnar i skogen?
(wikipedia om mer vanliga bodhisattvor)
—
i en annan del av Karlstad. denna är jag inte lika nöjd med, men jag tror att hon som bor med kreaturen som stått modell kan tänkas gilla den ändå.
Är du bra på ett måla i akryl? Jag letar riktigt riktigt bra smala penslar, som man t ex kan måla morrhår på katt med. Jag lyckas ALRIG! Får aldrig nog med färg på penseln för att kunna göra låååånga smala svepande linjer. Hittar inte ens riktigt supersmala penslar för annat än akvarell, och det funkar ju inte. Behöver något hårdare.
(jaja, jag ska leta upp riktig butik för dylikt material, EN eller två dyra penslar kan jag faktiskt kosta på mig i allt det Lidliga och Rustaiga)
Finns det något superknep som alla som kan kan, eller är det bara jag som är för fipplig ch ostadig på handen?
/frustrerad kattkladdare med ständigt morrhårslösa katter
Jag försökte verkligen först. Yvonne skulle få en Oscar. En målad, också.
Så insåg jag hur jäkla kört det är att få till rätt färg på en röd katt, jag insåg att jag inte kan eller orkar ens försöka, jag insåg att det ska vara kul, så då bara gjorde jag en örontofsad katt som åtminstone har Oscars kattityd. Med ens blev det roligt igen.
Det jag har lärt mig idag är att RIKTIGT roligt har jag bara när jag får göra dem flippade, i fel färger, med fel proportioner och… ja. Nu blev det en kompro-misse (moaaahaha) och det gör jag nog inte igen. Tror jag.
Det började åtminstone inte regna fastän molnen ruvade tunga över mitt huvud.
Och Yvonne blir kanske glad vart fall. Jo, men det tror jag nog.
Jaja, jag får photoshoppa analogt om några timmar/någon dag/några dagar. Beskära den smart. Klatta dit några väl valda lager till när den torkat. Nosen och munnen är jag åtminstone nöjd med!
…eller nåja, men jag ska försöka måla lite mindre barnsligt. Yvonne fyller år i augusti, så jag tänkte försöka få till något som ska likna, eller åtminstone gestalta (nu svär jag mig elegant fri från alla kvaliteteskrav, noterade ni det? ;)), hennes vansinnigt stiliga Maine Coon-kisse Oscar (den Vilde). Vi får väl se hur det går. Jag kompletterade målargrejorna med ett bordsstaffli och en tub grönt (! :)) i dag. Clas Ohlson. Månne ett steg upp glamourmässigt? ;)
Alla mina målargrejor hittills är köpta på Rusta och Lidl förutom Clasisjön-shoppingen i dag då. Det får duga så tills jag får in schvunget.
Kristoffer paddlar. Jag sitter i solen och kladdar.
Jag bekänner mig till katturalismen, en egen avart av surrea-ni-vet.
Måndagsvarianten: de marinerade tomaterna är bytta mot ca 1,5 dl färskriven parmesan, varje bröd är prytt med en aning bacon (och flingsalt såklart). ÄNNU godare än i fredags.
—
Tidning, duk, akrylfärg. Den (det där ovan är bara en del av bilden) blev inte som i huvudet, men jag tränar på att “få” göra saker som inte blir bra, eller jättebra, också. Jag hade alltid femma i teckning eller bild eller vad det heter numera, men att “se” är en färskvara och jag har knappt greppat kol, penna eller pensel för att avbilda något på mer än tjugo år. Det tar tid att få tillbaka “feelingen”, eller att våga släppa loss fantasin. Det jag gör nu gör jag mer i hopp om att kreativa idéer ska öppna fönster som vädrar ur ledsamhet och bekymmer ur hjärnan, än att få nåt snyggt på väggen.
Fast mamma skulle gilla den.
Hade jag gjort den där för två-tre år sedan så hade jag förstört den igen, bara för att den inte blev som jag ville eller hoppades. Nu får den förbli.
Minns ni amigurumi-boken jag köpte?
Först saknade jag virknål. Och garn. Sen ork. Så började jag. Slog upp boken. Ah, kolla en kanin! De var söta.
Började följa mönster.
Regler.
Tråkigt.
Sket i boken efter varv tre. Frivirkade. Spann loss. Länge var avsikterna de ursprungliga, det skulle bli en SÖT en, till lilla A.
Så insåg jag att den aldrig skulle bli barnsäker ändå, den skulle inte tåla att ryckas och slitas i utan att fälla Farliga Delar för små tjejer att äta upp. Sakta tog det andra mer oseriösa suget över. Kul! FUL! Jag vill göra en kul-ful.
Och det gjorde jag. Nutte. I give you: Nutte, redo att möta världen.
(Kristoffer sa “zombiekanin”. Va? VA?)
—
i verkligheten är Nutte mycket illgrönare.
Omslaget på senste Femina (nr 6/09) får det att klia i fingrarna. Rota fram pärlaskarna och börja GÖRA saker igen, kanske? Nya saker? Stora saker? Bombastiska saker?
Jaa. Snart. Jag ska bara…
Den långa historien om tanken på ett halsband:
Jag såg det redan förra sommaren. Halsbandet. Det låg presenterat i en smyckedisk i gallerian under Carrefour i Qingdao. Jag förstod inte riktigt varför det fanns där, det var absolut inget som den gängse kinesiskan skulle gilla (och sååå många rika turister letar sig normalt inte till just DEN gallerian). En sirlig, ganska stor ros i silver, på ett chunky läderband.
Jag frågade inte ens vad det kostade. Jag såg att det var importerat. Man blir lätt snål i Kina. Importerat = dyrt = utkonkurrerat av allt annat, lokalt, som man kan köpa och få mer för pengarna.
Det låg kvar i september. Och november. Jag vet inte hur många gånger Cecilia och jag stannade till där vid disken. Hon garvade till slut. “Men be att få prova det då?”. Näääe.
I januari låg det FORTFARANDE kvar, och nu var det 30% rea på allt. Ja, men då kanske jag skulle våga fråga efter priset?
Det VAR dyrt, trots rea. Dyrare än jag hade befarat. 600 spänn skulle de ha, och jag låg förvisso på traktamente men trots att jag älskar smycken så är jag en low budget-brutta i det avseendet, ett så dyrt smycke har jag aldrig ägt. Nä, det blev inget.
Så, för två veckor sedan i London, ett besök på Portobello Road - och där låg den i ett rea-kryp-in: en silverbrosch som såg ut snudd på exakt som hänget på halsbandet jag trånade efter under så lång tid i Qingdao. £5. Som hittat.
Massor av pillande och två läderband senare så har jag nu mitt halsband. Mycket billigare och coolare egentillverkat, men minst lika fint. Gööööörfint, för att använda värmländska.
Me happy.
Nybeställd från adlibris - “Virka amigurumi“. Precis som rubriken antyder så behöver jag ju VERKLIGEN mer pyssel som samlar damm, men… ja. Kreativitet är aldrig fel, eller hur?
Jag får väl virka massormassor av amigurumis till A. Lilla mirakel-A. Hon skulle ju inte bli ett år sas det, men hon lyssnade inte på det örat, den lilla raringen. Vi har firat hennes ettårsdag nu, och hennes ansvariga läkare på CSK skickade i samband med ettårsdagen ett rätt “gulligt” mail till den kollega i Göteborg som ville stänga av droppet en mörk natt i vintras ;)
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
