Not-so-Spinster and Spin(n)ster

CCTV - om jag inte minns fel - bygger nytt Beijing. Ingen kan anklaga stadsarkitekterna för att vara konservativa.

Putsa-feja inför Paralympics.

Det blev tyvärr bara taxi genom hutongerna denna gång. Kameran kallar på Riktig Fotopromenad, om jag hinner nästa gång.

—

Jag börjar landa i hemmalivet igen. Märkliga livsformer frodas ännu i bihålorna (det är ingen slump att flunsorna i regel har asiatiska namn, mina vänner ;)) och jag är faktiskt hemma hos Izzy och ynklar mig i dag.

Det blev mycket jobb de där tre veckorna i Kina, både i faktisk arbetstid men också fritid med jobbtankar. Pressen var enorm, när jag väl kom dit insåg jag att det fanns nya krav och förväntningar som ingen hade anat på förhand och när man är borta så där kan man stundtals lika gärna ligga i omloppsbana runt Jupiter - så långt kan det kännas till Sverige, trots att landet bara ligger ett samtal/mail bort.

Nåväl, jag var där, det var bara att bita ihop och Lösa Uppgifterna Då För Hel….

Och det gjorde jag. När jag klev på planet hem efter tre dagar med slutmöten hos ministeriet och testinstitutet i Beijing så var jag ungefär 220 cm lång, men lugn - nu är jag nere på normala 161 cm igen.

Som vanligt både vill och måste jag be att få tacka för all support. Ni är goa ni.

Och han den där mannen i mitt liv ställde klockan på 02.30 en natt mellan söndag och måndag, bara för att kunna skicka ett “hoppas kommande veckan blir bra”-SMS så att jag skulle få det i lagom tid tills JAG kom till jobbet där på andra sidan jorden den där speciella måndagsmorgonen. Det var så sött att jag snudd på fick diabetes :)

Inplanerat just nu (men det kan lika gärna ändras nästa vecka igen) är Kina hela november och ytterligare tre veckor i februari - men det kan bli både fler och färre resor. Jag måste erkänna att suget att resa är lika med noll, men OK - jag lär mig massor på de där resorna, jag får ta en skvätt hemlängtan och trötthet. Först sas det att jag skulle tillbaka redan nästa vecka, men det är avstyrt och jag är vansinnigt lycklig över det!

Alla som förstår minsta lilla om mögelallergi inser nog att det där med att bo i detta härliga hotellrum i 2,5 vecka var allt annat än en hälsokur… gala och glamour att resa for a living? jajamensan, eller inte :) < --- hotellet i Beijing var å andra sidan desto fräschare sen - Jiang Guo hotel är alldeles alldeles jätte-OK!

---

OS-fyrverkeri nästan varje kväll i Qingdao. Gamla skolkollegan Fredrik Lööf missade tyvärr guldet på det allra snöpligaste vis bara en bit bort utanför mitt hotellfönster (jag var ju så klart på jobbet sex mil bort just när de seglade), men ett brons fick man ju som svensk vara nöjd med under katastrof-OS 2008.

Resterna. “Uppbrända pengar och tungetaller spridda hejvilt” tänker urtråkiga jag, som avskyr fyrverkerier

När vi såg en slemmig fisk ligga i en fontän i Rudbecksparken för ett tag sedan började jag recitera de odödliga raderna

“en slemmig torsk,
en slemmig torsk,
i en brödrost”

…och den vackre unge mannen i mitt sällskap tittade så underligt på mig. Nä, han hade ju aldrig hört KSMB, men det är åtgärdat nu.

—

Nähä, åter till packa-jobba-fixa det sista. Jag vill inte åka! Det borde vara en ynnest att få åka iväg och jobba i en stad där OS-seglingen pågår två kvarter från mitt hotellrum, men tro mig, jag vill bara slippa denna gång :(

—

Dagens snyggaste grej: konkurrenten som ordnade så att Alshammar skulle hinna fram till starten i tid. Nu hjälpte det inte - men snacka om sportsligt uppträdande!

Det går ännu inget vidare för de svenska OS-seglarna i Qingdao, det är tydligen inte alldeles lättseglat, men när vi var i stan såg det illa ut på andra vis också. En algblomning vars like aldrig hade skådats drabbade stans stränder - att se den massiva insatsen av skolungar, soldater och vanliga frivilliga stadsbor för att rensa upp var alldeles alldeles fantastiskt. Alla jobbade tillsammans, inga sura miner, bara hårt jobb och en kopiös stolthet. Politik eller ej, de älskade sin stad och ville visa den för hela världen.

—

Jag åker tillbaka till Qingdao igen på söndag om inget oförutsett inträffar. Det blir roligt att se hur det ser ut då (bortsett från den lilla petitessen att själva jobbet jag ska göra ger mig ont i magen, men det är en heeelt annan sak…)

Kolla de små vita figurerna, det bara VÄLLDE in nytt folk hela tiden, busslast på busslast.

Ouch! Läbbigt. Det luktade inte hallon heller, kan jag säga.

Vi har inget slutspelsskägg, men som tur var så hade vi varsitt par av specialkalsongerna. Alla sätt är bra utom de dåliga ;)

Efter Carolinas succé känns hela resterande friidrotts-VM som en gigantisk stolpe ut - vad är det frågan om? Trist! Wissman piggar upp, men mycket mer än en sjysst inte-sista-eller-ens-näst-sista-plats i finalen kan man kanske inte riktigt kräva (även om vi naturligtvis inte klagar om det blir bättre än så ;)).

Och jag hoppas sannerligen att Johnny Holm är felciterad, för annars är det döfjantigt. Visst är det väldigt flaxeliflax så snart Donald Thomas kommer in på banan, men vilken kille, vilken GREJ! Nä, det är inte snyggt, nä, det är inte tekniskt korrekt, men över kommer han och det är väl en än större prestation det då? Dessutom verkar han ha en allmänt skön inställning till Livet, Universum och Allting som åtminstone jag uppskattar.

Eftermiddagen och kvällen var onekligen fullplanerad. Det enda som ändrats var det faktum att vännerna från Uppsala som skulle fira Eurokväll hos mig måste utebli av genomtråkiga orsaker - en dödssjuk farfar, och en tonåring vars Idol-dröm krossades av vattkoppor. Att sörja en utebliven fest-samvaro känns futtigt i sammanhanget, och jag vet att jag snart har dem här igen. I väntan på det skickar jag mängder av omtankar åt Mora-hållet.

Men fullplanerat. Semifinal i hockey. Platt fall nr 1 - Kanada slaktade Sverige, egentligen inte helt oväntat. Jag tycker att Bengan har gjort det bra trots allt, det är ett mellanår och det företrädesvis unga och orutinerade laget har presterat mer än åtminstone jag förväntade mig på förhand. Beslutet att skippa proffsen står jag bakom till fullo, svensk hockey står inför ett generationsskifte (det känns redan som om vi har idisslat de gamla [men OK; ljuvliga] proffsen i alltför många år) och de nya måste också ut i hetluften. Sudden, Foppa, Lidas med fler är fantastiska, men ingen kan klandra dem för att kropparna börjar säga ifrån, och för att motivationen tryter. Vi måste släppa fram nya blivande Foppisar!

Nu håller jag på Finland. Heja, heja, gå och vinn nu!

Jag måste erkänna att när halva sista perioden var avverkad så svek jag. Gav mig ut på en motionsmil istället för att titta färdigt, det var så uppenbart vartåt det barkade.

…hemma igen till platt fall nr 2 - ESC. Jag röstade på Serbien och är glad att Marija vann. The Ark förtjänade bättre än artonde plats, men nu är det som det är. Som så många andra fascinerades jag över dubbelmoralen i att det buas när Balkan belönar SINA grannar, men inte när vi får tolvor av nordiska grannar. Vi har för få grannar, helt enkelt ;) Jag tycker att spektaklet är kul och att en del av låtarna var riktigt bra, men jag vägrar att ta det på blodigt allvar.

—

Det blir nog en mil idag också, med Ipoden i öronen blir allting roligt, nästan. Jobbet är krävande (men fortfarande lika roligt, annars skulle jag aldrig orka) nu, jag behöver frisk luft i både lungor och tankar. Om tre veckor bär det av till London, fötterna måste härdas redan nu!

Du. Ha en bra söndag!

“Man ser det man vill se, ungefär som Bagdad-Bob”

(Åke Unger om domaren i dagens VM-hockeymatch, Sverige-Ryssland)

Utetemp -12.4, innetemp 15.1 i detta nu (mitt söta lilla goa hus är ett gistet stackars trähus med tegel utanpå som… tja, dekoration?). Jag FRYSER! Dags att sätta fyr på varenda stearinljus jag har, samt vira in mig i duntäcket framför TV:n (GE-galan i Globen - yay!). Och så undrar folk varför jag tjatar om att jag vill att det ska bli vår snart?

—

GE-galan, alltså. Alla svenskar gjorde det de skulle, vissa glänste lite extra, men allt förstördes av den fullständigt usla produktionen. Kära TV4 - vad i hela fridens namn var detta?

Jag tycker att Christer Fuglesangs dotter Malin (till vänster på bilden en bit ner på sidan) är attans lik Anja Pärson, den sistnämnda f ö i mitt tycke välförtjänt bragdguldsvinnare 2006. Ja, och som den gamla astronautwannabe jag är (min klassföreståndare Marianne F - hemska tant - skrattade åt mig när vi skulle redovisa våra framtidsplaner som åttaåringar och jag sa “astronaut eller brandman”) tycker jag såklart att det är attans välförtjänt om Christer äntligen får komma sig iväg också. Hoppashoppas.

Jag är lite förvånad själv - men det ÄR kul att se hur långt man kan få stackars Dave att studsa. Och han har ju trots allt hjälm.

1050,3 meter hittills.

En riktigt trött-trött-trött-aj-aj-aj-(huvudvärk samt bråkande livmoder)-helg är snart till ända. Jag har sovit, tittat på friidrott och läst - bara. Gräsligt på ett vis, men skönt på ett annat, att kunna kosta på sig att pysa ihop så totalt. Jobbet stressar (men känns fortfarande kul) väldigt mycket nu så jag antar att jag behövde ta det lugnt.

Behov av mat samt ett visst sug efter att kolla mina mail (nej, fortfarande ingen uppkoppling hemma) har åtminstone fått mig att klä på mig och ge mig ut nu, trots en envist och ilsket dunkande skalle. Ibland vill jag bara amputera.

—

Jag hade iallafall bra sängsällskap (förutom världens bästa katt, men hon är ju självklar): Carina Rydbergs senaste bok, “Den som vässar vargars tänder” var alldeles så bra som jag hoppades. Inte bekväm, stundtals väldigt obehaglig, men hon skriver som en gudinna. Första halvan av boken drällde av enstaka stycken och oneliners som var så snyggt formulerade att jag hade strukit under och gjort hundöron om boken hade varit min egen.

Efter den var det dags för “Anybody out there?” som är Marian Keyes senaste alster (den kommer på svenska i höst) där vi får möta ännu en syster Walsh: Anna. Jag har svept drygt halva boken och är mycket positivt överraskad, detta kan nog bli min näst bästa Keyes (”En oväntad semester” är fortfarande storfavorit). Ett smart upplägg gör att det tar 200 sidor innan man egentligen får veta vad som HÄNT stackars Anna som befinner sig hemma hos mor och far (”Mammy Walsh” har blivit en kändis i sig och har t o m fått egen frågespalt i en tidning ;)) som trasig konvalescent. Hon är som alltid rolig, men det är stundtals riktigt sorgligt också. Jag gillar den där ganska avspända mixen av fniss och klump i halsen, det spelar ingen roll om det är lättköpt.

Den som nyss har läst “Further under the duvet” (det har jag! :)) …och jag gillade den också) känner nog igen en hel del - som till exempel det där med att ha fri tillgång till testsmink (och vad det gör med ens giriga omgivning). Keyes har själv varit skönhetsredaktör på ett glossigt magasin och har skrivit ett kåseri med fördelar/nackdelar - Anna i boken sitter “i andra änden” av den kedjan, hon har världens bästa jobb (sägs det i boken) då hon marknadsför det trendiga sminkmärket “Candy Grrl” och man känner igen många situationer från Keyes kåseri.

—

Jag sörjer det faktum att friidrotts-EM är slut nu, det har varit en fest från start till mål (jag har suttit klistrad - kunde t o m jobba hemma vissa förmiddagar för att kunna kasta ett getöga på TVn emellanåt). Jag blir så glad av att se människor som överträffar sig själva, och det har det varit gott om (inte bara svenskar). Underbara Sanna Kallur! Ja, och Christian, och alla andra. Stefan och Kajsa kanske inte levde upp till allas förväntningar, men ändå: Sverige har ett otroligt bra lag.

Nu längtar jag efter Finnkampen.

Det är härligt att sitta med öppet fönster och höra hur taken lyfter runt hela kvarteret när det vrålas i var och varannan lägenhet: Sverige trycker in 1-1. Lite känsla som av sommaren 1994 (I wish :)).

“Ser du inte på fotbollen?” undrar jag

“Nä, jag är bollenallergiker” replikerar Helgon-mannen från Sumpan

Bollenallergiker. Underbart, precis lika bra som “örondam”.

England klappade precis in ett mål. Ledningsmål. Fasen! So much for my lucky underwear… Buhu. På’rom igen! Hejahejaheja!

*asg* kolla in den officiella Bollenallergikersajten! :-D

Hittar man inte det man vill ha på dam- eller barn-avdelningen så går man till herr.

Jag älskar att pysa runt i tajta boxershorts modell “lite längre ben” när jag tufflar runt hemma, men damditon har sällan så långa ben som jag vill ha. Enter herravdelningen, med andra ord. Två par för 69:- på Rusta (…som utgjorde dagens “på-med-ryggsäcken-och-traska-i-solen”-mål). Taget!

De här + en burk Staropramen blir perfekt sällskap under Sverige-England-matchen. Vilket av paren det blir avgör jag strax före matchstart, det blir naturligtvis de som känns bäst till den svenska landslagsdressen för kvällen ;) Nätbrynja? Nej, där går gränsen.

Jo, visst, herrkallingar har en fånig “påse” där fram (eller, den är ju inte fånig när den fyller syftet - eller borde man säga “fylls av syftet”? *rodna*) och hur stora cojones jag än ryktas ha i vissa kretsar så ÄR de blott mentala. De här har åtminstone (tack för det!) ingen välplacerad “lucka”. Man får vara tacksam för det lilla.

Till och med Hatvig (som - OK då - har förvandlats till en Lydia nu när hon har behagat titta ut och presentera sig) hejar på Sverige. Tusse!

(Lydias mor och far ska dessutom äntligen ta sitt medborgerliga ansvar och sluta upp med att leva i synd, och jag - ja JAAAG - är bjuden på bröllop, tjoho :))

Lydia ser för övrigt exakt likadan ut som sin far i håret! Nåja, ärver hon bara sin mors intellekt och konstnärliga anlag så kan det nog gå henne väl i livet ändå ;) Ja, det underlättar om hon slipper Ronnies skäggväxt också.

Jag själv har inte sett så attans mycket fotboll än, jag har… sovit. Somnar inte alla klockan 19.00 på fredagskvällar? *harkel*

Puh. 187 cm snygg Munkforspöjk, Peter Nordström, räddade mitt stackars hjärta när han slog in 3-5 i öppen bur. De sista minuterna innan han gjorde det var slitsamma, jag tittade mellan fingrarna. Synd bara att mamma redan hade åkt hem till Karlstad igen, det hade varit skoj att höra henne (hon har lärt mig alla fula ord jag kan i hela världen, ja, och hon är rätt bra på glädjevrål också ;)) i just den stunden.
Färjestaaaaad, ös på! (synd på otroligt trögladdad hemsida, nån har varit överambitiös minsann)

Efter en grå, trött och bitvis tung dag (tankarna har varit söderöver där Vännen begravt sin far) var det alldeles ljuvligt att få släppa lös ett glädjevrål och sen gråta en skvätt av glädje när Kim Martin spikade igen och tog damkronorna till OS-final. Jag är också otroligt imponerad av 16-åriga Pernilla Winberg som satte första straffmålet. 16 år och så iskall. Haja!

Jag har väldigt svårt att undvika att bli lite fjortiskär i Sudden med jämna mellanrum, måste jag medge.

5-0 i baken var ju inte vidare kul, men Sudden, Sudden… ah.

LÄNGTAN! Jag vill gå på kurs hos Cirkus Cirkör! Vem hänger med? Thebe, are you up for it?

Som det har känts de senaste dagarna så skulle svenska folket i gemen känna sig mer kränkt om en tidning publicerade nedsättande bilder av Peter Forsberg än någon annan nu levande eller historisk/eterisk/gudomlig existens.

Foppa är en gudabenådad idrottsman, jag njuter av hans ekvilibrism, men den dagliga rapporteringen av hans skadeläge har känts ANINGEN överdriven. Jag har svårt att tro att det svenska laget står och faller med hans närvaro, speciellt inte med de senaste mästerskapens relativa plattfall (trots fantastisk trupp, inklusive Foppa) i minnet. Han kan flyga dit som ickespelande mentor, det funkar lika bra tror jag, även om jag också hoppas att hans ljumske håller.

Till hans egna personliga känslor kan jag dock relatera: känslan av sista natten med gänget, eller sista OSet med grabbarna, de gamla goa grabbarna Lidström, Sudden et al. Visst förstår jag att han vill delta. Medias fixering däremot - njääääe.

Fast det finns ju den där knappen. “Off” står det visst, eller åtminstone nåt åt det hållet.

Hej då TVn! :)