pay it forward
Pay it forward hette en film som jag tror att jag såg med ett halvt getöga på ett flyg för länge sen (är det bara jag som har svårt med koncentrationen när jag reser?). Jag minns inga detaljer mer än att den drev fram en lätt hype, och ett budskap som fastnade lite i bakhuvudet.
Pay it forward, det är rätt mysigt.
Jag har en vän som på grund av en separation har det rätt svettigt ekonomiskt just nu. Ensamstående med tre barn är inte alltid helt lätt.
Jag försökte övertala henne att det visst är OK att vi fikar på stan och jag bjussar - först kände hon sig obekväm (jag kan relatera, även om jag INTE vill eller tycker att hon ska känna så) men så hajade hon. När jag var arbetslös och inte ens fick stämpla för några år sen så hade jag vänner som stöttade mig med småglammiga saker. En god middag här, ett biobesök där. Sånt där ljuvligt som är alldeles vad man behöver just då.
Nu är JAG rik (jaja, men jo!) och strösslar med ojämna (det ska erkännas) mellanrum lite glitter över en del av mina vänner som kan behöva lite små-glam. Ja, de behöver säkert stor-glam också, men det blir svårare, så sporadiskt små-glam it is.
I dag fick jag ett ljuvlig paket (se ovan), det i sin tur förde med sig att jag äntligen drog tummen ur röven själv och postade tre paket som fått ligga och vänta en vecka eller två.
Grisen? Ficklampa.
Saknas på bilden gör döskalleklubban som jag råkade äta upp innan jag fotade.
Pay it forward kostar ju inte med nödvändighet något. Det kan lika gärna vara att man går ut med hunden åt nån som är risig, eller att man kastar ett vänligt ord åt nån som ser ut att behöva det.
Pay it forward! Jaa, det är klyschigt, men det är en mysklyscha. Jag säger som Kenta, “try it, you’ll like it”.
(förlåt, den där länken är inte helt barntillåten, men jag kan inte tänka de där orden utan att minnas den berömda tischans intåg i Mello 1980)
—
Det var flängigt men skönt att klara av V-ås–Örebro–Karlstad–V-ås helgen som gick. I sista stund insåg de (=örebroarna ;)) att mamma hade på tok för lågt Hb för att få åka hem (det droppade från 119 till 75 på 24 timmar tack vare den inledande aggrocellgiftskuren hon fick som förberedelse inför kommande benmärgstransplantation), så de pytsade i henne några påsar blod trots att det ju faktiskt var lördag (ouch, var jag spydig nu?). Bra.
Vi kom iväg från Örebro vid 18-tiden, ruschade hem till mamma, bar upp väskorna åt henne, for sedan vidare till sjukhuset i Karlstad för att hälsa på min älsklingstjej där (ja, Maria, du är min älsklingstjej också, men lilla dotra smäller ännu högre ;)). Hon var för stunden pigg och jollrig, men somnade (ren självbevarelsedrift? ;)) gott när jag smekte hennes panna.
Det var SVÅRT att slita sig, men Kvarnen (pizzeria) stänger 22.00, vi hade inte ätit på hela dagen, så vi fick snällt bege oss strax före kl 22 för att jaga föda till oss och mamma. Berikade med två pizzor och en kebabrulle (hälsomat? jo, men själen ska också ha sitt) åkte vi hem till mor igen och surrade till midnatt när det var dags att sova för länge sen. Surra vidare på söndags-fm, glo på utförsåkning, sedan hem till kära halvsyster för en fika och en skvätt Tuvagos innan vi styrde snoken mot Västerås igen. Puh!
Både mamma och A mådde bättre än man kan kräva, det var skönt. Jag säger som vanligt, må det hålla i sig ett tag till.
